Marielle Larsson
Beroendeterapeut, verksamhetsansvarig
LP Grow i LP-verksamheten
I slutet av förra året fick jag äran att bli mamma. Det är något som jag verkligen inte tagit för givet att få bli genom åren.
När jag tittar på min dotter, ser hennes vackra ögon som tittar mot mig och hennes ansikte som spricker upp i ett leende, då är det som att tiden stannar.
Trots att hon inte kan tala så lär hon mig massor med saker och ger mig perspektiv på livet.
När jag var en ung tonåring så blev jag gravid och gjorde en abort.
Jag har många gånger sedan dess gråtit i mina böner, gråtit av smärta och sorg för det barn jag kunde ha haft och gråtit av ovisshet inför framtiden. Jag har många gånger tvivlat på om jag skulle få ett barn igen som jag då skulle få hålla i min famn. Jag har haft en längtan och dröm om att få bli mamma, men sen har jag också tänkt att den där drömmen, längtan, faktiskt kan bli uppfylld på ett annat sätt än jag föreställt mig. Jag har varit inrutad i att det skulle bli som jag tänkt, att jag skulle få ett biologiskt barn. Gud däremot, är inte inrutad.
”Livet blir inte alltid som vi drömmer om, men det kan trots allt bli väldigt bra.”
För några år sedan skulle jag gå till gymmet och träna med min mamma och när jag skulle låsa dörren till min lägenhet såg jag ballonger på min grannes dörr. Jag hade inte riktigt koll på vilka som bodde där, men jag kände hur det började bulta lite extra i mitt hjärta och det kom en tanke om att jag skulle köpa choklad och en blomma och knacka på för att ge det till familjen.
Jag gick till gymmet, gick och handlade och fick en ny tanke om att nu kommer ballongerna inte vara kvar på dörren och mycket riktigt, ballongerna var inte kvar.
Jag kände dock så starkt att det var till den här familjen som den enkla blomman och chokladen skulle. Så jag knackade på. Dörren öppnades av mamman i familjen och jag sa som det var: ”Jag såg tidigare att ni hade ballonger på dörren, jag vet inte vad ni firar men jag vill ge er detta”.
Det visade sig att mamman hade en dotter som fyllde 9 år.
Jag fick komma in till dem, blev bjuden på mat och tårta och fick lämna sakerna till dottern. Efter någon timme gick jag in till mig igen och kort därefter knackar det på min dörr. Då är det dottern och hennes tre kompisar som vill komma in till mig. Dottern hade genom väggarna hört att jag sjöng och spelade gitarr så hon frågar om vi kan sjunga tillsammans, vilket vi såklart gjorde.
Efter det mötet har jag tappat räkningen på hur många timmar vi sjungit, dansat, målat och pratat.
Min granne levde ensam med sin dotter och jag fick bli en extra vuxen i dotterns liv. När mamman jobbade sent kunde jag ta hand om dottern. Jag fick hjälpa till med läxor, se till att hon fick mat i magen, läsa Bibeln tillsammans och mycket mer.
Mitt i allt detta blev jag även påmind om att jag själv kunde haft ett barn som var i dotterns ålder, men att Gud fixar saker på lite olika sätt. Jag fick där och då bli en trygg vuxen i ett annat barns liv och i hennes vänners liv.
Livet blir inte alltid som vi drömmer om, men det kan trots allt bli väldigt bra.
Jag har än idag kontakt med ”dottern”, våra familjer har firat jul tillsammans, vi har varit på olika äventyr och jag är oerhört tacksam för att jag vågade knacka på deras dörr för flera år sedan, att jag vågade lyssna till hjärtats slag.
Vart tar ditt hjärtas slag dig?
Foto © ribalka yuli– stock.adobe.com
