- Annons -

Liv Svirsky
Gör: Barnpsykolog, författare och poddare
Aktuell med: Driver podcasten Barnpsykologerna tillsammans med psykologen och forskaren Lars Klintwall. Har bland annat skrivit böcker om känslor riktade till barn i 9–12-årsåldern.

Hur mycket skärmtid är rimligt? Kan jag säga nej utan att det blir bråk? Vad gör jag med barnens ”alla andra får ju”? Att vara förälder är inte alltid lätt, men barnpsykolog Liv Svirsky menar att vi inte ska vara rädda för att sätta gränser.
– Barn behöver ramar för att vara trygga, säger hon.

JUNIA har fått en pratstund med barnpsykolog Liv Svirsky, bland annat känd från podden ”Barnpsykologerna”. Vi pratar om ”ramar och kramar”, det vill säga regler, konsten att vara konsekvent och hur man lägger grunden för sund gränssättning.
– Det där med ”ramar och kramar” sammanfattar ju föräldraskapet rätt bra, säger Liv, och menar att barnuppfostran handlar mycket om relationsbyggande.

- Artikeln fortsätter efter annonsen -

Morot i stället för piska
Liv berättar att det bästa är att förebygga gränssättningen genom att ligga steget före och fokusera på det som är bra.
– I grunden handlar det om att vara tydlig i vilka följderna blir om man bryter en viss regel, men att göra det i positiv riktning. Barnens veckopeng kanske bygger på att de ska utföra vissa sysslor eller följa vissa förhållningsregler. Då lockas de att göra rätt. Genom att kommunicera konsekvenser innan något har blivit tokigt, undviker vi också att barnet upplever det som en plötslig bestraffning, säger hon.
Liv menar att det självklart också beror på hur gammalt barnet är – en fjortonåring som felar med vett och vilje måste förstås ta konsekvenserna av det på ett annat sätt än ett mindre barn som kanske inte ens visste var gränsen gick.
– Med mindre barn kan det vara bra att man förklarar att ”det här var fel, vi gör inget mer med det nu, men nästa gång så får det den eller den konsekvensen”.

Liv anser att det inte är helt lätt att prata om barnuppfostran rent generellt, eftersom alla familjer är olika och måste hitta sina egna vägar, men säger att man kommer långt på goda relationer, tydlig kommunikation och att vara konsekvent. Hon vill uppmuntra föräldrar att lita på att de kan, då det idag finns en viss oro bland föräldrar att ”göra rätt”.
– De områden där föräldrar visar störst ängslan är just det här med gränssättning och hur man får visa känslor. Många föräldrar har tröttnat på att höra sig själva säga nej, man tycker att man är tjatig, men det är helt naturligt att använda det ordet – jag tycker att vi ska normalisera nej, säger hon.
Liv tror att osäkerheten beror på att det är så många olika experter (och icke-experter) som uttalar sig idag, och att det gör att man kan få för sig att det finns ett sätt som är det enda rätta.
– Det finns till exempel en väldigt stort skammande kring att bli arg på sina barn − som om man inte får bli det.

Får man det?
– Jag skulle säga att det är väldigt viktigt att bli arg, att vi visar barn att vi blir arga när vi faktiskt är det. Självklart får vi inte bli våldsamma eller gå över någon gräns, varken fysiskt eller psykiskt, men om vi vill att våra barn ska ha tillgång till hela känsloregistret så måste vi också visa dem att de här olika känslorna finns och att vi kan hantera dem.

Men ”lågaffektivt bemötande” har ju varit på tapeten ett tag?
– Problemet med den typen av trender är att de ofta lurar oss att tro att det finns enkla recept som ska funka till allt och alla. Tillvaron är inte så enkel – såväl situationen som barnet påverkar ju hur man måste göra vid just det tillfället. Varje situation kräver en analys av oss. I vissa fall är förstås ett lågaffektivt bemötande helt rätt, och i andra fall kanske gränssättningen måste ske på ett annat sätt.

