- Annons -

Bittan Ekman, drog- och alkoholterapeut samt föreståndare för
Trappa Upp – öppenvård för missbrukare i Göteborg.

Pontus växte upp med en mamma som var alkoholist och hennes relation till pappan sprack redan när Pontus var två år. Mamma träffade en ny man som hade jobbat som militär. Disciplinen i hemmet var stenhård och Pontus fick stryk redan som litet barn. Han fick två yngre bröder som han älskade och skyddade från pappan under hela uppväxten. Det gjorde att han istället fick ta emot det mesta av misshandeln. När Pontus började skolan blev han snabbt en av värstingarna och fick ha en egen speciallärare. Han blev stämplad som ett problembarn och fick ofta inte var med i klassrummet.
Ibland ville Pontus vara hos sin biologiska pappa för att få lite lugn och ro, men styvpappan försökte förhindra det på olika sätt. På fritidsgården i skolan fanns det två lärare som såg hur dåligt Pontus mådde och försökte visa honom kärlek. Deras stöd var den enda ljusglimten från uppväxten. Vid elvaårsåldern flydde han hemifrån och bodde hos kompisar. Pontus var bara tretton när han började dricka alkohol och göra inbrott.

När mamman skilde sig från styvpappan flyttade Pontus hem igen. Livet blev inte bättre utan ännu mer stökigt, för mamman tog hem olika killar som var kriminella och påverkade av droger. En dag gick han själv till socialkontoret och bad om hjälp. Han blev då placerad i sin mormors hem. Mormor hade redan sex barn. Nu började han träna thaiboxning med sin kusin. Efter ett tag blev han avstängd från klubben för att han hamnade i ständiga bråk.

Pontus sökte in till bygglinjen på gymnasiet och den praktiska utbildningen fungerade bra. Han träffade en tjej och det blev lite lugnare, men han drack alltmer alkohol. Pontus fick jobb som målare, men kunde inte behålla det länge. Genom sitt drickande fick han psykoser och blackouts och vaknade ofta upp i häktet. Han försökte flera gånger ta sitt liv, en gång genom att slänga sig framför tåget och två gånger genom överdoser. Ytterligare en gång blev han nedslagen och sparkad av ett kriminellt gäng som var nära att döda honom. Vid varje tillfälle var det ”någon” som grep in och räddade hans liv.

Pontus fick flera behandlingar för att få bukt med sitt beroende, men inget hjälpte. Han flyttade ut på landet för att få lugn och ro. En kväll när han satt och drack kom en av mammans kriminella vänner på besök. Mannen började bråka med honom och hade vapen med sig. Pontus fick fly därifrån med sin bil.
I en korsning mötte han en polisbil som genast började jaga honom. Pontus kunde inte hålla bilen på vägen utan körde ner i dikesrenen och tappade kontrollen över bilen. För första gången i sitt liv ropade han på Gud om hjälp. Bilen voltade flera gånger och landade på taket ute i skogen bland taggbuskar. Trots att bilen var helt mosad så överlevde Pontus. Helt omtumlad lyckades han ta sig ut genom en ruta och vinglade ut på vägen där polisen väntade. På sjukhuset kunde ingen förstå hur han hade överlevt olyckan oskadd.

Varje natt efter olyckan kom tankar att han måste gå tillbaka till bilvraket i skogen. Till sist gjorde han det. När han följde bilens spår och kom fram till bilen hörde han en röst som sa: ”Här skulle du dött om inte jag räddat dig.” Pontus föll ner på knä och storgrät och ropade till Gud: ”Förlåt mig, förlåt mig!” I den stunden av förkrosselse fylldes Pontus av en kärlek han inte mött tidigare. Det var som ett ljus som skingrade hans mörka tankar. Han fick en längtan att lämna sitt gamla liv.

I rättegången som följde blev han dömd för smitning och rattfylla och fick behandling istället för fängelse. Tankarna på olyckan fortsatte att förfölja honom. När han kom tillbaka hem gick han förbi en kyrka, där dörren stod öppen. Pontus gick in och träffade kristna som välkomnade och omfamnade honom som om de redan kände honom. Det blev hans nya familj och han fick hjälp med bostad och arbete och döpte sig där. Tyvärr tog han återfall igen och flyttade till annan ort. Även där fick Pontus en lägenhet av en kristen fastighetsägare och träffade andra kristna som erbjöd honom jobb. Trots alla misslyckanden kände han att Gud var med honom. Han ville inte fly längre.

Pontus kontaktade Socialtjänsten och bad att få komma till en 12-stegsbehandling. Socialsekreteraren som mötte honom var kristen och hade tidigare jobbat på Trappa Upp, där jag jobbar. Hon hjälpte honom att komma till vår behandling. Han har sedan dess jobbat med sig själv och sin relation till Gud och blivit helt förvandlad.
Jag jobbar också på DreamCenter där Pontus efter behandlingen gjort arbetsträning. Han har flyttat till DC:s kollektiva boende och börjat vår bibelskola. Han lägger nu en stabil grund i sitt liv och längtar efter att få visa andra vägen till Gud. Pontus har fått bevis från ovan att han inte bara är en överlevare utan också en övervinnare tillsammans med Jesus.

- Annons -

Tidigare artikelMary, Did You Know – Voctave feat. Mark Lowry
Nästa artikelRuth och Elise står upp för de mest utsatta