Susan och Vivi har följts åt genom småbarnsår och livskriser, glädje och sorg. När de båda så småningom lärde känna Birgit blev också hon en del av den vänskap som blivit oumbärlig i deras vardag.
– Jag minns så väl när jag såg dig genom fönstret där vi bodde. Då tänkte jag, då visste jag – henne kan jag lära känna. Där har du en vän!
Vivi lyssnar med stora ögon till Susan och trycker handen mot hjärtat.
– Tänkte du det?
Hon ler varmt – och leendet övergår snart i ett flickaktigt fnissande när Susan berättar om sitt allra första minne av Vivi. De var båda nyinflyttade i ett hyreshus i småländska Lagan och när Susan gick in i tvättstugan fick hon se Vivi uppflugen på en av tvättbänkarna med ett förskräckt ansiktsuttryck.
– ”Det är en råtta!” skrek hon. Men det var bara en sån här liten mus!
Susan måttar med fingrarna och skrattar. Just att få skratta ihop betyder mycket för deras vänskap. Fler minnen dyker upp om galna skidturer, julpyssel och hur Vivi lärde engelskfödda Susan att baka svenska bullar. De berättar om utflykter till Skåne för att söka vårtecken och kaffekorgen som alltid följt med ut i skogen.
– Fast Birgit är ju den som är mest skogstokig av oss. Du kommer ju alltid hem med något, är det inte en spann med blåbär så är det en korg med kantareller, säger Susan.
– Vi har haft väldigt roligt när vi har gjort saker tillsammans, och fortfarande, när vi jobbar tillsammans på Slussen (den lokala secondhandbutiken) och i kyrkan, säger Vivi.
– Och när vi reser till Israel! Vilka högtider! Man hinner inte hem förrän man längtar dit igen! säger Susan.
Fyra gånger har hon och Birgit rest tillsammans. Hur många gånger Vivi har varit där vet hon inte ens.
Att Susan haft en alldeles speciell roll när det gäller glädjen är tydligt.
– Du är ju väldigt positiv, kan ju vända allt till något gott, säger Birgit.
Och Susan känner igen sig själv i beskrivningen:
– Jamen det finns alltid mycket att vara glad över. Jag tror på glädjen, den är viktig att sprida.
Lika viktigt har det varit för dem att bära sorg och bekymmer tillsammans. När Birgit gick igenom skilsmässa var vännerna ett obeskrivligt stöd. Hon berättar om hur mycket det betydde för henne att när som helst kunna titta in hos Vivi och hennes man Lasse.
– Det har blivit många tårar och många böner i er soffa, säger Birgit.
Susan instämmer:
– Du har funnits där i alla livets skeden, både det goda och det svåra, som när jag blev änka.
Susans man gick bort i en hjärtinfarkt, bara 57 år gammal. Barnen var fortfarande tonåringar och livet måste gå vidare, men det var tufft.
– Du har varit en trygghet i mitt liv, säger Susan till Vivi.
Och när både Birgit och Susan blev ensamma växte också deras relation till varandra i betydelse.
– Vi håller lite koll på varandra. När den ena inte är i kyrkan en söndag ringer den andra och kollar att man är vid liv, säger Birgit.
Väninnornas gemensamma tro på Gud har gett en extra dimension till vänskapen. Ofta när de möts ber de tillsammans. Förtroligheten är så viktig, menar de, att kunna dela allt det svåraste och känsligaste – och vara trygg i att det stannar dem emellan.
– Det finns vänner – och så finns det vänner, om du förstår vad jag menar, säger Vivi.
– Bönen förenar oss, den är så förlösande. Ibland kan jag tänka, hur klarar sig människor utan detta? säger Susan.
De har blivit varandras självklara bollplank när det gäller det mesta i livet. Ibland när något gnager i själen kan det hjälpa bara att få sätta ord på det, menar Birgit och fortsätter:
– Visserligen har jag barnen men man kan inte hänga upp sig bara på dem hela tiden.
Susan håller med:
– Jag tror att man vill beskydda dem också, inte belasta dem med sina bekymmer. Vi är vänner, vi behöver inte prata varje dag men vi finns alltid där för varandra.
text och foto: Gabriella Mellergårdh
