75 % av kvinnor i fertil ålder lider av PMS-symtom. Komikern och journalisten Karin Adelsköld startade en blogg om hur det är att leva med svår PMS, så kallad PMDS. Hon mådde så dåligt och fick raseriutbrott i många år utan att veta varför. Det slutade i skilsmässa. Sedan träffade hon en man som började se regelbundenheten i hennes tillstånd. Idag berättar hon sin historia för att hjälpa andra. Läkare tar än idag inte detta tillstånd på allvar.
Innan jag fick barn var jag helt förskonad från problem med PMS och hade väldigt lite besvär kring menstruation. Jag har alltid varit väldigt temperamentsfull som person, men när känslostormarna allt eftersom övergick till fruktansvärda raseriutbrott och när jag kom på mig själv med att skrika åt min man och mina barn förstod jag att allt inte stod rätt till. Jag tyckte min man var fruktansvärd och jag ville inte vara nära någon. Det gick ut över alla, kollegor, barnen, min mamma… Jag förvandlades till ett monster. En drake. Jag blev till exempel så arg på en kladdig smörkniv att jag hoppade på den öppna luckan till diskmaskinen så den gick sönder. Jag kastade porslin titt som tätt och jag tror alla våra skåpluckor fick sig en buckla.
Efter mitt andra barn, när jag var 31 år, kände jag inte igen mig själv och trodde att jag hamnat i en förlossningsdepression. Vissa dagar mådde jag så dåligt att jag inte ens kunde stiga upp ur sängen, för att några dagar senare må helt ok. Men någon förlossningsdepression var det inte och jag utreddes vidare för depression och andra psykiska besvär. Ingen diagnos stämde helt och hållet på mig, mina dalar och toppar hade allt för korta intervaller.
Någon läkare konstaterade att det handlade om en utmattningsdepression, det är ju inte ovanligt för kvinnor i min ålder som har småbarn, menade han. Jag blev sjukskriven, men mitt tillstånd förblev oförändrat. Det var inte ledighet jag behövde. Draken kom och gick. Min exman och jag såg att det gick i perioder och när draken kom tillbaka efter en kort tids harmoni, tog han med sig barnen och lät mig vila.
Jag hade problem i många år innan jag förstod vad jag led av. I över ett års tid besökte jag gynekologer och läkare, men ingenstans togs jag på allvar. Det var en tid av flera kriser, barnen var små och sov dåligt och jag hade svårt att få jobb som radiojournalist. Relationen påverkades och min man blev rädd för mina utbrott, jag skrek elaka saker som jag senare ångrade. Det blev så mycket bråk, orimliga bråk.
Vi gick i en rad olika typer av familjeterapi och den sommaren 2008 gav vi varandra varsin egen vecka. Jag hade bestämt mig för att åka iväg på en akvarellkurs, vara för mig själv och bara fundera. Men så blev kursen full och den enda kurs som hade platser kvar var stand-up…! Här fick jag lära mig vad humor handlar om, något som kom att förändra mitt liv på flera olika plan.
Med tiden började jag uppträda på scen, en plats som blev en perfekt tillflyktsort för mig. Här kunde jag härja, tycka och skrika fritt utan att såra eller skada någon av mina närstående. Scenen blev min bästa ventil och medicin. Ju sämre jag mådde desto bättre blev jag på scen. Där var jag safe. På jobbet gjorde jag succé och 2011 blev jag utsedd till Sveriges roligaste kvinna. Men på hemmaplan stod min man inte längre ut med mig. Han ville separera. Jag tänkte att det var nog bäst för mig att leva ensam, då behövde jag inte bråka med någon. Mitt humör hade krossat ett förhållande. Ingen kunde ju dela sitt liv med ett monster?
Jag själv skulle fokusera på mina barn och min stand-up. Men mitt tillstånd fortsatte. Och för att inte såra de människor jag hade runt omkring mig låste jag in mig i en garderob under monsterperioderna. Jag hade förlikat mig med att jag inte hade någon psykisk sjukdom utan att det nog, som läkarna sagt, handlade om trötthet eller att det var så här min personlighet är. Någon sa åt mig att det är så här i övergångsåldern och att alla mår dåligt innan mens. Men jag klarade ju inte av en relation, kunde inte uppföra mig på möten, prestera på jobbet, inte ens ta hand om mina barn… Var detta normalt alltså?
Ett år senare träffar jag Anders (hälso- och sjukvårdskonsult). Han var nyskild. Oj, vilken passion det uppstod. Jag hade aldrig någonsin känt så här. Min självkänsla var nu på botten och jag trodde aldrig att någon skulle kunna leva med mig. Jag blev ju rädd för mig själv. Men vi var så kära. Trots passionen började mina raseriutbrott, endast efter tre veckor tillsammans. Jag ville göra slut, jag tyckte att Anders var hemsk och ville aldrig se honom igen. Det gick några dagar då jag var arg, ledsen och irriterad. Sedan fattade jag ingenting, jag älskade ju Anders. Jag sa förlåt och vi började om på nytt.
Men utbrotten återkom på liknande sätt och efter tre månader tillsammans, när vi vid ett tillfälle var ute och promenerade, sa sig Anders se ett mönster i mina personlighetsförändringar. Vi stannade båda upp och kollade kalendrarna, den 20:e varje månad hade vi grälat och jag hade gjort slut. Mina väskor stod packade exakt samma tid en gång i månaden. Vi gick då hem och googlade om PMS, något som jag tidigare trott handlar om att man har ont i magen och är lite ledsen. Den kvällen grät och skrattade jag om vartannat. Svetten rann. Allt som stod om PMS stämde in på mig. Alla bitar föll på plats. Nu visste vi orsaken till mitt beteende.
