Hon är flickan som blev författare. Redan som 13-åring debuterade hon med en diktsamling på anrika Bonniers bokförlag. Nu är Ylva Eggehorn 75 år. Skriver gör hon fortfarande, och det kommer hon att fortsätta med så länge hon lever. Helst längre än så.
– Jag hoppas det finns en liten vrå i himlen där jag kan sitta och skriva, om ljuset tillåter.
Barndomshemmet i Älvsjö var fyllt av litteratur. Föräldrarna läste mycket och Ylva själv lärde sig läsa tidigt. Hon fullkomligt slukade böcker. I böckerna öppnades nya världar. Hemma sa ingen att en bok var för svår för henne eller olämplig för barn. Än idag kan Ylva minnas känslan av förnärmelse när hon blev utvisad från vuxenavdelningen på Älvsjös bibliotek som nioåring.
– Vit i ansiktet av vrede blev jag stående på trottoaren utanför biblioteket. Underskatta aldrig ett läsande barn, säger Ylva.
Hon var bara sju år när hon skrev sina första dikter och som nybliven tonåring debuterade hon 1963 med diktsamlingen Havsbarn på anrika Bonniers förlag. Att en ung tonårsflicka debuterar som författare är både annorlunda, stort och märkvärdigt. Uppmärksamheten lät inte vänta på sig. Ylva presenterades som ”poetiskt underbarn” i Hylands hörna, tv-programmet som på den här tiden samlade en stor del av den svenska befolkningen. Över en natt visste alla vem Ylva, som då hette Nilsson, var.
Bildjournalen, den tidens populäraste ungdomstidning, jagade Ylva över skolgården för att få en intervju och ta bilder.
– Det var oerhört obehagligt, minns hon.
Några dagar senare, när hon kom upp från tunnelbanan, möttes hon av en bild på sitt eget ansikte på en löpsedel med rubriken ”Hon är ett geni”.
– Då blev jag rädd. Med rätta. Den här sortens uppmärksamhet var inget jag sökte.
Kändisskap var inget Ylva strävade efter. Det var skrivandet som var och är hennes livselixir.
– Jag kan inte skilja skrivandet från mig själv. Det är en del av att vara jag. Det är viktigare för mig att få skriva än att bli publicerad och läst.
Det är sällan hon sätter sig ner och bara skriver. Det pågår ett stort arbete i den inre verkstan innan, och ofta krävs mycket research.
Hennes alster har fått betyda mycket för många. Inte minst hennes psalmer. Hon har skrivit över 20 psalmer varav flera finns med i den svenska psalmboken.
Psalm nummer 256, Var inte rädd, sjungs ofta när människor har varit med om något svårt. Som efter tsunamikatastrofen i Sydostasien 2004 då omkring 225 000 människor, varav över 500 svenskar, miste livet. Varje gång kistan med en identifierad svensk skulle flygas hem till Sverige samlades räddningspersonal, myndighetspersoner, anhöriga och andra berörda vid planet på Phukets flygplats och sjöng eller läste den psalmen. Det gjordes så många gånger att Var inte rädd kom att kallas för ”hemfärdssången”.
Om detta hade psalmförfattaren själv ingen aning förrän nästan ett år senare.
Ylva satt hemma vid sitt köksbord och läste när någon från Räddningstjänstens personaltidning hörde av sig och undrade om de fick publicera texten till sången i sitt julnummer. ”Nu har vi skickat hem 500 kistor och varje gång har vi sjungit din sång”, löd budskapet.
– Då började jag gråta, berättar Ylva.
Hon åkte ner till Thailand och var med om minnesceremonin när psalmen sjöngs ännu en gång. Idag finns psalmen även på en minnessten vid Phukets flygplats på svenska och engelska, med en förklarande text på thai.
Texten till det som senare kom att bli denna psalm skrev Ylva redan när hon var 22 år. Vid en måltid på Sigtunastiftelsen mötte hon ett polskt judiskt par, en far och hans dotter som bar på en tung sorg. Modern hade dött under kriget. Nu hade flickans bror, som varit djupt deprimerad i flera år, tagit sitt liv. Nästa morgon skulle far och dotter resa vidare.
– Jag var så tagen av deras historia och kände att jag ville ge flickan något. På kvällen i mitt rum bad jag till Gud om att få ord som skulle kunna bli till tröst för den lilla familjen.
Den kvällen skrev Ylva texten till Var inte rädd och nästa morgon gav hon en lapp med orden på till flickan.
– Någon gång i sitt författarskap kan man få nåden att skriva något som är större än en själv. Det här är nog en sådan text.
