Rebecca gick igenom en lång mödosam resa, fick flera olika diagnoser och testade många mediciner innan hon till slut diagnostiserades med bipolär sjukdom. Här berättar hon sin livsberättelse för att hjälpa andra som fastnat i sjukhuskarusellen.
Barndomen
Rebecca Anserud är uppvuxen i en familj med tre småbröder i ett stort vitt hus i Sävar utanför Umeå. Familjen reste över hela världen därför att hennes föräldrar hade en önskan att de skulle få ta del av så många kulturer som möjligt. Men bakom den fina fasaden dolde sig missbruk – vilket Rebecca länge haft svårt att tala om. Trots missbruket fanns det en hel del kärlek.
– Redan som barn hade jag lätt för att möta människor, jag var glad, spontan och hade många kompisar, berättar 26-åringen när vi ses i en lokal i huvudstaden, där Rebecca, efter intervjun ska hålla i en föreläsning. Hon berättar att det var när hon började skolan som hennes tillvaro blev väldigt svår.
– Det var en skräck för mig att gå fram till svarta tavlan och stava olika ord framför klassen. Jag minns så tydligt hur jag skrev cykel med ”s” och att hela klassen började skratta. Eller när de andra sprang och hämtade nya läseböcker en efter en, medan jag alltid satt kvar med samma bok och samma sida. Man pratade om att jag behövde gå om ett år och mamma ville att jag skulle utredas.
Den första av många diagnoser
I fjärde klass fick Rebecca diagnosen dyslexi.
– Då kändes det fruktansvärt att vara annorlunda och inte förrän i högstadiet började jag acceptera min dyslexi och inse att det inte är något att skämmas över.
När hon började högstadiet ville hon bevisa, främst för sig själv, att hon inte var ”dum i huvudet”. Hon satt uppe hela nätterna och pluggade, blev tredje bäst i klassen och lärare ringde till och med hem till hennes föräldrar och menade att Rebecca pluggade alldeles för mycket.
I samband med skolavslutningen i årskurs nio började Rebecca må sämre. Hon började reflektera väldigt mycket över hemförhållandena och hon dolde allt för omgivningen, liksom hela hennes familj gjorde. Rebecca drabbades under den här perioden av sin första depression.
– Jag som hade varit så levnadsglad, som skulle ge mig ut i världen och var full av visioner om vuxenlivet, hade plötsligt förlorat all energi.
– Det ingen visste då var att jag hade insjuknat i mitt första skov av bipolär sjukdom.
– Från att alltid ha varit väldigt skötsam bytte jag kompisar och drogs till själar som var lika förvirrade som jag. Jag hade aldrig testat på alkohol på det sättet, men hamnade nu i ett halvårigt alkoholmissbruk. På gymnasiet fick jag enorma koncentrationssvårigheter. Jag ville bara ligga hemma och gråta.
Det gör för ont att leva
Rebecca började för första gången få självmordstankar. Hon hade varit nedstämd förut men aldrig så här djupt och sjukligt deprimerad.
– Det gjorde så ont i själen att jag ville ta en kniv och hugga ut smärtan från min själ, men det går inte. Så för första gången i mitt liv började jag fundera på att dö. För är man död, då känner man inte smärtan. Allt gick så snabbt att jag inte hängde med själv. Hur kunde mitt tankesätt förändras så mycket på så kort tid? Mycket var för att jag insåg att det inte var normalt med våra hemförhållanden, men även därför att jag hade insjuknat i bipolär sjukdom.
Det Rebecca hade önskat sig mest under denna period var en kram från en vuxen som skulle säga att allt kommer att bli bra, någon som kunde ge trygghet.
– Jag fick bara höra att jag var strulig, vilket gjorde att jag blev ännu mer utåtagerande. Ingen vuxen frågade egentligen: ’Hur mår du Rebecca?’
