Författaren Amanda Göransson drabbades av ätstörningar som 16-åring. Anorexi övergick till bulimi samtidigt som hennes självförakt ökade. Till slut ville hon inte leva längre. Vändpunkten kom när hon blev kristen under tiden hon gick på universitet i England.
Amanda föddes i Sydafrika 1972 och bodde där fram till hon var 14 år då familjen flyttade till England. Omställningen till det nya landet var svår och hon kände sig innestängd. Från att ha haft färgglada kläder bytte hon hela sin garderob mot grått och svart.
– Jag försökte smälta in i min nya miljö. Men jag möttes av många fördomar från mina klasskamrater. De anklagade mig för att stå för apartheid som fortfarande pågick i Sydafrika under 80-talet.
Som 16-åring flyttade Amanda till en internatskola. På grund av kulturskillnaderna i livsstil och mat hade hon gått upp lite i vikt sedan flytten till England.
– Egentligen var jag inte alls överviktig, men jag bestämde mig för att jag skulle gå ner för att jag trodde att jag skulle bli mer omtyckt då. Jag kände mig inte trygg och tyckte inte att jag passade in. Om jag blir smal blir jag älskad, tänkte jag. Jag var väldigt disciplinerad och åt bara en viss mängd kalorier per dag. Eftersom jag följde en väldigt strikt plan tyckte jag att jag hade kontroll.
Efter ett tag började tanken på att gå ner i vikt ta över hennes tankar. Amanda fick i sig alldeles för lite näring och gick ner mycket i vikt. Hon minns inte hur pass lite hon vägde.
– Det blev som en besatthet. I början fick mitt självförtroende en kick av att kunna kontrollera min kropp och se resultat. Men efter hand började jag hata mig själv. Jag såg på mig själv i spegeln med förakt. Jag var aldrig nöjd utan ville bara bli smalare, minns hon.
Till slut ser man inte hur smal man är, eftersom sjukdomen förvrider ens perspektiv. Amanda tror att det viktiga när man bestämmer sig för att banta är varför man gör det. Det är själva roten till det hela som leder vissa människor från att gå ner ett antal kilon till att få ätstörningar.
– Själva anorexin är egentligen bara frukten på ett träd, menar hon. Har man en sund självbild går man inte över gränsen, utan är nöjd när man gått ner några kilon. Men är roten till bantingen att man har ett destruktivt beteende, är otrygg och mår dåligt, tror jag det är lättare att utveckla ätstörningar. Det blir som en del av ens identitet, utan att man inser det, säger Amanda. Man tappar kontrollen över sig själv.
Hon visade inte utåt vad hon brottades med på insidan. Hennes föräldrar ville att hon skulle åka in till sjukhuset, men hon vägrade. Hotet att bli inlagd fick henne däremot att börja äta lite mer.
– Jag blev rädd och tvingade mig själv att äta. Men jag fortsatte att ha samma kontrollbehov. I efterhand fick jag veta att mina föräldrar hade haft kontakt med skolan och att alla var oroliga. Men just då förstod jag inte att andra märkte det. Jag levde i min egen värld. Dessutom skämdes jag över mig själv och tillät mig inte att njuta av livet över huvud taget.
Perioden av anorexi var som värst under cirka nio månader. Efter ytterligare ett par månader utvecklade Amanda bulimi. Hon började hetsäta och kräktes sedan upp maten.
– Skamkänslorna blev ännu värre då. Jag tror att det innerst inne var ett rop på hjälp, säger hon.
Amanda gick ut skolan när hon var 18 år och under året som följde jobbade hon och reste till USA. Det hjälpte till en början att byta miljö och göra något annorlunda. Men maten i USA fick henne att gå upp i vikt och bulimin fortsatte. När hon var 19 år började hon att läsa engelsk litteratur på ett universitet i England.
– Efter att min pojkvän hade gjort slut mådde jag ännu sämre. Jag ville inte leva längre och det kändes som om allt rasade runt omkring mig. Trots att jag gick till en psykolog mådde jag inte bättre. Då ropade jag till Gud. Trots att min familj inte var troende hade jag en slags förvissning om att det fanns en Gud. En dag hörde jag en röst inom mig som sa: ”Om du går till den kristna studentsamlingen ska jag ge dig ett nytt liv”. Först trodde jag att jag höll på att bli galen som hörde en röst inom mig. Men rösten återkom i flera dagar och till slut gick jag dit. Jag fick senare veta att två kristna tjejer brukade be för mig varje vecka på sin lunchrast, efter att jag hade visat intresse för att följa med till kyrkan en gång. På mötet blev jag så överväldigad av Guds kärlek att jag började gråta. Det här var den kärlek jag alltid hade längtat efter. Samtidigt var det en brottningskamp inom mig, för jag förstod att ska man följa Gud måste man lämna det gamla bakom sig.
På söndagen efter följde hon med till kyrkan. Där talade en man ut ett budskap från Gud. Han sa att ”det finns en tjej här som Gud vill ska veta att han finns, älskar henne och vill ha en relation med henne”.
– Jag visste att det budskapet var till mig. Det var både underbart och läskigt på samma gång att Gud såg mig. Efteråt fick jag låna ett lovsångsband som jag lyssnade på och en vecka senare gav jag mitt liv till Jesus. De första veckorna var jag jättelycklig. Jag sa till min psykolog att nu behöver jag inte gå till dig längre. Nu hade jag fått den frid jag alltid längtat efter. Men senare förstod jag att det är en process. När alla känslor hade lagt sig gick Gud på djupet och förändrade mitt sätt att tänka kring utseende och vikt steg för steg. Det tog tid att förstå att jag är älskad för den jag är och inte på grund av mitt utseende, förklarar hon. En vändpunkt kom när jag hörde hur Gud sa till mig: ”Vet du hur många timmar av ditt liv du har slösat bort genom att fokusera på ditt yttre när jag en dag kommer att ge dig en helt ny kropp i himlen?” Det blev en uppenbarelse för mig och jag kände en ny frid inom mig.
Efter att ha avslutat sina studier gick Amanda på en bibelskola på Hawaii där hon träffade en svensk man som hon senare gifte sig med. I dag har de bott i Sverige i sammanlagt 16 år och har tre barn som är 16, 14 och 11 år gamla. 2011 kom Amandas debutbok ut på engelska som heter Warrior Women Arise. Den riktar sig till kvinnor som vill finna sin kallelse i livet, leva radikalt för Gud och vinna seger på olika områden. Just nu skriver hon på en roman som handlar mycket om självkänsla.
– Jag känner en sådan längtan efter att nå ut och hjälpa andra tjejer och kvinnor som är fast i ätstörningar, självförakt och utseendefixering. Jag tror inte att det finns någon i västvärlden som är helt opåverkad av skönhetsidealet från media. Det formar vårt sätt att tänka och se på oss själva. Men Gud vill att vi ska kunna älska oss själva och inte jämföra oss med andra.
text Angelica Victorin • foto Naomi Göransson
