- Annons -

Carita Bergner trodde inte på Gud. Allt som hade med tro att göra var löjligt och naivt i hennes ögon. Men när hon en dag kände sig tvingad att närvara vid en kristen begravning förändrades allt. Efter första meningen i en känd bön mötte hon Gud.

Begravningen var en lång utdragen plåga för Carita Bergner. Hon trodde ju inte alls på Gud och varje detalj i ceremonin kändes löjeväckande. Prästens orerande om Jesus och livet efter detta kändes så avlägset det bara kunde bli. Men hon var där av tradition, som kanske många andra av de sörjande. En del begravdes ju tyvärr i kyrkan. Hon lyssnade uttråkat på pastorns haranger. När han slutligen uppmanade de församlade att tillsammans be bönen ”Fader vår” tyckte hon att alltihop hade gått alldeles för långt.

- Artikeln fortsätter efter annonsen -

Carita har finskt påbrå men är född i Amerika. Hennes pappa är från Åbo, mamma från Helsingfors. Men året då Carita såg dagens ljus jobbade hennes far i USA som ingenjör.
– Vi bodde där tills jag var fem år, och jag har väl några små barndomsminnen därifrån, berättar Carita.
Flyttlasset gick sedan till Sverige och Norrahammars bruk, och Carita blev småländska. Familjen levde ett förhållandevis vanligt liv, umgicks med några vänner och levde lugnt familjeliv. Men till kyrkan gick de aldrig.
– Nej, både pappa och mamma var ateister och trodde inte alls på Gud.
Pappan brukade till och med varna Carita och hennes två bröder för att gå till kyrkan.
– Där har man ingen fri vilja och de vill bara ha tag på ens pengar, brukade han säga. Nej, vad ni än gör så beblanda er inte med kyrkans folk.

Ändå var föräldrarna traditionsbundna. Att döpa sina barn, konfirmeras och gifta sig i kyrkan var en sedvänja; det var bara något man gjorde. Av den anledningen är Carita döpt. Men när det var dags för konfirmation tyckte sig hennes pappa ha kommit på en genialisk lösning: Han skickade sina barn på konfirmationsläger i Finland. På så vis kunde de undslippa att sedan förväntas fortsätta gå till kyrkan. Carita anammade helt sina föräldrars ateistiska livsuppfattning.
– Kristendomen var båg. Jag trodde inte på någonting, säger hon.
Hon kom att utbilda sig till lärare, träffade en man, gifte sig borgerligt, bosatte sig i Alingsås och fick barn. Men sina
båda söner lät de döpa i kyrkan. Som
seden bjöd.
– Jag kommer ihåg att jag hade ett långt dopsamtal med prästen. Jag lyssnade inte alls på vad hon sade, utan bejakade bara hennes undervisning med ett ”ja, ja”.

Så en dag avled en väninnas syster och Carita kände sig tvungen att gå på begravningen i kyrkan. Hon hade bara varit på någon enstaka begravning tidigare och hade inte tänkt att gå igen. Men då det var en nära vän kände hon att hon inte kunde avstå.
– Men jag satt under begravningen och funderade på varför man behövde göra sådant här. Jag bestämde mig för att när jag dör ska jag sannerligen inte begravas i kyrkan.
Nåväl, hon gick i alla fall dit. Många var samlade. Hon sjöng med i psalmerna och lyssnade på officiantens utläggningar. Carita kunde dock inte låta bli att tänka på hur löjligt alltihop var och frågade sig varför i all sin dar man gör något sådant här.
Till sin lättnad förstod hon dock snart att förrättningen gick mot sitt slut. Snart skulle hon komma ut från kyrkan, ut i fria luften.
– Men så tyckte prästen att vi skulle avsluta begravningen med att be ”Fader vår” tillsammans och jag blev väldigt irriterad. Usch och tvi.

Mycket förargad började Carita be med i den kända bönen. Men hon hann bara uttala den första meningen när någonting hände.
– Jag hann bara säga ”Fader vår, som är i himmelen”, när en röst inom mig sade: ”Och det är sant!” Carita kom inte längre i bönen. När de andra fortsatte be, stannade hon kvar vid den första meningen. Hon upprepade den för sig själv och kände sedan hur en stark glädje steg upp i hennes innersta.
– Ja, jag blev så jätteglad. ”Det är sant, det här! Gud finns, och han vill mig väl!”
Carita fick till och med hålla sig i stolen för att inte hoppa upp och dansa. Hon upprepade för sig själv: ”Gud finns! Gud finns!”
– Tänk, det var ju ingen där som bad för mig till tro. Förresten hade jag nog aldrig tillåtit att någon hade lagt händerna på mig vid den tiden. Nej, bara Gud visste hur han skulle nå mig, säger hon.
Redan efter samlingen märktes det att något hänt med Carita. I kondoleansboken skrev hon en dikt, som sedan kom att bli till tröst för mamman till den avlidna.
– Jag skrev: ”Kära Maria, du har det bra där du är, det är värre för oss som ännu är här. Din längtan till oss är nog inte så svår, ty där du finns är evig glädje och vår.”

När Caritas pappa fick höra talas om att hon blivit kristen ringde han strax och förmanade sin dotter: ”Vad du än gör, så ge inte bort alla dina pengar!”
Åter i vardagen började Carita leta efter en kyrka att vara med i. Men eftersom kunskaperna om kyrkorna var näst intill obefintliga blev slutsatserna därefter.
– När jag läste ordet ”Missionskyrkan” på en av dem tänkte jag:” Den är nog bara öppen för missionärer, så där kan jag nog inte vara med”.
Ett besök hos en bekant kom i stället att avgöra valet. På hennes köksbord låg det en bok som Carita tyckte att hon kände igen.
– Är det där en Bibel? frågade hon.
Det jakande svaret gav en naturlig följdfråga:
– Är ni kristna här? När även den frågan besvarades med ja fick Carita anledning att följa med väninnan till hennes församling, till Baptistkyrkan i Alingsås.
– Pastorn där predikade inte bara väldigt bra, han tog mig under sina vingars beskydd, berättar Carita.Pastorn uppmanade Carita att varje vecka läsa ett kapitel i Johannesevangeliet och hade sedan ett uppföljande samtal med henne om innehållet. Carita blev mer och mer insatt i Bibeln – så mycket att hon en dag upplevde Guds kallelse att bli präst.
– En dag i början av januari hörde jag Gud säga: ”Du ska bli präst.”

Det var dock en ganska opassande tid då ansökningstiderna gått ut för länge sedan och kurser snart skulle starta. Men Carita chansade ändå och ringde den teologiska fakulteten i Göteborg − som dock bara kunde meddela att klassen var full.
Men Carita kunde inte få tanken ur världen, utan tog en rövare och for dit.
– Väl där visade det sig att två personer inte kommit. Så det gavs plats för mig att vara med.
Carita prästvigdes i Skara 2003 och kom sedan att tjänstgöra som präst i Vårgårda pastorat.
Numera är hon pensionär och bor i Upplands Bro. Inför prästvigningen fick hon en tavla av sin pappa föreställande Jesus och moder Maria, och han sade senare:
– Ja men, det är nog inte helt fel det här med kristendomen i alla fall, Carita.

text • foto Karl-Gustav Mattsson

Tidigare artikelJag känner mig rädd att gå in i ett nytt år…
Nästa artikelSov dig till ett bättre liv