En morgon hittade Rebeccas mamma sin dotter under ett bord, kraftigt berusad av gin. Det Rebecca vagt minns är att hon säger att hon inte orkar leva längre. Rebeccas mamma ringde 112 och hon blev tvångsintagen på BUP (barn- och ungdomspsykiatrin).
En vuxen som tar sitt ansvar
Rebecca vägrade flytta hem igen och bad om att få bli förflyttad. Kacka som jobbar på socialtjänsten hörde talas om en tjej som mådde väldigt dåligt och inte ville bo hemma längre och hon beslutade sig för att ta hand om Rebecca.
– Jag fick bo hos henne och hon kunde hålla om mig på nätterna när jag låg och grät. Med tiden klingade depressionen av och efter ett halvår flyttade jag till eget hushåll. Jag kan säga att Kacka än idag är mitt stora stöd och jag brukar kalla henne för min extramamma.
När man har en bipolär sjukdom drabbas man även av perioder av hypomani och i vissa fall mani. Rebecca brukar förklara att det är som att vända depressionen upp och ner. Ett sådant uppåt-skov är alltså raka motsatsen till allt det som en depression utgör.
– Jag började uppleva mina första hypomanier och hade aldrig tidigare mått så bra. Då hade jag ingen sjukdomsinsikt, för vem har sagt att det är sjukt att må fantastiskt bra? Plötsligt kände jag mig oerhört smart, som ett geni. Skrev högsta betyg på alla prov och hade en ohämmad energi. Upplevelsen är som en förälskelse, men av ett mycket kraftigare slag. Man blir pirrig och uppfylld av en euforisk känslostorm. Kan tänka mig att det är som en drog, att vara påtänd och känna sig full av kärlek.
Under manin finns inga gränser
Under ett sådant skov, när Rebecca var 19 år gammal, kunde hon vara uppe tre dygn i sträck och träna fem gånger om dagen. Hjärnan ville så mycket mer än kroppen och att sova var inget alternativ. Hon fäste lappar över hela lägenheten där det stod ”disciplin”. För hon tänkte att om hon höll sig disciplinerad skulle hon aldrig må dåligt igen.
Under tonåren bodde Rebecca i en egen lägenhet och hade ett svajigt förhållande till sina föräldrar. Hennes inre önskan var att de skulle sluta dricka och hon bröt i perioder kontakten med dem och valde sedan att ta upp kontakten igen. Det slutade ofta i bråk mellan dem.
– Det är som ett inre krig – jag älskar mina föräldrar – de är mina föräldrar! Men jag avskydde att de drack alkohol. Att tampas med detta och samtidigt ha bipolär sjukdom var oerhört påfrestande.
Under hela gymnasiet pendlade hon mellan skov av att vara deprimerad och hypomanisk – helt utan sjukdomsinsikt. Hon förstod inte varför hon ibland var tömd på energi och inte tog sig för något och i vissa perioder vara raka motsatsen, en stål- Rebecca med en enorm energi.
En kväll läste hon en psykologibok och kom in på en sida om bipolär sjukdom. Rebecca insåg att det var det hon hade och sökte vård redan nästa dag på ungdomshälsan i Umeå. Där fick hon ett begränsat antal samtalstimmar och en remiss till vuxenpsykiatrin.
– Där föll jag mellan stolarna, jag hade ingenstans att vända mig och ingen berättade för mig att det fanns akutpsykiatri dit man kan vända sig när som helst. Jag led av fruktansvärda självmordstankar och skrev till slut ett avskedsbrev och hade bestämt mig för att avsluta livet. Smärtan var enorm och för tuff att hantera själv. Efter några timmar insåg jag hur många som älskar mig och att jag skulle förstöra deras liv och bestämde mig för att ge vården en chans.
