Jag träffar ofta människor som inte tror på att betala skatt. De nolltaxerar eller lever dubbelliv för att inte bli upptäckta. En lön gör kanske att polisen inte lika enkelt misstänker kriminalitet. Orsaken till att de inte vill betala skatt är att de anser att pengarna inte går till rätt saker. Det kan förstås vara ett led i att rättfärdiga en kriminell livsstil. Men när jag får höra längre historier kan jag förstå att bilden delvis också är sann. De fick aldrig del av skattepengarna på ett sätt som hade hjälpt dem.
Socialtjänsten tog dem från deras föräldrar, ibland för sent, ibland utan att det gjorde saken bättre. Skolan kunde inte hjälpa dem utan kastade ut dem. Samhällsvården, i form av HVB eller SiS-hem, gav ännu djupare sår.
De fick aldrig samma valuta för sina skattepengar som jag fick, trots att deras liv paradoxalt nog kostat samhället en förmögenhet. Som vuxen fortsätter det med socialtjänst, behandlingshem eller härbärgen så otrygga att det enda som är bättre än gatan är själva taket över huvudet. Också denna otrygghet är en dyr hjälp för oss andra som faktiskt betalar skatt.
Vad tror jag på då? Jag tänker ibland på att jag aldrig på insidan av ett fängelse mött någon, varken ung eller äldre kriminell, som bott i ett enda familjehem under hela uppväxten. Det vanliga är en handfull uppbrott, där en ung person flyttar från familj till familj. Oönskad och krävande är bara förnamnet. Kanske de som kommit till ett familjehem där de fick stanna varaktigt aldrig hade hamnat på en högsäkerhetsanstalt.
Det är otroligt tufft emellanåt att vara familjehem. Jag vet det av egen erfarenhet och hör det även från andra.
Ett av de värsta exemplen var en sprängning av en port, där en ungdom fortfarande stod skriven trots att han flyttat för länge sedan. Hade jag velat betala det priset? Hade det fortfarande varit värt mödan? Hade mina grannar tvingat oss att flytta efter en sådan händelse?
”Varje person som vågar tro på ett utsatt barn (eller en utsatt vuxen) blir ett trappsteg. Till slut är trappan så hög att personen kommer rätt. Och du har varit ett av trappstegen.”
Ibland när jag sitter med intagna på fängelset och hör om deras uppväxt undrar jag hur det hade varit att vara deras förälder. Hade jag kunnat göra något? Svaret blir alltid: ”Du hade inte velat vara det. Jag var för jobbig.”
Jag hör om föräldrar som försvinner eller underlevererar och får pistoler uppkörda i halsen.
Men någon måste orka vara deras vuxna.
Jag hör om barn och vuxna som blir utslängda av sina vuxna hjälpare, och jag tror någonstans samtidigt att den gränsen behövs när den är nådd. Jag vill inte heller se några vapen hemma, inga droger och inga sprängningar vid min port.
Det har gjort mig arg när jag på olika sätt investerat i människor och hjälpt dem till nystart, och tacksamheten vänts i krav och missmod. Att ta den risken och bli blåst. Har jag då investerat fel? En vän till mig sa: ”Du vet aldrig vad Gud gör. Det kan aldrig vara fel att plantera något.”
En annan expert inom kriminalsjälavård sa: ”Varje person som vågar tro på ett utsatt barn (eller en utsatt vuxen) blir ett trappsteg. Till slut är trappan så hög att personen kommer rätt. Och du har varit ett av trappstegen.” Det är klart att jag vill vara ett av de trappstegen.
Jag fantiserar om den dagen en person märker att den vill betala skatt och bidra till att någon annan ska få det bättre.
Foto: © Sergii Kumer | Dreamstime
