Konstnären och författaren Birgitta Yavari-Ilan har bott i Israel de senaste 50 åren. Tacksamheten över kärleken har fått ta större plats än sorgen i hennes liv. På Vetlanda museum kan man mellan den 17 juni och 5 november se en unik utställning med hennes konst, föremål och böcker.
Birgitta Yavari-Ilan föddes i Vetlanda 1944. Hennes liv har präglats av drömmar, kreativitet och kärlek. Redan som tolvåring flyttade hon till Vimmerby ett år för att slippa gå om sjunde klass i skolan.
− Min lärarinna ville att jag skulle göra det då jag tyckte matematik och svensk grammatik var tråkigt och onödigt.
När Birgitta var femton år reste hon som utbytesstudent till Tyskland och året därpå flyttade hon till Stockholm för att gå en reklamkurs.
− Sedan fick jag anställning som reklamtecknare i Göteborg. När pojkvännen bytte bort mig blev han bortbytt för en ny dröm.
18 år gammal reste hon nämligen till USA för studier vid Art Center School i Los Angeles och Parsons School of Design i New York. Där mötte hon mannen som skulle bli hennes förste make och det är efter honom Birgitta har efternamnet Yavari.
Paret fick en dotter och familjen bodde även i Vetlanda och Stockholm några år då Birgitta arbetade med att illustrera noveller, främst för Femina och Damernas Värld. Under åren i Sverige var hon även modeillustratör för franska Elle och höll kvällskurser i teckning på gymnasiet i Vetlanda.
Äktenskapet kantades av motstånd från den persiske mannens familj och slutligen lämnade han henne.
Birgitta berättar att när hon flyttade till Israel så hade hon haft en “före och efter-upplevelse” med Gud. Hela sitt liv hade hon varit en sökare. Det var under ett möte i Rosengård i Malmö 1970 som hon tog emot Jesus. Då var Birgitta 26 år gammal. Två dagar senare döptes hon.
Men redan tre år tidigare, 1967, följde Birgitta sexdagarskriget på TV-nyheterna och visste i sitt hjärta att detta var något mer än en historisk händelse.
− Jag kände att jag måste vara där. Om jag fick en kallelse av Gud, tror jag att där var den. Sverige var min nation men Jerusalem blev min passion.
Tio år senare, sommaren 1976, anlände Birgitta och hennes dotter i Jerusalem efter tre år i Betania i Israel. Där blev hon en av de konstnärer som valdes att försköna stadsdelen Yemin Moshe.
− Under ett och ett halvt år renoverade jag huset varsamt och gav det namnet Jerusalemgården. Möbler skickades i en container från Sverige, bland annat en skolbänk från min barndom. Jerusalem, staden med dess stora löften och utmanande verklighet, kom till mig som en uppnåelig dröm. Den tog mitt hjärta på ett sådant sätt att skulle mitt liv på något sätt räknas skulle det vara här. Jerusalem blev både ett hem och en skola som jag aldrig velat lämna.
I Jerusalem träffade Birgitta Lior Ilan som hon gifte sig med och de fick sönerna Eliel, Yishai och dottern Shiriel. Sonen Eliel diagnostiserades med sjukdomen Lennox-Gastau, en ovanlig form av epilepsi. Efter intensiva kramper räknades han som autistisk. Han dog då han var tolv och ett halvt år och kort därefter lämnade maken henne. Birgitta kunde därefter varken skriva eller måla på flera år.
− Under den krisen hamnade tron bland skuggorna, men efter sju år av sorg kom den åter, lika stark som våren själv. Jag har varit krossad till marken mer än en gång, men fått nytt livsmod av Gud var gång. Han har fått ta ännu större plats i mitt hjärta.
”Jag har varit krossad till marken mer än en gång, men fått nytt livsmod av Gud var gång. Han har fått ta ännu större plats i mitt hjärta.”
Vid ett besök i Sydafrika 2008 mötte Birgitta P. Elliot Smith, psykologiprofessor och pastor. Han var sjuk i cancer när de gifte sig i Jerusalem och de fick tolv år tillsammans.
− Tacksamheten över åren vi fick har fått ta större plats än sorgen. Även om kärlek, sorg och smärta har märkt mig, har jag inte ifrågasatt Gud. Men visst, det har funnits tider då verkligheten skadat mina drömmar.
Bland sina grannar har Birgitta liknats vid den israeliska “Nachum Takum,” dockan med tung metallbas; när den slås ner vänder den sig upp av sig själv.
