Livet är sällan en raksträcka med fri sikt. Det har Annika Karlsson fått erfara på många sätt. ALS-diagnosen för ett år sedan är bara en av många tuffa uppförsbackar som Annika ställts inför. Ändå – mitt i motgången – utstrålar hon en djup glädje och trygghet. Vi möts en eftermiddag i oktober för att prata om hoppet som bär.
– Jag har alltid varit den som hjälpt andra och i början kände jag att jag bara var till besvär. Men det är något man får lära sig, att be om hjälp, konstaterar Annika krasst.
I lugn och ro plockar hon fram bullar ur frysen, sätter på kaffe och slår sig ner i den specialanpassade stolen vid köksbordet. Skryter lite om dottern Madeleine som jobbar inom hemtjänsten och har koll på bra hjälpmedel. Tack vare henne har hon till exempel fått tag på en extra lättmanövrerad rollator. Och sonen Andreas, musikproducenten, känd från bland annat IDOL-juryn, såg till att mamma Annika kunde läsa in sin bok ”Omsluten – min väg till tro” (Sjöbergs förlag, 2023) som ljudbok hemifrån köksbordet.
– De har varit helt fantastiska, mina barn. Och alla i församlingen hjälper mig på olika sätt. De kommer hit med bullar och kakor som jag kan fylla frysen med, för nu orkar jag ju inte baka själv längre.
Annika håller fram sin högra hand och visar hur musklerna börjat förtvina.
– Jag försökte lyfta fram köksmaskinen och tänkte att ”den måste ju ha fastnat”!
Hon skrattar hjärtligt. Ja, hon har en sjukdom som bit för bit bryter ner hennes kropp, men Annika tänker inte låta sjukdomen bryta ner hennes sinne.
Få svenskar undgick hockeylegenden Börje Salmings korta men intensiva kamp mot sjukdomen ALS. Han fick den mest aggressiva varianten. Annikas ALS-förlopp tycks hålla ett betydligt långsammare tempo.
– Jag har ju klarat ett helt år nu, säger hon och ler.
Och egentligen handlar det om betydligt längre tid. Det gick hela fyra år av märkliga symptom och utredningar innan sjukdomen konstaterades.
– Därför var det på sätt och vis skönt att få förklaringen, att få en diagnos. Jag var inte inbillningssjuk.
Det som förundrar mig och även andra som möter Annika allra mest är ändå glädjen. Hur kan man vara så glad och trygg när man drabbats av en obotlig sjukdom? Hur kan glädjen vara så genuin? Ja, hur är det överhuvudtaget möjligt att en människa som vet att hon förmodligen kommer att dö inom en ganska snar framtid ändå utstrålar så mycket liv? För Annika Karlsson är svaret enkelt. Hon vet att hon är omsluten av en Gud som älskar henne härifrån och ända in i evigheten.
För att förstå den här starka tron måste vi backa tillbaka i tiden, med hjälp av Annikas bok och hennes berättande här vid köksbordet. Skrivandet har hon ägnat sig åt länge. Det första embryot till boken föddes inte långt efter Annikas omvändelse för mer än 30 år sedan. Ingen som kände henne kunde förstå. Hur var det möjligt att hon blev kristen?
– En av mina väninnor sa: ”Men hallå, har Gud ingen koll alls? Vet han inte vem du är? I så fall hade han inte frälst dig.” Så det var därför jag började skriva, för att förklara.
På sätt och vis har Annikas resa varit lika överraskande för henne själv, inte minst det faktum att hon också blev pastor.
– Jag trodde inte att Gud valde sådana människor som mig, som haft så mycket kaos i livet, säger hon.
Ögonen glittrar. Med facit i hand kan hon se hur Gud kallade på henne redan tidigt i livet, även om hon var för liten för att förstå det då. Hon var den kaxiga stockholmstjejen, barnskådespelerskan, som drömde om ett större och bättre liv. Där hemma talade man aldrig om tron, men korta gästspel i söndagsskola och ett kristet läger lade grunden till en barnatro.
I tonåren dämpades funderingar på Gud till förmån för ett liv i de inre kretsarna bland musiker och filmskapare. Hon utbildade sig till sminkös och frisör, mötte kärleken och gifte sig, bara 21 år gammal. Tillvaron blev alltmer glamourös med dyra resor och flott sällskap.
Så en solig majdag när Annika bara hade en vecka kvar till sin trettioandra födelsedag skulle hennes guldkantade liv slås i spillror. Maken Leif kom inte hem från jobbet som han brukade och långt senare på kvällen ringer han hem – från häktet. Det visade sig så småningom att han hade förskingrat miljonbelopp av kommunens pengar och byggt en tillvaro baserad på rena lögner. Annika beskriver uppvaknandet som att falla från riktigt hög höjd och bli avklädd inpå bara kroppen.
