Rebecka förlorade sin man och upplevde hur viktigt det var för hennes sorgeprocess att ha någon som tog tid att lyssna på henne. Här är hennes berättelse.
”Min man dog när han var 46 år i sviterna av en aggressiv lungcancer. Han hade aldrig rökt så vi tyckte det var märkligt och orättvist. Han åt rätt mat, rörde mycket på sig och cyklade varje dag till jobbet.
I fem veckor låg han inne på lungavdelningen på Borås sjukhus. Prognoserna såg inte bra ut. Cytostatikabehandling sattes in och med det kom tio dagars trötthet. Dottern som var van att gå långa promenader med sin pappa fick se honom ligga i sin säng.
Behandlingen bet ganska bra. I två månader levde han ett helt okej liv, men sedan kom allt tillbaka i all hast. Inga mediciner hjälpte.
När min man kom tillbaka till sjukhuset hade han 40 tumörer i hjärnan. Alla organ var angripna. Min dotter Ida, som har tre olika diagnoser, svår autism, svår utvecklingsstörning och epilepsi var med på sjukhuset till och från. Sista besöket var samma dag som han gick bort. I rummet var pappans familj, min familj, läkare, sjuksköterskor och en kurator. När Ida skulle åka tillbaka till skolan, gick hon fram till pappans säng och sa ’Pappa jag älskar dig’. Hon tog farväl. Trots sina diagnoser visste hon att det var sista gången de sågs.
Även om jag visste att min man skulle dö kom allt som en chock. Det kändes som jag var i en mörk bottenlös brunn där jag trampade vatten. Jag minns att jag hade panikattacker. Var livrädd att bli sjuk, vad skulle då hända med min dotter? Jag var rädd att jag alltid skulle känna mig så här bottenlös.
Jag ville ut ur krisen för min största rädsla var att bli deprimerad. Jag ville leva och vara glad. Min man hade sagt till mig att du måste gå vidare och träffa en ny man när det är dags. Det kändes skönt att veta att han ville det.
Jag och min man var som ett sammansvetsat team kring vår dotter. Dottern och hennes pappa stod varandra extremt nära. Pappan var min dotters största trygghet och hon visade mycket mindre autistiska drag när han fanns. Vid pappans bortgång föll hela hennes trygga värld. Det var kaos hemma. Men Ida fick en assistent som fått betyda mycket för henne. Assistenten och hennes man har blivit som en bonusfamilj.”
Rebecka förklarar i ett samtal att för henne var det av avgörande betydelse för vägen tillbaka till livet att varje vecka äta middag med en nära vän som verkligen lyssnade.
– Min vän Anna tog ut mig på fika och luncher. Vi satt och pratade i timmar, eller jag pratade och Anna lyssnade på mitt osammanhängande prat. Jag minns än idag hur mycket detta betydde för mig i min läkningsprocess och jag känner enorm tacksamhet. Jag minns hur jag tänkte att jag är lyckligt lottad som har en sådan vän.
Rebecka berättar att Anna tog henne med på saker. De började sjunga i kör ihop och innan kören åt de en middag tillsammans.
– Att få en sådan härlig rutin med en vän var fantastiskt, inte minst i den situation som jag befann mig i.
Svenska kyrkan anordnade en efterlevandegrupp för dem som mist en nära anhörig. Först var Rebecka skeptisk, men gruppen blev en fantastiskt fin upplevelse där alla deltagare hade en sorg de delade. De fanns där för att verkligen lyssna på varandra.
– En diakon ledde samtal och vi lyssnade alla på varandras gripande historier.
Alla vänner hörde av sig till Rebecka och undrade hur det var med henne.
– De frågade mig vad de kunde hjälpa mig med. Det fanns inget egentligen mer än att finnas där för mig. Jag har alltid haft svårt att be om hjälp, men insåg att jag var tvungen att göra det ibland, berättar Rebecka.
När det var dags att gå tillbaka till jobbet upplevde Rebecka att det var väldigt svårt att förhålla sig till alla kollegor och deras reaktioner.
– Jag uppskattade de kollegor som kom fram och sa att de inte visste vad de skulle säga. För mig var det viktigt att fortsätta att vara Rebecka även om jag var i sorg. En kollega till mig berättade att chefen på företaget hade samlat avdelningen för att gemensamt diskutera hur de skulle göra när jag kom tillbaka. En tjej som mist sin man fick vara lite extra stöd. Hon visste vad jag gått igenom. Hon tog ut mig på promenader och vi pratade om hur livet är, berättar Rebecka.
När föreläsaren och författaren Annika Telleus hör Rebeckas historia menar hon att Rebecka hade en bra chef som frågade henne när hon kom tillbaka hur hon ville bli bemött och lyssnad på. Annika förklarar att frågan ”Hur vill du bli bemött?” många gånger hjälper båda parter, förutsatt att man lyssnar på svaret.
– Om du inte är beredd att lyssna på svaret, ställ då inte frågan. Speciellt när en person befinner sig i svåra faser i livet kan det vara extra svårt att veta hur man ska lyssna, man känner sig helt enkelt osäker. Och visst kan det bli fel, säger Annika och fortsätter:
– Men största felet de flesta gör är att man inte gör något alls. Så är du till exempel i en arbetsledande roll när något svårt drabbar någon av medarbetarna kan det vara positivt att höra med den drabbade personen vad han eller hon vill att du delar med övriga, säger Annika.
Genom det tuffa Rebecka gått igenom lärde hon sig vilken fin vän man kan vara genom att lyssna. På riktigt.
– Att få känna sig sedd och att få vara i trygga händer hos den som lyssnar på mina känslor känns fantastiskt. Det har gett mig en enorm tacksamhet och en önskan att få vara den personen framöver. Att kunna lyssna på andra handlar om ödmjukhet. Att sätta sig själv åt sidan och finnas för en annan person är en egenskap jag hoppas att jag kan utveckla hos mig själv och på så sätt bli en bättre människa, säger Rebecka.
På vilket sätt lyssnar du numera på dem du möter?
– Jag brukar låta personen som har något att berätta prata till punkt. Och sedan ställer jag följdfrågor om det behövs. Eller säger att jag finns här för dig. Att vara en person som lyssnar kräver att man är ödmjuk och osjälvisk. Det krävs koncentration så det är viktigt att man tänker på det. I mitt liv har jag stora begränsningar när det gäller att finnas till för fler än min dotter. Hennes behov är så pass omfattande att jag ofta känner att jag inte räcker till för mig själv ens. Det handlar om att konstant lyssna in hennes behov. Men jag prioriterar alltid min tid för dem som önskar mitt stöd, för jag vet att det hjälper och jag vill ge tillbaka efter allt jag fått.
Rebeckas råd för att ”lyssna på rätt sätt” när en vän har det tufft:
- Sätt dig själv åt sidan och koncentrera dig på den andres behov.
- Se till att du har avsatt tid, att du inte har bråttom hem.
- Avbryt inte, men ställ gärna frågor när det finns utrymme.
- Ge goda råd om du märker att personen söker efter det.
text Frida Funemyr • foto Privat
