Plötsligt händer det. Det hade gått mer än tio år sedan de flyttade till en ny stad. Maj-Britt Olofsson hade varit på gemenskapsträffar i kyrkan, sett bekanta, hälsat flyktigt.
– Men så träffade jag en kvinna som jag connectade så bra med.
Händelsen dyker upp i minnet när vi möts och pratar om fenomenet gemenskapsträffar. Många organisationer och föreningar, däribland kyrkan, erbjuder mötesplatser för gemenskap som är jättebra, å ena sidan. Här skapas möjligheter att knyta vänskapsband. Men å andra sidan finns risken att man kommer till en samling, hejar helt hastigt på de andra, sätter sig vid ett bord, lyssnar till ett program, serveras kaffe – och sen går man hem.
– Och då har vi haft gemenskap.
Majbritt skrattar. Men den här gången i kyrkan var det annorlunda.
– Här verkligen påtalar de att vi ska gå runt och prata med varandra. Och då händer det. Vi hade hälsat, vi hade setts flera gånger, men vi hade inte mötts, säger Maj-Britt.
Just den här dagen knöts vänskapsband som skulle bli otroligt betydelsefulla under de kommande åren. Maj-Britt och väninnan klickade direkt när de började prata med varandra.
– Det var nästan magiskt. Man kan inte förklara vad det är. Det var inte så jättelång paus, inte så lång stund vi hade på oss, men båda sa vi att vi absolut inte ska släppa det här, berättar Maj-Britt.
Inte långt därefter drabbades Maj-Britt och hennes familj av sorg när yngste sonen Samuel hastigt och oväntat gick bort. Här blev hennes nyfunna vänskapsrelation ovärderlig.
– Hon hörde av sig direkt här hon fick höra om det här med Samuel. Och det var jämt så på kornet. På rätt dag, säger Maj-Britt.
Som en dag när hon bara hade bestämt sig för att inte gå upp ur sängen.
– Jag kände att det är ingen idé att genomlida den här dagen, jag ska ju ändå gå och lägga mig ikväll. Så jag låg till klockan tolv, halv ett, och då ringde telefonen och så spelades det en sång. Och så säger hon, min väninna, att den här sången fick jag från Herren. Och det var så på pricken.
På samma sätt fick Maj-Britt vara ett stöd när väninnan ett par år senare förlorade sin make och blev änka. Idag har gemenskapen fått en annan form. Väninnan som är flera år äldre än Maj-Britt bor idag på ett särskilt boende. Men blotta tanken på att vänskapsrelationen kanske aldrig hade uppstått om det inte hade varit för den där träffen i kyrkan svindlar:
– Tänk, vad vi kunde ha gått miste om!
text • foto Gabriella Mellergårdh
