Gympapåsar, lunchlådor, läxläsning och fotbollsträning. Skola, förskola, jobb och tid för bara familjen. Det är många bitar som ska in i vardagspusslet för en barnfamilj.
– Bland mina vänner delar vi våra utmaningar. Det hjälper att få lite perspektiv och kunna skratta tillsammans, säger trebarnsmamman Isabelle Coster.
Där den smala slingrande grusvägen tar slut ligger en rödmålad trävilla med vita knutar. En idyll på den småländska landsbygden. Brädor, sågspån och byggmaterial framför huset skvallrar om att renovering pågår. Gungorna i träden, en innebandyklubba och några leksaker på gräsmattan vittnar om att här bor en barnfamilj. Mamma Isabelle Coster, eller Bella som hon ofta kallas, öppnar den gröna ytterdörren.
– Välkommen till vårt byggkaos, säger hon.
Det är tisdag förmiddag och just den här dagen jobbar Bella hemifrån. Det är alldeles tyst i huset.
– Jag brukar nästan aldrig vara ensam hemma, så det här känns jättekonstigt, säger hon.
För det allra mesta är villan fylld av liv. Så där som det oftast är i ett hem med mamma, pappa och tre barn.
En vanlig vardag ringer väckarklockan hemma hos familjen Coster klockan sex. Då är det väckning. Barnens kläder är redan framlagda, det fixades kvällen innan.
– Våra morgonrutiner ruckar man inte på, säger Bella.
Frukosten äts vid köksbordet och när man har ätit och tagit på sig sina kläder får man sitta i soffan och titta på film en liten stund. Men när larmet ringer måste alla springa och borsta tänderna. När klockan hunnit bli halv åtta skjutsar pappa Andreas lillasyster Noomi till förskolan och de två skolbarnen, Leah och Frank, hämtas av skolbussen.
– Sen har jag en hel kvart för mig själv innan jag måste åka till jobbet. Jag hinner till och med borsta håret.
Bella skrattar. En kvart för sig själv är en ocean av tid för en småbarnsmamma.
Någon gång mellan halv två och halv fem på eftermiddagen hämtas barnen från förskola och fritids. Sen ska det lagas mat, läsas läxor, skjutsas till aktiviteter som gymnastik, fotboll eller pianolektion. Tvättas, städas, renoveras och sist men inte minst varvas ner efter en intensiv dag.
På kvällarna är Bella noga med att varje barn ska få en egen stund med någon av föräldrarna. Ofta läser de böcker tillsammans. Och pratar om dagen som varit förstås.
– Jag vill lära barnen att hitta frid innan de somnar. Även om det har varit en stökig dag försöker jag få dem att hitta tre saker de är tacksamma för. Vad tar jag med mig från den här dagen som har varit bra? Då kan de somna med en god känsla i kroppen sen.
Kraven på dagens föräldrar är stora. Förväntningarna likaså. Deras barn ska lyckas i skolan. De ska lära sig hur det sociala samspelet med andra människor fungerar. Sen måste de röra på sig, för det är nyttigt. Och äta hälsosamt förstås. De får inte ha för mycket skärmtid, för det är skadligt. Dessutom ska föräldrarna helst prata om allt med sina barn. Krig, mord, bränder, samtycke…
– Men någonstans måste man inse att man inte kan göra allt. Drömmen om den perfekta familjen kan vi nog skjuta åt sidan, säger Bella.
”Drömmen om den perfekta familjen kan vi nog skjuta åt sidan.”
För alla föräldrar har fel och brister och kan göra misstag. Alla barn går igenom olika perioder av trots och konflikter. Det är så en familj fungerar.
– Bland mina vänner i kyrkan delar vi våra utmaningar. Det hjälper att få lite perspektiv och kunna skratta. Att inse att mina vänners barn går igenom samma saker som mina.
Bella tror det är viktigt att våga dra ner på kraven, inte minst alla förväntningar man kan ha på sig själv som förälder.
– Vi måste sänka ribban och kraven på oss själva. Det är okej med en enkel middag. Det får bli köttbullar och pasta idag med, eller restfest.
Hos familjen Coster försöker man ta en liten bit i taget. Planeringen sträcker sig max några veckor framåt.
– Annars blir det övermäktigt. Jag skulle aldrig fixa att planera en hel termin på en gång.
Men visst var familjelivet enklare när det var sommar och semester, när alla var lediga och barnen lekte fritt. Med hösten kommer alla plikter och fasta tider. Vardagsliv som ska levas och livspussel som ska läggas.
– Sen tycker jag det är bra om mina barn har det tråkigt ibland, säger Bella. Det är ju då de måste bli kreativa. Det är då de bygger en koja eller startar en klubb ihop med grannbarnen.
Det finns ett afrikanskt ordspråk som säger ”It takes a village to raise a child” – det kan översättas ungefär ”Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn”. Uttrycket används ofta för att beskriva hur viktigt det är att barn och föräldrar har ett brett socialt nätverk och ett starkt samhälle omkring sig som stöttar dem. Alla barn påverkas positivt av att ha många vuxna som engagerar sig i deras liv.
– Idag är det så många som står själva i sitt föräldraskap. Det möter jag ofta på jobbet, säger Bella.
Hon är socionom och i sitt arbete inom socialtjänsten möter hon många barn och föräldrar med olika utmaningar. Hon frågar alltid vilka de har omkring sig som kan stötta.
– Många familjer har ingen att be om hjälp. Det finns inte längre en släkt eller en by omkring varje familj.
”Många familjer har ingen att be om hjälp. Det finns inte längre en släkt eller en by omkring varje familj.”
Samtidigt är goda sociala relationer ofta en förutsättning för att få fungerande familjer. Själv är hon och familjen lyckligt lottade som har både släkt och vänner i närheten.
– Det där är jätteviktigt, att ha en trygg person, en mamma eller kompis som man kan ringa till.
En annan utmaning som Bella har mött det senaste året är hur nyblivna föräldrar förlitar sig på internet och appar i sitt föräldraskap.
– Nu finns det appar som plingar och talar om att nu ska barnet sova eller äta. Vad hände med känslan av att titta på sitt barn och se om det verkar trött…
Bella skakar uppgivet på huvudet och tillägger:
– Lyssna på dig själv! Och var inte rädd för att be om hjälp.
ISABELLE COSTER
Ålder: 34 år.
Bor: Villa i Edeskvarna.
Familj: Gift med Andreas och tillsammans har de barnen Leah 10 år, Frank 7 år och Noomi 3 år.
Gör: Socionom på socialtjänstens avdelning för barn och unga samt ansvarig för barn- och familjeverksamheten i Pingstkyrkan, Kaxholmen.
text • foto Carolina Carpvik
