Erik Sidenbladh är inte bara journalist, han är farfar också. Och utifrån sina egna och andras erfarenheter har han skrivit en handbok om livet med barnbarn – som inte alltid är en dans på rosor.
Först och främst ska vi sudda ut den där bilden av en rynkig, gråhårig mormor som sitter i gungstolen med sin stickning. Enligt SCB är dagens svenska far- och mormödrar i genomsnitt 51 år när de får sitt första barnbarn. Far- och morfäderna är 54. Aktiva människor mitt i livet som inte självklart har möjlighet att förverkliga bilden av den rosenkindade och bullbakande mormodern som alltid finns där för sina barnbarn.
Men generellt sett brukar mor- och farföräldrar få en hel del att göra. Att hämta från förskolan är vanligt och uppskattat av alla parter. Men ska man hjälpa till med inskolning och föräldramöten och läkarbesök också? Och med vab, vård av sjukt barn? Erik minns själv hur han och hustrun aldrig hade klarat sina arbeten och sitt familjeliv utan en farmor som aldrig bangade för att ställa upp när barnen var sjuka. Men såklart, det finns gränser.

– Det finns människor i övre medelåldern och första pensionsåren som lever i en tröstlös oändlighet av vidriga snuvor, hostor och magsjukor som gått några varv genom barnbarnens förskola först. Förhoppningsvis har våra barn insett hur tåliga vi är och tar hänsyn till det innan de ber oss att ställa upp och vabba, säger Erik.
Andra gånger handlar det om trevligare saker som att hitta på något med barnbarnen en ledig dag eller att ta hand om dem en vecka eller två i sommarstugan under skollov och dagisstängningar.
Att vara barnvakt är det generella och allra vanligaste uppdraget, men frågan är när, hur ofta och av vilken anledning? Får en mormor säga nej? Måste en farmor ställa upp på allt det ovan nämnda? Måste man vara livegen? Det är laddade frågor utan självklara svar.
Erik gillar över huvud taget inte uttrycket att ”ställa upp för barnbarnen”.
– Det är något skumt med ordvalet, ju mer jag smakar på det. Det låter som en plikt. Och att inte ställa upp, är det samma sak som att svika?
Alla har vi svårt att få tiden att räcka till. Att säga nej om man har ett viktigt möte på jobbet är inte så svårt. Eller om man har bokat upp en träff med vänner i helgen. Men kan man säga nej för att man redan har tagit hand om barnen två dagar den här veckan? Eller kan man säga nej för att man helt enkelt behöver en lugn och skön eftermiddag?
– Jag har själv inga bra svar på de här frågorna. Större delen av mina barnbarns liv har jag inte bott så nära att jag kunde ställa upp när behovet av hjälp var som mest akut, säger Erik.
Sunda förnuftet säger väl ändå att man måste kunna säga nej ibland utan att för den skull ha dåligt samvete och känna sig egoistisk. Hur härligt det än är att vara farmor och mormor är det inte självklart så att man vill vara hur mycket som helst med sina barnbarn. Det kan krocka med lusten att ha ett eget liv – också.
Kanske behöver vi reflektera mer över vilken roll vi vill ha som mor- och farförälder. Fundera över vad jag tyckte om att ta hand om mina egna barn och vad har jag för förhållande till dem nu. Om vi kan tala klarspråk med varandra, eller om det finns oröjda minfält.
– Jag kan tycka att det inte borde vara så orimligt svårt att säga ja ibland och nej ibland. Att ställa upp men inte lägga sig platt. Den styrkan och mognaden borde man väl ha i övre medelåldern, förutsatt att man har ett förhållandevis vettigt vuxet förhållande till sina egna barn. Inte för mycket gamla skuldkänslor, inte för många konflikter sopade under mattan, säger Erik.
Men ibland blir det problematiskt. Det finns nyblivna föräldrar som sätter upp staket runt sin lilla familj och tycker att de äldre inte ska lägga sig i. Fanns det lite svärmorsproblem – eller svärfarsproblem – innan barnen kom är sannolikheten stor att det blir värre när barnbarnen föds. Rivalitet mellan hans och hennes föräldrar om vem som gör mest och bäst för barnbarnen är inte heller ovanligt.
– Om man ska säga något generellt om vad som händer när det kommer barnbarn är det att saker sätts på sin spets mellan föräldrar och barn, på gott och ont. Gamla konflikter kan ha legat still i tiotals år – tills man får barn. Nya händelser ger ny energi åt gamla problem. Det kan behövas mycket mognad för att man ska få en bra relation när barnbarnen kommer, och den mognaden måste finnas på båda håll, menar Erik.
För mor- och farföräldrar handlar det ofta om att hålla tungan rätt i mun, att välja vad man ska säga, vad man ska ifrågasätta, vilka diskussioner som över huvud taget är lämpliga att ta upp – och i så fall när.
– Konflikter som uppstår mellan mor- och farföräldrar och nyblivna föräldrar handlar ofta om makt, även om man inte vill se det. Konflikten mellan att kontrollera/lägga sig i och respektera/ge frihet. Ofta ligger de äldre på för mycket, vet bäst och tar ingen hänsyn, säger Erik.
Det är också läge att höja varningsflagg för den allians som kan uppstå mellan den nyblivna mamman och mormor, som gör att pappa känner sig utanför.
– Och det är inte bra. Pappa är viktigare än mormor.
En del förväntas ta stor plats i sina barnbarns liv. Andra vill ta plats men får inte. Statistiken visar att bara hälften av Sveriges far- och morföräldrar bor riktigt nära sina barn och kan ta del i deras vardagliga liv. Den andra hälften är beroende av barnens goda vilja för att man ska få träffa sina barnbarn.
– Många gånger – skulle jag tro – är en tunn relation till barnbarnen bara en fortsättning på en ganska sval relation mellan de vuxna barnen och deras föräldrar. Om människor inte har varit särskilt nära, känslosamma och kramiga med sina barn när de var små är det inte särskilt troligt att de blir det med sina barnbarn, säger Erik.
I värsta fall kan en eller båda föräldrarna säga nej till far- och morföräldrar. Förhoppningsvis är det ovanligt, men kanske är det vanligare än man hör talas om.
– För hur berättar man en sån sak? Att bli avvisad väcker alltid skam, hos vuxna lika väl som hos barn. Att bli fråntagen en möjlighet som så många andra berättar hur de njuter av.
Ankomsten av ett barnbarn är nästan som ett slags test som avslöjar hur relationen till mina egna barn har varit, menar Erik. Men även om det är smärtsamt tydligt att det finns konflikter och sår i bagaget betyder det inte att det är kört.
– En relation är inte facit, ett avslutat bokslut. Vår relation med barnen går att plåstra om och förbättra. Men sådant sker sällan av sig självt, det behövs många gånger att någon tar ansvar för relationen och där behöver de äldre ta första steget till förändring, säger Erik.
text Gabriella Mellergårdh