är anställd i Sofia församling/Svenska kyrkan i Stockholm
Tommie Sewon skulle precis ge ut en roman om ensamhet och kände ett självklart engagemang då han blev ansvarig för Svenska Kyrkans stödgrupp Anonyma Ensamma.
– Ofrivillig ensamhet är något alla människor känner av olika starkt under någon del av livsvandringen, säger Tommie.
Det började med att Ingemar Gens, beteendevetare och relationsexpert, kom med ideen om Anonyma Ensamma till kyrkoherden Johanna Öhman i Sofia församling/Svenska kyrkan i Stockholm. Han såg behovet av att tillsammans försöka bryta ensamhet och isolering genom en stödgrupp, på samma sätt som en stödgrupp är viktig när du vill bryta ett missbruk. Ingemar kallar sig själv ateist men tyckte att kyrkan skulle vara en bra samarbetspartner, samlingsplats och lokal för detta.
Kyrkoherden tyckte det var en bra idé och bad Tommie Sewon, som är anställd i Sofia församling, att träffa Ingemar och se om de kunde starta upp detta ihop. Tommie Sewon skriver böcker och skulle precis ge ut en roman om ensamhet och hade funderat mycket kring detta ämne så det fanns ett självklart engagemang hos honom för detta.
Vilken är din roll?
– Jag är ansvarig för gruppen praktiskt och informativt, ser till att alla kommer till tals och jag ansvarar också för att leda träffarna. Ingemar har slutat delta på grund av flytt, berättar Tommie.
Vilka kommer dit?
– Människor i olika åldrar, främst mellan 40 och 70 år, som upplever sig ensamma. Vissa är mitt uppe i arbetsliv, har familjemedlemmar eller andra sociala sammanhang, men upplever sig ändå ensamma i det, andra som kommer är mycket eller helt isolerade och utanför all gemenskap. Ensamhet är ju något man också kan gå in och ut ur genom livet, det kan handla om skilsmässa eller din partners dödsfall till exempel.
Vad gör man?
– Vi träffas två timmar varannan vecka. Börjar med en enkel fika och lite småprat/mingel. Sedan sitter vi i en cirkel, går varvet och delar vad som hänt eller vad jag känt sedan sist, det som rör ensamhet, svårigheter att bryta den eller erfarenheter av hoppfulla möten eller gemenskap.
– Alla ska få dela några minuter var, och att det som sägs stannar i rummet är vår gemensamma överenskommelse. Man får kommentera, ge varandra feedback och idéer, så länge det görs med respekt och utan att ta tid från den som har ordet.
Hur beskriver de som kommer sin situation?
– Det är så klart väldigt olika. För vissa kan det vara ett utanförskap grundat tidigt i livet, en självbild man nästan odlar av att vara udda, inte passa in eller tro sig klara av kraven för att umgås – då kan det vara enklare att välja ensamhet än att riskera bli bortstött igen eller känna sig obekväm och osäker i gruppen. För andra kan ensamheten vara utlöst av att den person som var den enda viktiga närstående gemenskapen försvinner; alltså en relation tog slut eller personen dog. För ytterligare någon kanske ensamheten till en början var frivillig och självvald, som uttryck för frihet och att kunna vara sig själv hellre än att stå under t ex grupptryck eller vara medberoende i destruktiva miljöer, men så faller det över i isolation och ofrivillig ensamhet – mer eller mindre – när vi tappar eller saknar naturliga, sunda sammanhang av mänskliga möten.
– Ensamhet kan tära på självkänslan, ge känslan av att leva i ett vakuum och skapa brist på mening i tillvaron.
Ofrivillig ensamhet är vår tids nya folksjukdom, håller du med?
– Ja, så är det nog. När naturliga mötesplatser saknas eller prioriteras bort, särskilt i storstäder, så blir det upp till individen att söka kontakt, skapa vänskapsband som är mer sårbara än sammanhang som inte på samma sätt står och faller med en eller några individer.
– Sociala medier och starka normer i andra kanaler kan också skapa känslan av att jag ska vara behaglig, leverera och vara intressant för att “förtjäna” vänskap. Det skapar kramp och trötthet tror jag som gör att vi alltmer måste återhämta oss från sociala sammanhang i ensamhet, istället för att kunna vila tillsammans med andra.
Inför jul känner sig många extra ensamma, vad gör kyrkorna i vårt land i stort för de ensamma under denna högtid?
– Jag kan egentligen inte svara för kyrkan i stort men vet att kyrkan är en viktig mötesplats för väldigt många, med julluncher i de flesta församlingar, gudstjänster, konserter m.m. och möjligheter att få uppgifter, vara volontär.
– I Stockholm är vi många församlingar, bland annat vår, som samverkar kring Jul i Gemenskap i Immanuelskyrkan. Man bjuder på julmat och program i tre dagar för ensamma och hemlösa och tar emot mellan 1500-2000 gäster som tas om hand av hundratalet volontärer.
Tips och råd till den som känner sig ensam?
– Min erfarenhet av gruppen Anonyma Ensamma är att det sällan hjälper att ha många vänner om man inte känner sig delaktig i ett sammanhang. Sök dig därför gärna till en gruppgemenskap där du kan få prata om det som intresserar, känns viktigt för dig och kanske att du kan hjälpa till med något om du vill. I ett sådant sammanhang kan de nära vännerna skifta eller inte ens kännas nära men ändå bli viktiga för att de finns där som del av er grupp.
Om jag själv inte känner mig ensam – vad kan jag göra för att hjälpa?
– Tala inte så mycket i vi/dem. Ofrivillig ensamhet är något alla människor känner i olika grad under någon del av livsvandringen. Så det är ett gemensamt problem. Vi bör komma ihåg att relationer och livsberättelser berikar alla inblandade snarare än att göra något för den “stackars ensamma”. Vi lägger inte huvudet på sned och tycker synd om – utan respekterar varandras historia.
– Erfarenheten av Anonyma Ensamma-gruppen är att det är bra att våga benämna problemet “ensamhet” redan i gruppnamnet. Skapa gemenskaper där det är tillåtet att prata om problem och det som skaver. Då kommer det positiva också bli äkta och på riktigt. Vi skrattar mycket i Anonyma Ensamma!
text Frida Funemyr • foto Privat
