Varje gång den knackar på dörren blir vi lika överrumplade. Förändringen. Den tysta gästen som inte frågar om den får komma in. Nej den bara kliver på, tar av sig skorna och gör sig hemmastadd. Det sägs att det enda som är konstant i livet är förändring. Vi vet det så väl, vi upprepar det gång på gång, men ändå har vi så svårt att ta emot den.
Jag har levt ett ganska långt liv nu och insett att livet aldrig står stilla. Se bara på naturen, höst blir till vinter, barnens skratt blir till suckar, barnbarnen närmar sig vuxenåldern och föräldrarna som en gång bar oss blir plötsligt dem vi hjälper, leder och tar hand om. Allt det som sker är vackert, men även så smärtsamt. Det känns som om det man byggt upp skakar, inget är beständigt och i det som sker är det så lätt att tappa bort sig själv.
Men genom allt, i de ständiga förändringarna, finns något som lever kvar inom mig och det är tron. Tron på Gud som bär och är evig. Den består trots alla förändringar som hälsar på. Den tron ger livet en mening, ger ljus på min väg och visar mig vägen när den känns svår och otydlig.
Har du tänkt på hur livet kan liknas vid ett skiftande landskap? Ibland lyser solen, ibland öser regnet ner, dimman ligger på och vi ser inte vägen framför oss. Vi fattar beslut, en del bra och en del mindre bra. Vi förlorar och vi börjar om. Ljuset har slocknat, vi famlar oss fram i mörkret, och hopplösheten fryser som is i våra blodådror. Men ibland måste vi ändå gå framåt i mörkret, hur skrämmande det än är, för att förstå att ljuset faktiskt fanns där hela tiden; inom oss, hos andra och hos Gud.
”Du har nog precis som jag gått igenom mörka perioder i ditt liv. Det tillhör livet och är oftast den förändring som vi upplever som svår, tung och obegriplig.”
Du har nog precis som jag gått igenom mörka perioder i ditt liv. Det tillhör livet och är oftast den förändring som vi upplever som svår, tung och obegriplig. Jag minns hur jobbet som jag trodde skulle bli min framtid förlorade sin mening. Relationer som har förändrats, och när Gud har varit tyst. Många gånger har jag försökt hålla fast vid det som varit och försökt få allt att fungera, men ju mer jag försökt desto mer har svagheten och tröttheten tagit över. Det var först när jag vågade släppa taget som något började hända.
För tron växer, oavsett omständigheterna. Den växer i det ofullkomliga, i sprickorna, när livet värker, genom gråt och sorg. Tron växer när frågorna tornar upp sig och inga svar finns, i osäkerheten om vilken väg vi ska gå och i tystnaden. Oftast är det då som något djupare börjar ta form.
De förändringarna kan upplevas som en förlust, att livet mer eller mindre har förlorat sin mening. Men i själva verket är det början på något nytt. Vi börjar se livet ur ett nytt perspektiv, ser en ny riktning och får en förståelse för vad som verkligen betyder något.
Jag tror att ljusets styrka varierar utifrån de behov som jag har. Ibland lyser det som en strålkastare som tydligt visar vägen. Ibland mer som en liten svag låga. Den lågan är tillräcklig för att ge det som behövs för att se vägen framåt. Den lågan kan vara din väns uppmuntrande ord, din familj, en stilla bön, ett bibelord som talar rakt in i ditt liv eller känslan av frid och ro trots att det stormar. Ljuset, Jesus själv, förmedlar friden som ett tecken på att när vi inte ser vägen bär han oss i sina händer och för oss fram till en säker plats.
I en tid som nu, där världen känns som ett ständigt växande orosflöde med konflikter, krig och naturkatastrofer, behöver vi mer än någonsin något som bär. Vi behöver tro, en tro med en stabil och säker grund som håller oavsett de förändringar vi möter. Vi behöver ljuset som visar riktningen eller som bara står fast och brinner med en låga som ger tröst och vila i en orolig tid.
I Bibeln står det: ”Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det” (Johannesevangeliet kap 1 vers 5). Det är ett löfte om att hur svart du än upplever det i ditt liv, så har ljuset segrat. Det är en påminnelse om att när allt verkar hopplöst så finns kärleken, hoppet och löftet om evigheten tillsammans med Jesus kvar.
Livet är ständigt under förändring. Det vet vi – vänner kommer och går, tiderna skiftar, vi blir äldre och drömmar förändras och får ny form. Men det betyder inte att allt går förlorat, att livet mer eller mindre har förlorat sin mening. Nej, det betyder bara att vi får möjlighet att börja om, igen och igen.
”Att våga ta ett steg i taget, hur litet det än är, blir steg som leder oss hem.”
Jag tror att trons betydelse i våra liv inte är beroende av att vi har alla svar, utan det handlar om att vi vågar fortsätta, även när vi inte vet vägen. Att våga ta ett steg i taget, hur litet det än är, blir steg som leder oss hem. Hem till det vi längtar efter, hem till trygghet, värme och kärlek. Hem till ett stabilt arbete. Hem till en familj som du älskar mer än något annat. Hem till Gud, din fader i himmelen som älskar DIG mer än något annat. Tänk att gång på gång kunna få säga mitt i förändringen: ”Jag är hel och jag är hemma”.
För i allt som rör sig finns något som står fast. En tro som bär och Guds närvaro som förvandlar mörker till ljus och leder oss hem.
Foto: © Nexusplexus– Dreamstime.com
