Du är inte äldre än du känner dig, brukar det sägas. Det är helt fel. I alla fall enligt författaren och litteraturprofessorn Merete Mazzarella.
– Man kan inte själv bedöma när man är gammal. Det har att göra med hur man uppfattas av andra, säger hon.
Själv har Merete fyllt 80 och tycker inte att livet är sämre nu än när hon var 40.
Varje morgon står Merete Mazzarella och hennes make på ett ben bredvid varandra. De står där sida vid sida framför sitt fönster och tittar ut. En minut på ena benet och en minut på det andra. De har lärt sig att det är ett bra sätt att träna balanssinnet.
– Läkarna brukar vilja se om man kan stå på ett ben och då är det ju bra att ha tränat lite innan. Sen blir det lite meditativt att stå där i två minuter och ta in morgonen, säger den finländska författarinnan Merete Mazzarella på sin sjungande finlandssvenska i telefon från Helsingfors.
MERETE, SOM FYLLDE 80 tidigare i år, är aktuell med en ny bok; ”I skrivande stund”, en essäistisk dagbok om åldrande. Förlaget beskriver den som hennes kanske mest personliga bok hittills. Hon delar öppenhjärtigt sina tankar om åldrandet, kärleken och döden.
– Min man och jag brukar säga att nu är vi åtminstone för gamla för att dö unga. Och det kan man ju vara glad för.
EFTER MÅNGA ÅR som universitetslärare har Merete hunnit få många yngre vänner. Hon konstaterar att dagens ungdomar är betydligt mer frimodiga än vad hon var som ung. Då upplevde hon äldre människor som väldigt stränga och hon var livrädd för att ens tala med dem.
– Unga människor idag har lättare för att tala med gamla människor. De tycker nog att jag är uråldrig. Men de vågar prata med mig och fråga mig saker. Det tycker jag är fint.
MEN NÄR ÄR man egentligen gammal? Merete fick frågan från en journalist inför sin 70-årsdag för drygt tio år sedan. Då svarade hon lite lagom lättsamt: ”Gammal är man den dag man inte längre kan stå på ett ben och dra vinterstövlarna på eller av.” I dag blir hon förargad om det inte finns en tillgänglig sittplats där man ska ta på och av sina vinterkläder. Hon önskar att det fanns bänkar tillgängliga lite överallt, så man kan sätta sig ner och vila när orken tryter. På tio år hinner åldern börja ta ut sin rätt.
”Alla vill leva länge, men ingen vill bli gammal” säger talesättet.
– Då är frågan vad som menas med att vara gammal. Om det innebär någon sorts nedsatthet och sjukdomstillstånd är det en sak. Men så länge man tycker man fungerar är det inte så farligt att bli gammal, säger Merete.
VARE SIG ROLIGA saker eller kärleksupplevelser behöver ta slut bara för att man blir äldre. – Jag gifte mig med min man när jag var 67 år. Jag var oerhört förälskad då och jag är oerhört förälskad i honom fortfarande. Och det roliga tar inte slut för att man blir gammal.
För åldrande i sig behöver inte vara något negativt.
– Nej, det tycker jag verkligen inte… Jag har ju fått vara frisk. Livet är inte sämre nu än när jag var 40. Men man kan inte själv bedöma när man är gammal. Det har att göra med hur man uppfattas av andra.
DET BRUKAR TALAS om ”den tredje åldern”, den period i en människas liv som följer när förvärvsarbetet är över och pensionärstillvaron tar vid. Merete konstaterar att det finns en ”fjärde ålder” också. Det är den tid då man inte längre klarar sig själv, utan blir helt beroende av hjälp från andra. För många gamla blir även denna ”fjärde ålder” en del av livet. Åldrandet är inte rättvist, utan precis lika orättvist som själva livet. En del blir sjuka medan andra får ha hälsan långt upp i åren. Och en del får inte ens leva tills de blir gamla.
– Det är orättvist. Min mor var en sund renlevnadsmänniska, men hennes två äldre systrar som drack alkohol, rökte som skorstenar och åt fet mat levde 20 år längre än vad hon gjorde, säger Merete.
Hennes liv kommer förstås inte att fortsätta se ut som det gör nu för evigt. Livet kommer att förändras på ett eller annat sätt. Det är Merete väl medveten om. Men inte nu, utan sen. Om det skriver hon i sin nya bok:
”Problemet med sen är att man varken vet när det kommer eller hur det ser ut. Det kan komma när som helst och hur som helst. Sen kan komma smygande, det kan vara cancer eller Parkinson eller demens, sen kan komma på en sekund och förändra – eller ända – ens liv, det kan vara en olyckshändelse, en stroke, en hjärtinfarkt eller en sjukdom vi knappt har hört talas om.”
EN OÅTERKALLELIG DEL i åldrandet är att nära och kära försvinner, en efter en.
– Om jag fortfarande lever om fem år så kommer det att vara ganska mycket glesare omkring mig, säger Merete. Men döden skrämmer henne inte.
– Nej, jag tror inte att jag är särskilt rädd för döden. Men jag är rädd för smärta, hjälplöshet och att bara bli liggande. Att få en stroke är jag rädd för. Eller alzheimer.
Hon tror det är en rädsla hon delar med många i sin ålder. Konstigt nog är det inget de pratar om när de möts. I alla fall inte om de sitter flera runt ett bord, möjligen kan två väninnor växla några ord kring ämnet.
– Det här med döden är väldigt aktuellt för mig. En god vän dog förra veckan och en annan har just börjat få palliativ vård.
SJÄLV HAR MERETE redan bestämt vilka psalmer hon vill ha på sin begravning. ”Härlig är jorden” har sjungits på alla hennes anhörigas begravningar, så den vill hon också ha. Det finns något trösterikt i orden ”släkten följa släktens gång”, tycker hon, att den ena generationen avlöser den andra.
Hon vill även ha en dansk psalm som hon inte minns namnet på. Den handlar om att i ljus få sitta ner och tala med sina vänner.
– Den tanken, att få sitta ner och tala med sina vänner efter döden, tycker jag är väldigt fin.
För Merete tror att det är då, efter döden, som vi ska bli upplysta och förstå de saker vi inte förstått tidigare. Varför ondskan finns och vad som är meningen med livet. Då ska de frågorna till slut få ett svar.
MERETE MAZZARELLA
Ålder: 80 år. Hon är född den 4 februari 1945.
Bor: I Helsingfors.
Gift: Med maken Lars Hertzberg, sedan 2012.
Om: Hon är en finlandssvensk författare, kulturskribent och professor i litteraturvetenskap, har arbetat som professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet.
Författarskap: Hon debuterade som författare 1979 och är förmodligen en av de allra mest produktiva författarna i Finlands historia. Hennes författarskap är huvudsakligen essäistiskt. Till stora delar har det varit självbiografiskt och existentiellt. Åldrandet och döden är teman hon ofta återkommer till i sina texter. Så även i sin nya bok: I skrivande stund, utgiven på Schildts & Söderströms bokförlag i augusti 2025.
text Carolina Carpvik • foto Christoffer Westerlund