Testar 35 olika mediciner
Rebecca var nu 20 år gammal och kom till vuxenpsykiatrin. Man skrev ut så många mediciner till henne att hon nästan vill beteckna det som misshandel. Biverkningarna var enorma och Rebecca blev allt sjukare. De närmsta åren testade hon 35 olika mediciner och blev inlagd runt 20 gånger på slutna psykiatriska avdelningar. Men hon menar själv att om hon ”inte hade gått igenom detta helvete” skulle hon inte ha hittat en så bra medicinering som hon har i dag. Hon menar dock att det hade kunnat gå till på ett bättre sätt inom vården.
Självmordstankarna var och är en del av Rebeccas vardag och när hon var yngre lekte hon under flera år rysk roulett med livet. Om hon levde eller dog spelade ingen roll för henne.
– Jag kom till en avgörande vändpunkt gällande mitt förhållningsätt till livet då jag var på en begravning. Det var fruktansvärt, jag kom nära döden och insåg till och med att det kunde ha varit jag som låg i kistan. Då bestämde jag mig för att leva, hur tufft det än blir.
Släktingen som dog skulle ha gett Rebecca en present innan han gick bort, men han hann inte. Hans fru överlämnade den till henne och det var en jordglob.
– Jag satt och höll i den och frun sa till mig att allt han önskade var att jag skulle leva, att jag skulle uppleva hela världen! Den här tidsperioden i mitt liv förändrade allt kring hur jag ser på döden och mina självmordstankar. Jag skall leva.
Skambelagd sjukdom
Rebecca skämdes väldigt mycket över att ha bipolär sjukdom och hon dolde det för många. En dag bestämde hon sig för att förändra detta och började tala öppet om sin sjukdom.
– Det är bland det bästa jag gjort, framförallt så förstår mina nära mig bättre och ingen har lämnat mig sedan jag berättat sanningen.
Rebecca får leva med att sjukdomen är kronisk, men hon kan idag hantera den på ett helt annat sätt. Medicinen är för henne lika viktig som insulinet för en diabetiker. Hon vill påpeka att medicinen inte förändrar allt. Rutiner, förhållningssätt och att lära känna sin sjukdom, allt är otroligt viktigt. Idag får hon inte långa skov utan ”chocker”, dvs. skov på några timmar.
– Men bipolaritet är en lömsk och förförisk sjukdom. Jag upplever den näst intill dagligen, även om den inte syns. Jag har lärt mig att tyda signalerna om att ett skov är på gång, nästan varje vecka.
Föreläser för andra om sin sjukdom
Idag är Rebecca en av Sveriges främsta föreläsare inom psykisk ohälsa, har skrivit boken Ett bipolärt hjärta som legat högt uppe på topplistorna och driver Sveriges enda podcast inom psykisk ohälsa. Hon syns också ofta i media och hennes mål med sitt entreprenörskap är att skapa öppenhet i samhället.
– Ingen skall behöva skämmas. Psykisk ohälsa är vanligt. I Sverige har en av fyra det i sin närhet eller lider av det själv. Mina slagord är ”öppenhet skapar öppenhet”. Sedan vill jag påpeka att vem som helst kan drabbas. Samt att jag har en sjukdom, men jag är den inte.
Rebecca Anserud
Ålder: 26 år.
Bor: Stockholm
Gör: Driver eget företag med olika projekt inom psykisk ohälsa. Rebecca driver podcasten psykpodden tillsammans med Cristian Dahlström
Familj: Alla jag innerligt älskar ser jag som min familj.
Text • foto Frida Funemyr
REBECCAS RÅD
…till drabbade:
Våga berätta hur du mår. Våga söka hjälp.
Läs på, lär dig att läsa av
tidiga signaler.
Försök att förstå vad som är
bra och dåligt för dig.
Glöm inte att du är värdefull
och du är inte din diagnos.
…och till anhöriga:
Lyssna. Det behöver inte alltid synas att personen mår dåligt.
Berätta att du finns där.
Om vård behövs, se till att
personen får rätt vård.
Gå promenader, spela kort… små saker kan göra stor skillnad.
Glöm inte bort dig själv!
