Är jag verkligen kär? Har vi rätt kemi? Eller ska jag fortsätta att leta efter den rätte? När dessa frågor börjar snurra runt fastnar vi lätt i kärlekens väntrum.
Samtalsterapeut Margareta Nätterdal möter ofta både män och kvinnor som väntar på kärleken. Det kan vara mannen i 40-årsåldern som aldrig haft en riktigt långvarig relation utan gått från famn till famn. Plötsligt ramlar verkligheten över honom i form av den stora tomheten. Vem är jag egentligen? Vad har alla relationer gjort med mig?
Det kan också vara kvinnan som vänder det stora sökandet efter den rätte till ett misslyckande. Självkritiken blir osund och destruktiv – vad är det för fel på mig?
Det kan vara såväl mannen som kvinnan som absolut inte har problem med att inleda en relation – men som har svårt att behålla den. Man tröttnar helt enkelt.
– I det läget har du så mycket jämförelsematerial att det blir tråkigt att bara ha en. För mycket grå vardag, för ospännande, även om det innerst inne finns en längtan efter en stabil och trygg relation, säger Margareta.
Det finns också personer som ständigt inleder och avslutar relationer för att man är rädd att inte duga när vardagen kryper inpå. Det är lättare att lämna än att bli lämnad. Bättre att föregå än föregås.
Varför är det så svårt att hitta kärleken?
– Många längtar så oerhört, inte bara efter en relation eller en familj, utan man längtar efter idyllen. Fantasibilden blir så tongivande att jag får svårt att leva här och nu. Jag måste vara ärlig mot mig själv, är det en människa jag söker eller är det en fantasibild av hur jag vill ha det? säger Margareta.
Jag måste vara ärlig mot mig själv, är det en människa jag söker eller är det en fantasibild av hur jag vill ha det?
Generellt sett inleder vi fasta förhållanden allt senare i livet. Varför har det blivit så?
Margareta menar att det har att göra både med samhällsstruktur och med världsbild. Utbildning och karriär tar mer plats, familjebildning är något man funderar på först när de andra bitarna har fallit på plats, och för att komma någonstans i livet idag handlar det mycket om att se sig om i världen, lära känna andra kulturer och bygga nätverk.
– Sen finns det också ett stråk, en rädsla för att bli vuxen, som gör att jag skjuter det här ifrån mig. Jag lever tonårsliv längre, säger Margareta.
Om man verkligen har svårt att inleda en kärleksrelation – och att behålla den – handlar det ofta om en anknytningsproblematik. En del människor har lätt att leva i nära relationer, andra har det inte, och det kan ha att göra med hur vi lärde oss relatera till vår närmaste omgivning när vi var små.
– Att ställa upp skyhöga krav på den som är en tilltänkt partner blir en slags skyddsmekanism. Vi tror att vi ska bli förälskade i det perfekta fast vi egentligen behöver det äkta, sanna, trygga och pålitliga, säger Margareta.
Hur ska jag göra om ömsesidigt intresse finns och vi väl börjar dejta?
– Ha inte för bråttom, råder Margareta. Hon skulle vilja dela in dejtingen i två faser.
Den första fasen är mer lekfull. Även om man passerat 40 måste man inte låta det bli allvar på en gång, en fälla som kvinnor lätt hamnar i med sina djupa frågor om barn och framtidsvisioner allt för tidigt i relationen. Resultatet blir ofta att man skrämmer bort mannen.
– Vet du att det finns kemi, gå på gemensam upptäcktsfärd, gör praktiska saker ihop – men utvärdera inte förrän fasen är slut, säger Margareta.
Viktiga frågor att ställa sig själv i den första fasen är: Känner du dig viktig och uppskattad? Tycker ni olika om saker? Hur löser ni det då?
Om dejtingen fortsätter in i fas två så handlar den mer om att isolera sig från omvärlden. Att gå mer på djupet och prata om saker som har med framtid och livssyn att göra.
– Sedan börjar vi bestämma oss, då kan vi fatta ett beslut som kan gälla livet ut.
Hur ska jag veta om jag verkligen är kär, om det här är något att bygga på i längden?
– Ju mer livserfarenhet du har samlat på dig, desto mindre är sannolikheten att du blir lika handlöst förälskad som när du var tonåring, det är min erfarenhet, säger Margareta.
Risken när man börjat upprepa ett mönster av att inleda och avsluta relationer är att man har fastnat i fokus på sig själv. Att allt handlar om min bekvämlighet, min njutning eller rentav makt – ingen ska få bestämma över mig!
– Ta en paus från ambivalensen! Gå inte omkring och när tankar av oro och tveksamhet. Försök inte hitta allt som kan gå fel utan känn tilltro till dig själv, råder Margareta.
Det handlar om att bestämma sig, menar hon. Att låta relationen visa vad den går för utan att du ska gå in och vrida och vända på varje sten – förutsatt att du upplever en grundtrygghet och angenämhet i relationen.
– Låt kärleken ta tid, och var inte snabba med att ha sex. Den energi som sex ger in i en relation är så stark och kan göra att relationen håller längre än vad den egentligen borde. I värsta fall upptäcker du först när ni står där med snoriga ungar och vaknätter att ni inte har det som krävs, säger Margareta.
text Gabriella Mellergårdh