Tiden våra barn (och vi vuxna) lägger framför skärmar har också blivit en klassisk föräldrafråga de senaste åren. Det finns rekommendationer om antal timmar, men Liv menar att man inte får stirra sig blind på de siffrorna.
– När det kommer till skärmtid är det viktigt att komma ihåg att skärmen i sig inte behöver vara ett problem. Det finns ju så otroligt mycket positivt som sker framför datorer och telefoner idag.
Liv menar att det snarare handlar om vad vi gör framför den där skärmen, än hur mycket tid det tar.
– Se på livet i stort – vilka aktiviteter har barnen i övrigt? Skärmen ska inte tränga undan andra viktiga aktiviteter, men att sätta sitt barn framför en skärm när man som förälder behöver laga mat behöver ju inte vara fel, säger hon.
Samtidigt menar Liv att just internet är något som föräldrar oroar sig över.
– Det är svårt att alltid ha full koll på vad barnen gör på internet, till och med dagens unga föräldrar som är uppvuxna med internet kan ju omöjligt ha koll på alla nya spel och plattformar som finns där ute, och som förälder kan man då känna sig otillräcklig.

Hur ska jag göra när barnet hävdar att ”alla andra” får?
– För det första är det ju bra att ta in hur andra faktiskt gör – det kanske till och med låter vettigt och är något vi kan fundera över hemma hos oss? Regler behöver ju inte vara huggna i sten. Med det sagt är det ju samtidigt väldigt viktigt att stå upp för det vår familj har landat i och bestämt ska gälla. Barn måste tidigt lära sig att det ser olika ut i olika hem, och det gäller ju så mycket mer än bara regler – alla hanterar sina semestrar och sin ekonomi på olika sätt också, och det får man helt enkelt acceptera, säger hon.

Hur ska man tänka om syskonens olikheter kräver olika typer av regler?
– Det äldsta syskonet blir ofta mallen för efterkommande barn oavsett om den förstfödda var följsam eller utmanande, och i regel har man väl ungefär samma ramar för alla barn i samma familj, men ibland är ju förutsättningarna så olika så att man måste agera olika. Rättvisa behöver ju inte handla om att man ska behandlas på exakt samma sätt, utan utifrån de förutsättningar man själv har, och även det kan man kommunicera till sina barn. De förstår så länge åtgärderna är rimliga.

Det finns ett gammalt talesätt som lyder ”det krävs en hel by för att uppfostra ett barn”. Har vi blivit mer individuella även när det gäller barnuppfostran?
– Ja, tidigare levde vi närmare varandra, inte minst över generationsgränserna, och hjälptes åt på ett annat sätt. Vi är ganska rädda för att lägga oss i varandras bestyr idag – vi blir lätt kränkta om någon annan tycker till och på samma sätt är vi oroliga för att den vi pratar med ska ta illa upp. Jag tycker absolut att man ska lägga sig i om man ser att någon annans barn gör någonting som till exempel är farligt. På så vis måste vi tänka att barnen är ”allas ungar”, och vi kanske måste uppmuntra till mer av det idag, säger Liv.
Hon betonar dock att just på grund av att det är känsligt blir det viktigt hur man går till väga.
– Man kan inte komma som en besserwisser och påpeka att någon annans barn minsann har gjort något galet, utan hellre lägga fram det i form av frågor – ” jag såg det här, och jag tänkte jag skulle kolla med dig…”. Gå varligt och mjukt fram är mitt råd, säger Liv.

Till sist, vad vill du skicka med till alla föräldrar där ute?
– Ramar och gränser är ett sätt att ge trygghet till ett barn. Det är skönt att veta vad som gäller, och vi vuxna måste ge barnen den tryggheten.

Barnpsykologens bästa tips

Kommunikation och gemenskap lägger bästa grunden för den nödvändiga gränssättningen.

Var steget före genom att uppmuntra barnen att följa överenskommelse genom till exempel veckopeng.

Låt inte konsekvenserna komma som en alltför stor överraskning om barnet inte visste var gränserna gick.

Våga visa dina känslor, så lär du barnen hantera sina också.

Kom ihåg att gränssättning ger trygghet. Våga säga nej.

Sagt om uppfostran

”Ge barnen kärlek, mera kärlek, och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”
− Astrid Lindgren
”För att förstå dina föräldrars kärlek måste du själv uppfostra barn.”
– Kinesiskt ordspråk
”Vänj den unge vid den väg han ska vandra, så viker han inte av från den när han blir gammal.”
− Ordspråksboken i Bibeln

text Maria Lundkvist • foto Martin Henningsson
Foto © Fizkes | Dreamstime

Tidigare artikelMumma för tarmen och hälsan 
Nästa artikelSista vägen hem