- Annons -

Johanna och Anders var bara en bit över 20 när de gifte sig. Redan då fanns det signaler de hade behövt vara uppmärksamma på, men de var ju så kära och lyckliga. Anders kom från en familj med missbruksproblem och hade inte bearbetat sitt bagage, han var van att ta hand om allt och alla och att ordna så att allt blev bra. Och det i sin tur fick katastrofala följder när Johanna drabbades av en whiplash-skada som satte sig i kroppen med smärta och depression och när hon så småningom fick diagnosen fibromyalgi.

Under flera år handlade hela deras gemensamma liv om Johannas kamp.
– Vi älskade varann men man ser nu i efterhand att hade vi uppmärksammat det i tid hade det inte behövt gå så långt som det gick. Vi borde ha sökt hjälp båda två, säger Johanna.

I takt med att Johanna började må bättre efter olyckan blev det sämre för Anders. Och till sist gick det inte längre. Anders ville skiljas – och han bröt med allt: deras familjer, vänner och kyrkan som var deras gemensamma bas.
– Det som var negativt i vårt äktenskap hade växt till orimliga proportioner. Att bryta blev min livlina, annars hade jag nog tagit livet av mig, säger Anders.
För Johanna kom det som en fullständig chock.
– Jag bara ramlade ihop och kunde inte tro att det var sant. Det här händer inte, var min känsla. Anders vet inte vad han gör. Jag kände mig så sviken.

Johanna tänkte att om Anders bara fick tid på sig skulle han förstå att det här var galet. De bokade in sig hos en själavårdare, men Anders hade redan bestämt sig.
– Att säga till Johanna att jag inte älskade henne längre var det värsta jag hade gjort i hela mitt liv. Men när väl paniken lagt sig började en ny frihet växa fram – och jag började aktivt att släppa in Gud i mitt liv, berättar Anders.

Anders process hade pågått en längre tid och när skilsmässan var ett faktum återhämtade han sig ganska snabbt, han byggde upp en ny kompiskrets och började gå till en ny församling.
För Johanna var det precis tvärt om.
– Jag hade ju inte fått några svar på varför han inte älskade mig längre och varför vi inte kunde gå i terapi. Anders tyckte att vi kunde vara kompisar ändå men det fanns inte på kartan för mig. Jag ville inte ha med honom att göra längre, det gjorde för ont, säger Johanna. Skilsmässan gjorde ondare än all värk hon tidigare hade haft i kroppen.
– Det är det värsta jag har varit med om i hela mitt liv. Smärtan och sveket var ofantlig. Men Gud verkade i mig också under den här perioden. Och Gud hjälpte mig att förlåta, säger Johanna.

Någonstans väcktes ett nytt hopp inom henne: Om något så fruktansvärt som skilsmässan kan hända dig på ett ögonblick så kan nog också all världens goda hända på ett ögonblick.
Johannas drömmar om att bli lärare gick i kras när hon fick sin whiplash-skada, men nu började hon nära en ny dröm. Hon sökte till Frälsningsarméns Officersskola.
Och Anders gjorde nya försök att återuppta kontakten. Kunde de inte träffas på en fika och prata lite gamla minnen? Han hade börjat ta helikoptercertifikat när de var gifta, nu var han klar med det och ville gärna berätta för Johanna eftersom hon varit en del i det tidigare.
Så Johanna sa ja. Visst kunde de träffas. Hon var ju ”fri” nu, hade släppt sina känslor.
– När vi möttes var det så enkelt att prata. Vi kunde vara ärliga utan att hålla tillbaka och berätta vad vi har känt och tänkt. Det blev så avslappnat och kravlöst, och efter det fortsatte vi att träffas. Det var inte lika jobbigt längre, säger Johanna.

När Johanna skulle resa iväg på praktik bestämde de att ta en fika när hon kom hem. Det blev en fika med bön.
– Och under den bönestunden blev jag drabbad av känslor som jag inte hade känt på jättelänge. Anders åkte hem och jag var jätteförvirrad, berättar Johanna.
Dagen efter, på alla hjärtans dag, hängde en blomma på Johannas dörr med ett kort som sa: Jag tänker på dig. Känslorna stormade för Johanna.

Det gick en tid och så en kväll pratades de vid per telefon – i mer än 6 timmar. Anders berättade om sin process, om skilsmässobeslutet, och bad om förlåtelse för allt. Johanna bad också om förlåtelse, och telefonsamtalet slutade med att de bestämde sig för att ge relationen en ny chans och börja om från början. Det var två år efter att separationen var ett faktum.
– Jag hade väldigt starka och konstiga känslor, och samtidigt väldigt naturliga eftersom vi kände varann utan och innan. Det var som att bli dökär i den man känner allra bäst, samtidigt som vi gick in i en helt ny relation med ett helt nytt förhållningssätt, säger Anders.
Under några gemensamma terapisamtal fick de hjälp att analysera och lyfta på alla stenar innan de kunde gå vidare tillsammans.
Och deras gemensamma tro på Gud var en viktig byggsten. Under en gudstjänst fick Johanna uppleva ett tydligt budskap från Gud: ”Jag är den som helar och upprättar.” Hon uppfattade det som att det gällde både deras relation och deras personliga liv.
Deras första bröllop gick av stapeln den 6 januari 1996. Skilsmässan gick igenom i mars 2003 och drygt två år senare, den 23 april 2005, gifte de sig med varandra än en gång, med nya ringar och nya löften.

Till andra par som har problem i sitt äktenskap ger Johanna och Anders viktiga råd:
– Det allra viktigaste är att prata med varandra. Det var det jag inte gjorde. Se till att ha en tydlig och bra kommunikation, säger Anders.
Johanna håller med:
– Var inte rädd att säga saker som kan såra, det är bättre att få det sagt än att sopa det under mattan och tro att det ska försvinna. Sök hjälp hos en familjeterapeut som kan ge råd, analysera och ge er rätta verktyg. Och prioritera tiden så att ni har kraft att kämpa. För det finns ingenting som är värre än en skilsmässa.

text Gabriella Mellergårdh • foto Privat

- Annons -

Tidigare artikelSkäm bort barnbarnen med kärlek och närvaro
Nästa artikelArbetet på Filippinerna hjälpte till i sorgearbetet