Men problemet kvarstod, hur skulle vi få hjälp?
När det var som värst mådde jag så dåligt. Det kröp under skinnet, jag kunde inte vara stilla utan var ständigt uppe i varv. Irriterad på allt och alla, missförstådd och paranoid. Jag tålde inte dofter eller starka ljus. Jag drabbades av ett ångestpåslag och vid samma period varje månad tog jag upp sådant som legat och grott ett tag. Allt måste upp till ytan och redas ut. Alla mina känslor blev som förstärkta. Har man PMS-besvär är det som att man inte tål sina egna hormoner, det är som en slags allergi. Jag var så arg att jag inte kunde ha mina egna barn uppe i knäet. Så här arg och uppe i varv var jag i fem till sex dagar för att sedan bara ligga i sängen och gråta. Jag kände mig värdelös i 10-14 dagar för att därefter bli lugn och harmonisk då jag kände glädje och ville krama alla. Sedan kom skulden ikapp. Då var det dags att ta reda på alla som jag sårat under perioden och be dem alla om ursäkt. Jag ville inte leva, men jag ville inte heller dö.
Jag provade på allt från akupunktur till p-piller, men symtomen blev allt värre med tiden. Anders stöttade mig och fick mig att förstå att detta inte är mitt fel. Han fanns där och finns där för mig helt tiden. Han upprepade att en lösning måste finnas. Jag blev så oerhört förminskad av vården som hade sagt att jag kunde sova bort mina symtom eller ta extra vitaminer.
Jag var tvungen att förstå att jag hade blivit drabbad. Jag kunde inte förstöra en relation till på grund av min PMS. När det var som värst förlorade jag min bästa väninna. Jag sårade henne allt för djupt och vi har aldrig nått fram till varandra igen. Det är en jättesorg och jag drömmer om vår vänskap än idag.
Vändpunkten kom när jag träffade en fjärde gynekolog som förklarade att viss ångestdämpande medicin har haft positiv inverkan för kvinnor med PMDS. Och gissa vad, efter två veckor med SSRI var det som att en stor tung cementklump försvann från mitt huvud. Jag tar en låg dos medicin hela tiden och det håller mig i schack. Anders och jag har fortsatt att föra dagbok och vi vet båda när draken är på väg. Han är då medveten om att jag är mer irriterad och inte gärna vill kramas.
Jag har än idag kvar lätta symtom av min PMS, men inte alls i den grad som tidigare. Svackorna är inte lika tydliga. Sedan är det motion, sömn och stressförbud som gäller. Och ingen alkohol.
Det värsta med PMDS är skammen, hur kan man bete sig så lågt som mamma och vuxen kvinna?
Jag minns ett tillfälle då jag satt och grät på Bromma flygplats. Alexandra Pascalidou kom och satte sig intill mig och jag förklarade att jag har PMDS. Hennes reaktion var ”Du måste ju prata om detta”. Hon tipsade Malou von Siverts som ringde upp mig och jag fick, tillsammans med Anders, prata om PMS i ”Efter tio”. Jag såg det som min skyldighet. Efter programmet var det såå många som hörde av sig till mig och som går igenom samma helvete. Den dagen blev jag nedringd av kvinnor som ville berätta sin historia. Det var som att vi alla hade samma manus, alla kände igen sig i känslan av att vilja lämna allt och bara fly. Samma kväll startade jag min blogg.
PMS är ingen kvinnosjukdom, det är ett samhällsproblem som berör alla. PMS har ansetts vara något genant ända sedan tonårstiden. Killar har nedvärderande skämtat ”Har du mens, eller?” vilket har bidragit till att man känt en skam för att man blir annorlunda under vissa perioder av menscykeln. Men om vi själva inte förstår, hur skall då männen kunna förstå?
Förr stoppade folk mig på stan och sa att jag är rolig på scen, nu är det en massa PMS-systrar som vill ge sin uppmuntran för att jag vågar prata offentligt om detta skambelagda ämne. Jag tycker det är fantastiskt att få hjälpa och nu har Anders och jag gått vidare genom att starta ett PMS-förbund dit vi tänker knyta till oss expertishjälp.
Man kan inte skämta bort PMS. Det är en svår sjukdom som inte tas på allvar trots att vi är så många som lider. I mitt jobb som komiker kan jag ändå idag se det tragikomiska i det hela, att jag sitter instäng i en garderob och gråter några dagar varje månad.
Jag har en öppen dialog med mina barn som är 9 och 11 år. Vi kallar dagarna för ”argperioder” och då kan de själva säga till mig att gå upp och vila om de märker att jag blir så där skrikig och arg. Visst har jag undrat hur mycket skada mina barn tagit och tar av mina utbrott, men deras barnbidrag går direkt in på deras framtida terapikonto (haha!). Nej, jag tror inte man ska försöka dölja sin PMS, man ska prata och få dem runt omkring att förstå. Tar vi upp ämnet till ytan slipper kvinnor att gå runt i så många år och lida utan att de vet varför. Med kunskapen kring PMS skulle säkert även färre förhållanden gå i kras.
Karins tips till dig som tror dig ha PMDS:
- För dagbok eller en app över hur du mår och lyssna på din kropp
- Läs på och lär dig mer om PMS. Läs även andras historia och inse att du inte är ensam
- Berätta för de närmaste. Kräv inte, men inbjud hjälp. Pms är ingen kvinnosjukdom, kampen måste man föra tillsammans med sin partner.text • foto Frida Funemyr
