När Sanna Välipakka var i äldre tonåren drabbades hon av ätstörningar. Sjukdomen fortsatte påverka henne under många år framåt.
− Jag tyckte jag hade en väldigt bra självbild och hade inte alls tänkt att jag skulle kunna bli sjuk, säger hon.
Av olika anledningar blev det ändå så under sommaren innan Sannas sista år på gymnasiet.
− Det utvecklades ganska snabbt till ett osunt beteende och ett kontrollbehov av maten. Disciplin, målmedvetenhet och olika omständigheter runt mig tror jag var orsakerna till att det blev som det blev. Och jag ville gå ner i vikt.
Människor i Sannas närhet reagerade och hon fick snabbt hjälp. Genom samtal fick hon stöd som hjälpte henne att få verktyg för att hantera situationen.
− Jag blev ”frisk”, jag agerade i alla fall så och tänkte nog att jag var ”bra”, men tankarna och kontrollen fanns kvar. Jag hade också hört att det bara var att hantera det. Men jag var inte fri.
Hösten 2009 åkte Sanna Välipakka på en åtta månaders praktik till Rwanda i Afrika.
− Jag hade en både fantastisk och mycket svår period. Att vara i ett land i efterkrigstid och möta människor som varit med om helt obeskrivligt hemska saker var väldigt jobbigt. Det gjorde att jag försökte få kontroll på någonting i tillvaron och där blev maten något att fly till igen. Jag lovsjöng mycket vid ett piano på missionsbasen, för jag visste inte vad jag skulle göra. Det var en oerhört smärtsam tid. En dag, när det kändes så mörkt, upplevde jag plötsligt att det hade vänt.
Men när Sanna kom hem från Rwanda mådde hon inte alls bra. Hon hade varit med om otroligt svåra situationer och var sjuk i ätstörningar.
− Med de erfarenheter jag hade haft under resan kände jag mig nästan förstörd – och så gammal. Snarare åttiofyra än tjugoett. Jag var inte deprimerad, utan jag skulle säga att jag blev rädd för mörker under tiden i Rwanda. Men jag litade på att Jesus skulle hjälpa mig, så jag visste att allt skulle bli bra, även om det var otroligt tufft. Jag hade hela tiden ett hopp mitt i det som kändes väldigt svårt.
Sanna fick hjälp igen och blev successivt bättre. Lovsången och Jesus var hennes tillflykt hela tiden.
− Jag började läsa till lärare och under tiden som gick började Gud hela mitt hjärta. Jag upplevde också att jag längtade efter Jesus mer och mer. Men det fanns fortfarande sår och jag var inte helt fri.
2015 förvandlade Gud Sannas liv fullständigt, minns hon. Ända sedan Sanna var barn hade hon längtat efter Gud och att få lovsjunga Jesus.
− Jag kommer från en familj där mina föräldrar har lett lovsång och vi har pratat mycket om Gud. Jag längtade efter Guds härlighet och sången och Jesus var min tillflykt hela tiden.
Sanna började be tillsammans med sin vän Cornelia Forsberg som på den tiden jobbade som ungdomsledare i Smyrnakyrkan i Göteborg som de fortfarande tillhör.
− Vi började be Gud om mer, vi visste inte ens vad vi skulle be om. Efter några veckor svarade Gud på vår bön. En kväll när vi var i kyrkan berörde Guds Ande oss. Efter det var ingenting sig likt, fortsätter Sanna. Guds närvaro och kärlek omgav dem dag och natt och Gud började förändra dem på djupet.
− Hans kärlek förvandlade både mig och Cornelia. Vi hade livsförvandlande möten med Faderns kärlek. Gud läkte mig genom sin närvaro skulle jag säga. Jag kom inför honom, lät honom röra vid mitt hjärta, och lät andra människor hjälpa mig.
Under denna tid kände Sanna vid ett tillfälle hur Gud talade till henne om hennes ätstörningar.
− Jag förstod att Gud tog upp det här området i mitt liv, och jag visste att han talade med mig om att jag inte hade överlämnat det till honom och låtit honom befria mig.
I den stunden ställdes hon inför faktumet att hon antingen skulle hålla fast vid kontrollbehovet av sin vikt, eller våga ge det till Jesus och släppa kontrollen.
− Det kändes som ett enormt stort steg. Men jag insåg att om jag inte ger det till Jesus, så kommer han inte kunna fylla mig på varje område och hela mig. Jag längtade så mycket efter Gud. Det var värt att ta steget att släppa kontrollen för att få mer av honom i mitt liv.
− Det var en mild, kärleksfull röst och jag förstod att jag måste lämna över det här området till honom. Jag upplevde att jag behövde bekänna det och sa till Cornelia att ”jag vill inte ha det här mer”. I samma ögonblick kände jag hur något hände inom mig – och från den stunden var jag verkligen fri.
Nu har det gått åtta år sedan den dagen och Sanna vill se människor möta Jesus och upptäcka hur god och trofast Gud är.
− Det finns inget bättre än att få lämna allt för att följa Jesus.
Sanna brinner för att Guds folk ska få uppleva hans livsförvandlande kärlek och förstå mer och mer hur mycket Gud älskar oss, att han verkligen är en god far.
text Angelica Victorin • foto Hope for this nation