Närmast följde en kaotisk tid, fylld av skam och smärtsamma möten med bank, kronofogde, polis, media och nyfikna grannar.
– Leif tyckte att vi skulle skiljas, att jag hade all rätt att lämna honom, men det ville inte jag. Det var ju vi, i nöd och lust. I stället flyttade vi till Småland, eller snarare flydde, berättar Annika.
Hur hamnade jag här? Den frågan ställde sig Annika mer än en gång när livet kraschlandade. Hon hade haft en djup längtan efter att bli omhändertagen och trodde att hon hade funnit det i sin man. Hon ville känna rätt människor, gå på fester. Livet innan kraschen var så långt ifrån ett vanligt svenssonliv man kunde komma. Hon konstaterar krasst:
– Jag var fröken fisförnäm.
Livet efter flytten blev inte så mycket lättare. Annika beskriver det som ganska vidriga år när hemlighetsmakeri och lögner fortsatte. Dessutom blev hennes mamma svårt sjuk i cancer. För att hitta någon slags fast punkt i tillvaron sökte sig Annika till kyrkan. Under sitt första gudstjänstbesök bad hon en tyst bön: ”Gud om du finns, så visa det för mig så ska jag tro på dig.” Det blev ingen dramatisk omvändelse, men från den stunden hände något.
– Jag blev frälst, berättar Annika.
Mötet med Gud i småländska Tingsryd blev en vändpunkt. Sakta men säkert gick det upp för Annika att Gud älskade henne. Hon beskriver det som att landa i mjuk bomull. I svärtan och mörkret började konturerna av något större träda fram. Annika beskriver det som någon slags godhet som följt henne på avstånd, i väntan på att ge sig till känna och visa på en väg ut. Någon med en viktig nyckel att göra henne fri och hel som människa.
– Det var som att komma hem. Det var det här jag sökte utan att fatta det.
Skammen över att hon låtit sig själv bli så bedragen, så grundlurad, kom successivt att lyftas av hennes axlar. En process som innefattade förlåtelse, både att förlåta sig själv och att förlåta andra.
– Förlåtelsen är det viktigaste av det viktigaste. Ju mer jag förlät, desto mer blev jag fri, säger Annika.
Livet är fullt av överraskningar, somliga är obehagliga och rentav traumatiska, andra överraskningar är ljusa och hoppfulla. En sådan överraskning var den yrkesmässiga tvärvändning som ledde fram till att Annika blev pastor. Ett otippat karriärval, inte minst för henne själv, som bekräftades genom flera direkta tilltal från Gud. Annika beskriver sin kommunikation med Gud som så självklar. Han har pratat med henne många gånger och inte så sällan, förklarar Annika, i versaler. Som när han sa till henne att ”du ska stå här och predika”, och Annika omedelbart responderade ”det går inte”.
– Men Gud sa, i vems kraft ska du gå?
Efter studierna till pastor har Annika tjänstgjort i flera församlingar, både på västkusten och de senaste åren fram till pensionen hemma i Tingsryd igen. För trots den tuffa starten i Tingsryd, åren efter kraschen, har det lilla småländska samhället verkligen blivit hennes hem. Och det är i Söderportkyrkan i Tingsryd som bokreleasen är planerad, där Andreas Carlsson kommer att intervjua mamma Annika om hennes väg till tro och varför hon bestämde sig för att göra en så grundlig research av sitt liv att det resulterade i boken ”Omsluten”.
– Andreas har varit min största coach under arbetet med boken, berättar Annika.
Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand. Psalm 139 var den första bibeltext som Annika läste när hon började söka Gud på riktigt. Texten talar om hur Gud sett dig innan du ens blev till och hur han omsluter dig på alla sidor, oavsett livets omständigheter.
– Jag har alltid trott på det jag läser i Bibeln, jag har en barnslig tro och en väldigt trygg gudsbild – och jag är fortfarande den lilla flickan som står på Guds fötter i dansen, säger Annika.
Den barnsliga tron och vissheten om att vara omsluten av Gud på alla sidor, den tron har burit Annika och den bär henne med största möjliga tydlighet än idag.
– När solen gömmer sig bakom ett moln så att det bildas som en strimma av guld på den övre kanten, då vet jag att det väntar en plats bortom tid och rum som är underbar. Det är klart att det finns något annat och det är dit jag ska. Det här är bara skalet.
Annika sveper med handen över sin kropp. Begravningar är inget okänt för henne. Som pastor har hon förrättat många sådana och det har också stärkt hennes övertygelse:
– Det är så tunn hinna mellan oss och den eviga världen. Paradiset är en plats som finns närmare oss än vi anar. Jag är inte rädd för att dö. Visst är ALS en fruktansvärd sjukdom men jag är omsluten hela vägen in i evigheten.
text • foto Gabriella Mellergårdh
