Sångerskan Emilia Lindberg och hennes man hade försökt att få barn under flera år, men strax före den planerade IVF-behandlingen blev hon äntligen gravid. Efter en svår förlossning föddes dottern Vera och man visste inte om hon fått några bestående men på grund av en kort tids syrebrist. Efter en vecka fick de åka hem med en frisk flicka och läkaren sa att hon borde tacka Gud. Ett halvår senare blev Emilia gravid igen.
Emilia Lindberg, 31 år, bor i Edsbyn i Hälsingland tillsammans med sin man Robert och barnen Vera fyra år och Ben snart 3 år gamla.
– Jag är uppvuxen i Edsbyn och flyttade tillbaka i år efter 15 år i Småland. Uppväxten var lugn och trygg i ett typiskt småsamhälle på 90-talet. Min pappa var evangelist och predikant vilket innebar att han reste mycket, så jag växte främst upp med mamma och min ett år yngre syster.
Då Emilias mamma är ensambarn och dessutom ofta var ensam med sina barn blev mormor och morfar en stor del av deras liv. Betelförsamlingen i Runemo var också en del av vardagen.
– Vi gick alltid i kyrkan på söndag förmiddag och sedan var det middag hos mormor och morfar.
Emilia och hennes syster gick på en kristen förskola i Salemkyrkan i Edsbyn och tron på Gud präglade henne tidigt.
– Däremot fanns det aldrig något tvång eller skuldbeläggande. Eftersom det var naturligt för alla i familjen att prioritera och leva med sin tro, färgade det också mig.
När mamma och Emilia en vintermorgon var på väg till dagis började Emilia sjunga en sång i baksätet, har hennes mamma berättat.
– Mamma hade inte hört sången förut och frågade vad det var för sång. ”Jag hittade på den själv”, svarade jag. Den hette “Jag hör en röst som alltid kallar, jag har hört den och det var Gud”. Det är min första egna sång och jag var då fyra år.
Emilia började i förskoleklass på en kommunal skola och upptäckte att det inte var lika självklart för alla att tro på Jesus.
– Jag kom hem till mamma en dag och utbrast: “Mamma, vet du vad, det finns barn som inte tror på Jesus!” Jag minns att jag tänkte att jag måste göra något åt det.
Sexåriga Emilia tog med sig barnens Bibel under armen och läste högt för kamraterna på rasten.
– Mitt första evangelisationsuppdrag var väl inte så lyckat. Nästan ingen ville lyssna och jag fick inte mycket gehör för mitt initiativ. Det jag däremot minns är hur glad och nöjd jag var på vägen hem den dagen. Jag hade delat med mig av mitt innersta, min tro, och fann en enorm lycka i det.
Emilias pappa var tidigt hennes förebild. När de var med på mötesserier satt hon ofta på första raden och lyssnade, tog in det som hände och tänkte att hon också skulle vilja bli en “sådan där”, berättar hon.
– Framför allt berörde sången om Jesus mig. Jag älskade att sjunga och visste att det var viktigt för pappa att människor blev frälsta. Det gjorde avtryck i mig.
En gång när Emilia var sju år satt hon längst fram i slutet av en samling. Människor sökte förbön och bredvid henne satt en kvinna i medelåldern.
– Hon brottades med sitt liv och när man frågade henne om hon vill bli frälst och ta emot Jesus valde hon att tacka nej. Jag vände mig förvånad mot henne, såg henne i ögonen och sa, liten som jag var: “Men, ska inte du med till himlen?”. Då brast det för kvinnan och hon lämnade sitt liv till Gud.
Emilia minns ett annat tillfälle då hon och hennes mamma lade händerna på bilen när den gick i baklås på en parkering i Askim. Hennes mamma sa: “Nu Emilia får vi be att Gud hjälper oss med det här”.
– Strax därefter kom en man fram till oss och undrade om vi behövde hjälp och mamma sa: ”Ja, säg att du är låssmed eller inbrottstjuv”. Då visade han sitt bälte där det stod att han var låssmed. Han hjälpte oss och jag förundras över att Gud hörde oss när vi bad och svarade direkt. I alla dessa och liknande händelser kan jag se hur Gud förberedde mig för den uppgift jag har idag.
Men livet har inte bara varit lätt för Emilia. Det är vad det är att vara människa, menar hon.
