- Annons -
mariephoto
Marie Arnfjell är ansvarig utgivare för Junia och ordförande för Sisters International.

Hej kära vän!
Det här är ingen krönika, utan det är ett brev till just dig. Jag känner att jag behöver få vara mer personlig och öppen. Jag vet och har sett att ditt liv inte varit så enkelt. Du ser ofta så sliten ut och många gånger ser det ut som om du inte riktigt vill vara där du är. Oftast, ja nästan jämt sitter du ensam. Men helt ensam tror jag inte att du är. För mobiltelefonen finns vid din sida och ibland har jag sett att du talar i den. Men även då är din blick så tom, som om samtalet inte angår dig. Trots att det är sommar och värmen är nästan tropisk, så har du varma kläder och du klär dig som om du inte vill ha för lite på dig. Vännen, det är varmt ute, men du ser ändå ut att frysa, kanske är det själen som fryser? Dina bedjande ögon och din vädjande röst ekar i mitt huvud: ”Money, please, money”. Men när jag gått förbi dig, så har jag gjort som alla andra – låtsats som om du inte fanns. Stoppat handen i fickan, tar upp mobilen och försöker se upptagen ut. Eller så har jag gått bakom dig, så du inte skulle se när jag gick förbi. Jag skäms, förlåt mig.

Men en dag klädde jag av mig all människofruktan, nu fick det vara nog!
Du satt där på din vanliga plats, pappersmuggen stod framför dig och du stirrade ner på gatan. Jag sätter mig på huk bredvid dig och gör ett försök att samtala. Direkt såg jag att du ryggade tillbaka lite, kanske undrade du vad det var för tokig kvinna som ville prata med dig? Sånt är du nog inte van vid? Jag frågade vad du heter, var du kommer ifrån och var du bor under tiden som du är i Sverige. Sakta och osäkert försöker du berätta på den lilla engelska du kan. Där och då händer det nåt med mig. En känsla av värde fyller mitt inre och jag inser att mitt liv har betydelse. Här och nu! Den känslan är stark, och när jag gett dig min gåva går jag därifrån, glad och tacksam över att jag och du, min nya vän, fick en stund tillsammans.

- Artikeln fortsätter efter annonsen -

Nästa gång jag ser dig sitter du på samma ställe och vi har återigen en varm dag. Jag vill ge dig något att äta, så jag går först in på ICA och köper en kall dricka och frukt. Sen sätter jag mig på gatan bredvid dig. Jag ser hur folk som går förbi oss, tittar lite snett och något förläget. De tänker säkert ”vet hon vad hon gör egentligen?” Ja, det vet jag och jag bryr mig inte dyft om att de tittar eller att jag blir smutsig om baken. Lite medmänsklighet kan väl inte skada?
Jag ger dig kassen med mat och den här gången ler du och du tar snabbt fram ett foto på dina barn. Hela du lyser, dina ögon blir fyllda av liv och du berättar vad pojkarna heter och hur gamla de är. Fastän du befinner dig i ett annat land, bland människor där många inte vill se dig, så har du ändå valt att dag efter dag sitta i centrum och tigga för dig och dina barns överlevnad.

Kära du, vet du hur stark du är? Vilket mod du har? Du vet vem du är, du vet att du och dina barn har samma värde som alla andra och du är beredd att kämpa för det. Du är en kvinna som stolt bär din huvudprydnad och jag är så tacksam över att jag fått lära känna dig lite. Jag vet att jag inte kan göra så mycket för dig, men jag vill att du ska veta att min önskan och min bön är, att du ska få det du behöver så du kan åka hem till dina barn.

Nu är jag inte osäker längre. Inte för dig, eller någon annan tiggare som sitter på gatan. Ni är många, varför DU är här, vet bara du och jag kan tänka mig att det är ditt mod som fört dig hit. Varje person har sin historia, du har din och jag min. Oavsett var vi kommer ifrån, vilken tro eller vilken hudfärg vi har, så behövs det händer som förmedlar kärlek på vår jord.
Finaste, tack för att du öppnade mitt hjärta och må den Gud som skapade himmel och jord, skapa en plats åt dig och dina barn där ni kan få bo och leva det liv vi alla önskar att få leva.

Kram Marie.

Den här sommaren har varit fylld med åsikter om människors rätt till ett värdigt liv och vi följer lätt andras åsikter istället för att följa vårt hjärta. Den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människor ska göra mot er, det ska ni också göra mot dem” (Matteus 7:12), är ett ledord för många, men inte alltid så lätt att leva upp till. Så nästa gång du ser en tiggare, ser du en människa. En människa som behöver bli sedd, få bekräftelse, ett leende och varför inte – en gåva från dig.
För lite medmänsklighet kan väl ändå inte skada?

Marie Arnfjell/chefredaktör Junia och ordförande för Sisters International

Not: Bilden föreställer inte kvinnan i texten utan är en genrebild.

Tidigare artikelEn arm och inga ben – men Christoffer simmar ändå
Nästa artikel”Skratt och humor är helande”