− Mitt liv har dock inte varit helt av sig självt, och skulle min berättelse ha ett syfte skulle det vara att berätta om det. Jag har överlevt med en styrka bortom min egen.
Genom att leva i Jerusalem har Birgitta konfronterats med verkligheten på många plan.
− På frågan “Varför kom du hit?” antar jag att det mer optimistiska svaret är “Kanske Jerusalem ville ha mig?” Min önskan om ett liv med syfte har behållit mig här, vilket inte alltid varit bekvämt. Även om jag velat anpassa mig, smälta in och höra till, har jag antagit utmaningen att förbli ett original.
Poeter och konstnärer har dragits till Jerusalems mysterium där skönhet och lidande går sida vid sida, säger Birgitta. I hennes liv och konstnärskap har kärleken varit central. Hon har alltid velat behålla både sin andliga och konstnärliga frihet.
− Här mellan tårar och jubel, förlust och seger vill jag säga att den sanna formen av lycka är att känna skönhet, att bevara hoppet, att älska och att sträva efter fred.
Det skedde en förändring av hennes motiv när hon kom till tro och ännu mer sedan hon flyttade till Jerusalem. Redan i Sverige hade hon mött det amerikanska Jesusfolket, hippierörelsens kristna gren.
− De uppmuntrade mig att i min mission ta vara på min konstnärliga erfarenhet. Jag har använt mig av estetiken från mode- och tidningsvärlden till att bli en del av skapandet av ett nytt populärkristet bildspråk.
Mest känd är Birgitta för sina målningar och illustrationer som porträtterar kvinnor, bredvid judiska motiv och skildringar av Jesus.
− En dag såg jag helt plötsligt den gudomliga förbindelsen – för kärleks skull – och utmaningen att dela den blev en kraft för mitt skapande. Vi är i konflikt med livet självt om vi inte lär känna kärleken. Även om det skulle kosta allt så är priset lågt jämfört med vad de betalar som satt målet lägre; kompromissens vinst är inget jämfört med dess förlust, säger Birgitta.
Under sina många år i Jerusalem har Birgitta skrivit femton böcker som utkommit också på hebreiska, engelska, finska och tyska. Nu skriver hon på en ny bok om sitt hem. Varje bok hon har gjort har hon burit som om det vore ett barn att föda.
− Jag skriver för att illustrera och målar för att berätta. Mina målningar har inte behov av förklaringar och kan i frihet tolkas på lika många sätt som det finns ögon att se dem med.
På födelseortens Vetlandas museum kan man mellan den 17 juni och 5 november se en unik utställning med hennes konst, föremål och böcker. Birgitta har låtit några av sina målningar lämna hemmet i Jerusalem. Konstverk som återgetts i kalendrar visas nu som original liksom ett urval av målningar och illustrationer.
Birgitta beskriver sin konst och sitt liv som en märklig kombination av det verkliga och det idealistiska, det vardagliga och det fantastiska.
− Jag har en önskan att spegla det dolda och det eviga i det sedda och berörbara. I min konst väver jag in trådar av den jordiska och den himmelska kärleken och återupprättandet av Herrens utlovade land och folk. En god konstnär ska avslöja vad som ska komma och förmedla hopp, menar hon.
Till sitt hem bjuder Birgitta in besökare från hela världen med öppen famn. Hennes önskan inför framtiden är att Jerusalemgården ska leva vidare som ett guesthouse och museum, en mötesplats för människor där hennes konst, budskap och syn på livet får leva vidare.
− Jag har aldrig varit intresserad av att sälja mina konstverk. Precis som med mina drömmar har jag velat behålla de flesta i mitt hem.
Birgitta har inte heller varit uppbunden av en arbetsplats utan arbetat som frilansande illustratör och sett sitt konstnärskap som sin gudstjänst.
Vid tiden för intervjun har Birgitta nyligen genomgått en knäoperation och berättar att smärtan påverkar hennes sömn. Ändå var hon på plats i Sverige med anledning av utställningen och arbetet med en ny kalender samt boken om Jerusalemgården som kommer ut nästa år.
− Jag har förblivit åldersblind och räknat det som vinst. Mycket av sanning och skönhet har jag sett genom lidandets ögon. Med tårar har jag sett vad kanske torra ögon aldrig ser. Och det har i längden inte skadat mig. I vår kärlek till Gud, får vi inte förlora vår mänsklighet.
Jesus är vägen jag måste resa och målet jag måste nå. Jag behöver inte vara stark när jag bär hans namn. I förbund med en stark Gud är min styrka inte allt jag har.
text Angelica Victorin • foto Per Danielsson och Eva Windahl