– Mycket är konsekvenser av vårt eget handlande, men ibland drabbas vi utan att vi orsakat det själva. I olika stor utsträckning är livet väldigt orättvist, vilket kan vara svårt att förstå ibland.
– Jag skulle ändå säga att jag blivit bevarad från mycket. Vi hade bland andra mormor och morfar som jag visste bad för oss varje kväll. Det finns många som haft en betydligt svårare uppväxt än jag. Men visst har vår familj också mött motgång.
När Emilia var nio, tio år skiljde sig hennes mamma och pappa. Det förde med sig både sorg, besvikelse och oro, minns hon. I samma veva dog Emilias morfar och hennes mamma gick igenom en tung period i sitt liv. Emilia säger att hon idag kan se hur stark hennes mamma var.
– I samband med skilsmässan och tiden efteråt oroade jag mig mycket och fick magkatarr. Jag undrade hur det skulle gå för pappa. Han slet också under den här tiden, men fanns i Småland där vi hälsade på under skolloven.
– Men Jesus var densamme, fortsätter Emilia. Min pappa tog nya tag med egna samlingar där jag och min syster var med ibland. Jag sjöng så fort jag var och hälsade på i Småland och kärleken till att sjunga om Jesus bara växte med åren.
Emilia uppträdde med sin pappa på alltifrån paviljongen i parken utanför Hultsfredsfestivalen till privata fester i diverse sammanhang.
– Överallt ville pappa fram med budskapet. Om det ibland bara handlade om att få säga några få ord och sjunga ”Pärleporten” så var det värt det. Gud är ju den som gör det stora verket. Vi är till största delen springpojkar och springflickor åt honom, som pappa brukar säga. Det säger han med humor men ändå lite allvar.
Efter högstadiet flyttade Emilia till sin pappa, hans nya fru och sin treårige lillebror för att gå på musikgymnasium i Växjö.
– De åren blev min roligaste skoltid. På helgerna kunde jag vara på samlingar med pappa. Det var under den tiden jag som sextonåring gjorde debut på Kanal 10 som sedan dess har en speciell plats i mitt hjärta.
Lindbergs är en sångar- och evangelistsläkt. Den som flest känner till är Målle Lindberg, Emilias farfars bror.
– Man kan säga att jag fått med mig det bästa av två världar. Både från mammas sida med församlingen, söndagsskolan och fokus på mission genom församlingens hjärta, Trosgnistans mission. Men även från pappas sida med evangelisation, tältmöten och läsarsånger. På pappas möten samsades läsarsången med modern lovsång.
Emilia och hennes man Robert har känt varandra sedan de var små, men blev tillsammans 2009.
– Redan 2008 skickade jag ett grattiskort till honom på 18-årsdagen. Jag minns att jag vaknade en morgon och tänkte att jag skulle skicka ett kort och att jag skulle skicka med Psalm 91. Inte visste jag då att den psalmen skulle komma att följa oss ändra fram till dags datum. Senast, för snart ett år sedan under en bönesamling, kände en okänd kvinna att hon vill dela en psalm med Robert. Det var Psalm 91. Så har det varit gång på gång genom åren.
Emelia och Robert gifte sig sommaren 2013 när de var 23 år. Året därpå började Emilia resa och sjunga på heltid och de producerade hennes tredje cd, “Nya Steg”.
– Kallelserna strömmade in och vi hann inte mycket annat än att resa, spela, sjunga, spela in cd, hem, tvätta och packa om. Vi reste i princip varje helg.
Via kristen TV öppnades även Norge för Emilia och under flera år körde de mellan 4000 och 7000 mil om året. Mitt i detta fanns en önskan att få barn.
– Det skulle inte bli det lättaste för vår del. Man upptäckte att jag lätt bildade cystor och efter en undersökning beslutade man att göra en titthålsoperation för att ta bort en cysta på ena äggstocken. När man väl gjorde operationen fanns ingen cysta där! Märkligt tyckte doktorn, men det kan vara naturligt. Oavsett är jag tacksam till Gud.
Åren gick och Emilia blev inte gravid mer än en gång då hon fick ett tidigt missfall. De sökte hjälp och till slut blev de beviljade IVF-behandling i Linköping. Första mötet skulle vara i början av februari 2017 och hon hade då inte blivit gravid mer än en enda gång på nästan fyra år.