”Någon gång i sitt författarskap kan man få nåden att skriva något som är större än en själv.”
Just nu är Ylva Eggehorn aktuell med romanen Sången underifrån, som är den tredje och avslutande delen i hennes delvis självbiografiska trilogi. De tidigare delarna Kvarteret Radiomottagaren och Liljekonvaljkungen handlar om barndomen i 50-talets folkhems-Sverige. I den nya boken får vi följa den unga kvinnans väg genom tonårens revolt, politikens vägskäl och den trevande upptäckten av Gud – mitt i en samtid som både lockar och skaver. Det är en roman, men byggd på Ylvas egna minnen.
– Författarjaget och jag har mycket gemensamt. Men framför allt har jag skrivit om en tid och en del av den mänskliga historien i Sverige som tidigare är oberättad, om människor som var för sig var ett helt universum, säger Ylva.
I början av 70-talet köpte makarna Eggehorn ett gammalt missionshus i Sorunda söder om Stockholm. Där skapade de Hannagården, en plats dit människor var välkomna för att vila, skapa, gråta ut, prata och söka Gud.
– Vi ville hjälpa mänskligheten, men mänskligheten visade sig vara mycket större än vad vi kunnat tänka oss. Bara under de första åren hade vi över 10 000 besökare på Hannagården.
Denna plats blev ett centrum för den kristna delen av den alternativa ungdoms-
kulturen som växte fram under 60- och 70-talen. Liknande platser växte fram på många olika håll.
Ylva och hennes make Georg Eggehorn var två av förgrundsgestalterna i den karismatiska förnyelserörelse som brukar kallas Jesusrörelsen. Hela den rörelsen var en rungande protest mot den materialism som följde med välståndet efter andra världskriget. En rörelse fylld av solidaritet, öppenhet för andliga erfarenheter och ett enkelt liv nära naturen.
– För mig och många andra som var med under denna epok var det som att kliva ut i en värld där det fanns hopp. Svagheten förde oss samman. Vi behövde varandra, vi som inte ville klättra i hierarkierna.
En vanlig missuppfattning är att Jesusrörelsen i Sverige var importerad från Jesusfolket i USA. Men så var det inte alls. Det var spontana skeenden på många olika håll i världen som skedde oberoende av varandra. Boken handlar om denna tid och om alla dessa människor som berördes.
Ylva delar också med sig av sin egen väg till tro.
– Gud var som en vilsekommen älg i förorten. Ingen vettig människa trodde på Gud i Stockholms södra förorter på 60-talet. Så ingen i min familj sprang benen av sig till kyrkan, om jag säger så.
”Gud var som en vilsekommen älg i förorten.”
Alla klasskompisar konfirmerades, men inte Ylva. Det där var inget för henne. Men under en tuff tid när tonåringen Ylva låg vaken om nätterna hände något märkligt.
– Mitt i sömnlösheten och ensamheten upplevde jag en ordlös närvaro. Som en lugn, varm och mogen blick som såg mig. Det kändes som kärlek.
Till en början tyckte hon det var mycket obehagligt, men så småningom kom misstanken om att detta var Gud. Så småningom fick den konturer och gudstron växte och utvecklades.
Som 16-åring fick Ylva en bibel.
– Det blev en stormande litterär upplevelse. Jag läste Job, Höga Visan, profeterna. Det tog ett bra tag innan jag kom fram till evangelierna.
Och hon kände igen sig i texterna. Wow, det står ju om mig här, tänkte hon.
Jag frågar vem Gud är för henne. För första gången under vårt samtal blir Ylva tyst.
– Jag tänker, säger hon efter en stund. Vem är Gud för mig?
Efter någon minuts funderande kommer svaret.
– En hemlig vän samt universums skapare som inte har lämnat oss. Tvärtom. Han släpper inte taget om oss. Jag undrar om det inte är Gud som är den store sökaren. Det var Gud som sökte upp mig.
Ylva Eggehorn
Aktuell: Med romanen Sången underifrån.
Född: Den 6 mars 1950 i Brännkyrka församling i Stockholm.
Gift: Med maken Georg Eggehorn sedan 1968.
Bor: I Sorunda söder om Stockholm.
Om: Författare och poet, har gett ut ett femtiotal böcker och verkat som redaktör, översättare, dramatiker, sång- och psalmförfattare. I decennier har hon varit en röst för de sökande, de som längtar efter mening och djup i både liv och tro.
Hon har tilldelats en rad litterära utmärkelser och är hedersdoktor vid Uppsala universitet.
text Carolina Carpvik • foto Magnus Aronsson
