Cirkeln är sluten. Som nygifta körde Daniel och Jean omkring mycket med en VW-buss i Nordafrika, men när barnen föddes valde de ”svenssonlivet” – medvetna om att de förr eller senare skulle ge sig ut på vägarna igen.
– Ja vi har alltid skojat med våra barn och sagt, vem av oss kommer att flytta först – vi eller barnen?
Daniel Stråle skrattar. Och visst blev det en dramatisk omställning när alla flyttade hemifrån i ett enda slag, både föräldrar och barn. Yngste sonen Gabriel tog studenten och lämnade Sverige för att jobba på missionsbåten Logos Hope under två år, mellansonen Elias tog sitt pick och pack och flyttade till Norge för att gifta sig, äldsta dottern Hanna bodde redan i egen lägenhet – och så var det då Daniel och Jean.
– Man pratar ju ofta om kärnfamiljen, där en och en flyttar hemifrån när det är dags, men vi är nog mer som en kärnreaktion, eller ett vulkanutbrott, skrattar Jean.
De sålde huset i Forserum och det mesta av bohaget, flyttade in i en ombyggd skåpbil, och påbörjade resan ner över kontinenten i början av september.
Även om det hela tiden har varit en del av planen att Daniel och Jean skulle återvända till Nordafrika så är uppbrottet från Sverige ingen enkel sak.
– Ingen tänker när man bildar familj att en gång ska vi inte vara kärnfamilj längre. När Elias lämnade oss med sitt flyttlass så stod vi på parkeringen och grät allihop, säger Daniel.
Men det finns också något djupt meningsfullt och vackert i det ögonblicket. Daniel liknar det vid kroppens egen celldelning.
– Människan är skapad för att dela på sig och föröka sig. Det blir fler familjer och det föds nya liv. Om man bara lever för sina barn och barnbarn så tror jag att man kan hamna lite snett. Att man som förälder lever för sina barn trots att de har startat egna liv tycker jag känns lite ohälsosamt, säger Daniel.
Tidpunkten för familjens Stråles uppbrott är noga vald, i samråd med barnen. Alla tre hamnar i nya, trygga sammanhang med starka sociala nätverk omkring sig, och med teknikens möjligheter är det lättare än någonsin att hålla nära kontakt även om man befinner sig långt ifrån varandra, liksom man även med lätthet kan sätta sig på ett flygplan och vara tillbaka i Sverige inom loppet av några timmar om man vill fira en födelsedag eller välkomna första barnbarnet.
– Barnen är väldigt, väldigt viktiga för oss och vi har hela tiden sagt att det här är inget vi gör förrän det känns bra för hela familjen. Men samtidigt är det inte våra barn vi ska leva för. Tänk vilken press det skulle vara på dem, att de ska göra oss lyckliga, säger Jean.
text Gabriella Mellergårdh • foto privat
