Livets största skam. Så beskrev Gunilla Ludvigsson länge det faktum att hon är singel. Vid fyllda 45 har Gunilla lärt sig att uppskatta livet som singel samtidigt som hon fortfarande bär på en längtan efter att träffa någon att dela livet med.
Det var som att Gunilla Ludvigsson gick runt och väntade på att själva livet skulle börja. Hon var färdigutbildad barnmorska, hade ett jobb hon trivdes med och vänner att umgås med. Det hon saknade var Mannen i sitt liv. Han som skulle förvandla henne från en halva och göra henne hel. Mannen som hon äntligen skulle kunna börja bygga sitt drömliv tillsammans med.
– Jag brukade tänka att jag måste träffa en man för att få ett riktigt liv, säger hon.
Åren gick. Gunilla grät, bad till Gud om en man, längtade, dejtade, och grät igen. Såg vännerna gifta sig och få barn. Medan hon själv fortfarande var singel.
– Vad är det för fel på mig? Är jag ful? Är jag tråkig? Konstig? Mesig? Varför vill ingen ha mig? Frågorna snurrade och mitt självhat växte, berättar Gunilla.
Hon var säker på att det måste vara hennes eget fel att hon inte mötte kärleken.
Gunilla är övertygad om att hon delar de känslorna med många singlar. Upplevelsen av att ifrågasätta sitt eget värde och känslan av att inte följa normen. Tvåsamhet och familjeliv är det normala. Inte minst för den, som likt Gunilla, är aktiv inom kyrkan. Där kretsar det mesta kring familjen.
– Att jag levde ensam var min största skam och ett misslyckande i livet. Det är pinsamt att presentera sig som singel, säger hon.
Omgivningen försökte uppmuntra henne:
Du träffar nog någon snart!
Håll ut!
Vi ska be för dig!
Men alla hejarop förstärkte bara Gunillas känsla av att det inte var okej att vara singel.
Nu är det inte så att det aldrig har funnits några män i Gunillas liv. För det har det gjort. En av dem mötte hon redan som femtonåring. Då blev hon förälskad i en några år äldre kille och de var ett par under resten av hennes tonårstid. Men när Gunilla tog studenten började pojkvännen prata om giftermål och familj. Gunilla kände sig inte redo för det då. Hon ville leva livet först. Så även om hon hade en kille, som egentligen var helt perfekt för henne, så valde hon att göra slut.
Visst har hon ibland ifrågasatt sitt beslut i efterhand. Om hon hade gått vidare i sin relation hade hon förmodligen haft både man och barn idag.
– Men jag vill inte ha någon offerkofta på. Jag gjorde ett aktiv val och det måste jag stå för. Jag tror det är viktigt att vi lär oss att acceptera att våra egna val påverkar våra liv,säger hon.
Ett tag såg hon en presumtiv partner i nästan varje ogift man hon mötte. En period övervägde hon till och med att inleda en relation med en gift man, som hon jobbade tillsammans med. I efterhand är hon tacksam över att hon avstod.
Hon dejtade en del, men gång på gång blev hon besviken. Det var först när Gunilla fick kontakt med samtalsterapeuten John Breneman som hon började förändra sitt sätt att tänka – både om sig själv och om singellivet.
En själavårdskurs som gick på djupet blev början på en förändring i hennes liv. Hon fick insikt om att hennes värde som människa inte låg i om hon levde i en romantisk relation eller inte. Längtan efter tvåsamhet fick fortfarande finnas, men den blev inte längre det allra viktigaste i hennes liv.
Livet kan vara meningsfullt även för den som lever själv, vare sig det är självvalt eller inte.
En vändpunkt för Gunilla kom i samband med att hon fyllde fyrtio. Tillsammans med några vänner hade hon pratat om att åka till Israel och springa ett maratonlopp i Jerusalem i samband med födelsedagen. Men till slut var hon ensam kvar om att vilja åka. Inte kunde hon åka dit själv…
Till slut blev det just det hon gjorde. Hon reste till Israel, mötte andra svenskar som var där för att springa samma lopp och kände eufori när hon passerade mållinjen. Hon klarade det! Både att resa ensam och att springa ett maraton.
Resan blev ett lyft för Gunilla. Den fick henne att inse att hon klarade mycket mer än hon trott.
Resan gav mersmak på livet. Men den lärde mig också att våga göra det jag vill och drömmer om. Jag behöver inte vänta tills jag träffar en man.
I dag kan Gunilla njuta av livet på ett helt annat sätt än hon gjorde för ett antal år sedan.
– Jag kan lägga upp mitt liv och min tid precis som jag vill. Det är sjukt bra att vara singel!
Hennes liv är inte satt på paus i väntan på den rätte längre. Betyder det att hon bestämt sig för att leva ensam resten av livet? Nej, inte alls.
– Längtan efter tvåsamhet bär jag fortfarande med mig. Det är en längtan som Gud har lagt ner i våra liv. Vi är skapade för tvåsamhet, men vårt värde som människor ligger inte i det, säger hon.
Hon menar att det handlar om att lära sig förnöjsamhet.
Att någonstans känna att livet som jag har just nu faktiskt är rätt okej som det är.
Gunilla Ludvigsson
Ålder: 45 år.
Bor: Örkelljunga.
Gör: Skolsköterska och samtalsterapeut.
Familj: Singel. Pappa, tre bröder och fyra syskonbarn.
Aktuell: Med boken ”Singellivet – Ett liv i förnöjsamhet med längtan efter tvåsamhet”.
Gunillas råd till singlar
- Sätt inte livet på paus i väntan på att du ska träffa en partner. Fundera på vad du drömmer om och vad du vill med ditt liv. Inventera vilka gåvor och talanger du har.
- Fokusera inte på vad du saknar i ditt liv, utan se på allt du faktiskt har och värdesätt det. Det kan vara syskonbarn, vänner eller församling för att nämna några exempel.
- Sätt färg på din tillvaro och hitta på roliga saker att göra. Du blir mer attraktiv när du är nöjd med livet och dig själv.
- Bearbeta det svåra du har i ditt bagage. Innan du går vidare in i en relation behöver du vara en hel person själv.
text Carolina Carpvik • foto privat