– Jag var uppgiven och sa till Gud: “Jag gör allt det här för dig, du har fått hela mitt liv. Och nu ser du att det är min önskan att bli mamma. Den längtan kan du inte ha lagt ner i mig utan orsak. Jag vill inte göra det här mer om jag inte får bli mamma».
Emilia upplevde att Gud svarade att “det kommer bli tufft, Emilia” och på knä i vardagsrummet medan tårarna rann sa hon: “Jag tar det, ge mig det här. Jag vill bli mamma”.
Före IVF-behandlingen skulle Emilia resa till Norge i två dagar och hon tänkte att hon för säkerhets skull borde ta ett gravidtest innan.
– Jag var gravid! I oktober 2017 föddes vår efterlängtade dotter Vera efter en svår och utdragen förlossning som slutade i en mindre syrebrist för henne. Läkarna visste inte om det hade påverkat Vera, men överraskades av hennes pigga ögon trots hennes tuffa start. Efter en vecka på neonatal fick vi åka hem med en helt friskförklarad liten flicka.
– En kvinnlig läkare såg mitt kors runt halsen och när jag tackade för deras hjälp sa hon: ”Du ska inte tacka oss, jag tror du ska tacka din Gud”. Som ett brev på posten blev jag gravid igen ett halvår senare. I december 2018 föddes vår son Ben med kejsarsnitt. Även han lika högt älskad, även om han inte var lika planerad.
Livet blev nu helt annorlunda för den lilla familjen. De hade inte några idealiska jobb för att få två barn på två år.
– Jag har ibland tänkt tillbaka på orden jag upplevde Gud säga. Det var svårt för mig att bli mamma, men det är också tufft att vara mamma och hitta rätt balans. Jag kan känna mig splittrad vissa stunder och vill prioritera rätt hela tiden. Jag är mamma, fru, evangelist och kvinna.
– Men jag har tänkt och lutat mig mot att om det är Guds vilja, så finns det en väg igenom. Jag minns också min egen barndom med en frånvarande och en närvarande förälder. Båda älskade oss men obalansen gjorde till slut att det inte gick att hålla ihop äktenskapet.
Emilia berättar att hon har fått rådet att sätta Gud först, sedan familjen och först därefter kallelsen. Hon menar att detta att tjäna Gud ska passa in i familjens liv och inte ständigt vara på bekostnad av den.
– Jag tror på det och försöker leva så. Men ibland vet jag att jag misslyckas. Gud har alltid en lösning när vi stöter på problem. Vi får inte glömma att vända oss till honom.
Emilia var föräldraledig till maj 2020. I mars och april tillstötte något som vände upp och ner på hela världen, pandemin.
– Kalendern var bokad, men blev tom som över en natt. Då öppnade Gud ett fönster. Jag funderade på hur jag skulle nå ut när allt ställts in. Jag sa till Robert: “Tror du inte jag skulle kunna sända live på min musiksida på Facebook? Folk kan få önska sånger.”
Sagt och gjort startade hon något som de nu kallar “Sjung med Emilia” och har sänt varje fredag klockan 20 sedan i april 2020.
– Idag har jag mellan 400 och 700 tittare ”live” och snart är det över 14 000 följare på sidan. Jag sjunger önskesånger, vi ber och den som vill kan ge en gåva till vår verksamhet.
Emilia kan nu sända hemifrån istället för att resa lika mycket som de gjorde innan barnen kom. Det hade ändå inte varit möjligt att fortsätta i samma utsträckning.
– Jag ser ljust på framtiden. Vi vet vad målet är. Det får vi aldrig glömma när livet på jorden går upp och ner. Gud har gjort många under i min och min familjs liv. När det uppstår en svår situation är Gud där och gör det omöjliga möjligt. Glöm inte att gå till honom med det som ser hopplöst ut, poängterar Emilia.
– När vi flyttade in i vårt nya hus i Edsbyn i början av året och jag första kvällen satte mig i vardagsrummet och såg ut genom fönstret fick jag se samma kors lysa på taket av kyrkan där jag gick på dagis. Samma kors som vi såg då vi svängde ner mot parkeringen när jag fick min första sång. Det slog mig att det är samme Gud nu som då. Den tanken är trygg, ger mig frid och bär mig framåt.
text Angelica Victorin • foto Privat
