Johanna Karlssons liv befann sig i fritt fall. Hon hängde med kriminella gäng, höll ihop med en destruktiv pojkvän och var slav under missbruk. I sin förtvivlan ropade hon till Gud och överraskades av en kärlek som blev början på något nytt.
Via mobilen berättar Johanna sin sorgliga historia, om hur hon tidigt hamnade i utanförskap och kom in i fel sällskap. Hennes familj, föräldrar och storebror är svenska romer, som också brukar kallas resande. De bodde i radhus på västkusten, föräldrarna var ofta borta och Johanna och hennes bror fick klara sig själva. Så småningom uppdagades att föräldrarna hamnat i tungt narkotikamissbruk.
– Konsekvenserna för mig var att jag skolkade mycket från skolan och började röka cigg och dricka alkohol, när jag bara var 10–11 år. I familjen var det kaos men det var ingen i vår omgivning som reagerade, trots att jag var så osynlig i skolan. Till slut tog jag mod till mig och berättade om vår situation för skolsyster som tog kontakt med socialnämden, berättar Johanna
Det ledde till att föräldrarna fick behandling med subutex för att underlätta för dem att komma ur sitt missbruk. De försökte verkligen ta sitt ansvar och tog sig steg för steg tillbaka till ett normalt liv. Men Johanna hade redan sugits in i en strömvirvel som obevekligt drog ner henne i djupet. Hon fortsatte sin destruktiva livsstil, skolkade från skolan, drack alldeles för mycket alkohol, sniffade lösningsmedel och umgicks med fel kompisar.
– Jag var ’all in’ i allt jag gjorde, började med amfetamin och heroin och mådde allt sämre. I flera år var jag deprimerad och plågades av självmordstankar. För att skaffa droger blev jag involverad i olika brott och blev flera gånger dömd enligt LVM (lagen om vård av missbrukare). Det positiva var att den vård jag fick där troligen räddade mig från knarkdöden, konstaterar Johanna.
Farorna var många i den miljö där Johanna rörde sig, och när vapen och allt grövre brott kom in i bilden började hon bli riktigt rädd. Ännu värre blev det när hennes destruktive pojkvän fick spel och jagade henne med ett hagelgevär i handen. Johanna försökte ta skydd bakom några bilar, då sänkte pojkvännen geväret och började skjuta på henne.
– Jag kände att jag träffades i huvudet och trodde jag skulle dö. Det var en otrolig chock även om det tog tid innan jag förstod allvaret i situationen. Efteråt kunde jag konstatera att jag hade träffats av tre hagel. Det ena rispade hårbotten, och lämnade ett långt ärr efter sig; ett annat träffade mig i pannan, och det sitter fortfarande kvar under huden, och ett gick in i halsen, sammanfattar Johanna den smärtsamma upplevelsen.
Ändå skulle det dröja ännu en tid innan Johanna lämnade sin gränslöse pojkvän. När hon blev intagen på ett öppet behandlingshem fritog han henne. Det kriminella livet fortsatte med bilstölder och andra brott och de häktades i sin frånvaro.
– Då stack vi till Norge och gömde oss, men polisen grep oss mitt i ett bråk mellan oss. Det blev min räddning, eftersom jag misstänker att det hade slutat illa annars. Vi häktades var för sig med vissa restriktioner. För mig var det en känsla av frihet och frid mitt i allt kaos. Nu fick jag andas ut, jag som inte hade en enda lugn stund annars. Jag dömdes till skyddstillsyn och kom till ett LVM-hem.
Trots att Johanna hade bestämt sig för att lämna missbruk och kriminalitet bakom sig tog hon återfall under sin första permission. Och trots det destruktiva inflytande hennes pojkvän utövat på henne återvände hon till honom och var snart tillbaka i den kaotiska tillvaron. Men efter ännu en traumatisk upplevelse tillsammans med pojkvännen flyr Johanna ifrån honom.
– Jag rusar till hållplatsen för att ta bussen hem till mina föräldrar. Han försöker hindra mig och det är med nöd och näppe jag lyckas komma med bussen. När bussen rullat i väg är det som om Guds kärlek bara kommer över mig. Den sorg jag känner inom mig förlöses i en hejdlös gråt och tårarna bara forsade nerför mina kinder, minns Johanna.
Johanna hade vid den tiden inga begrepp om Jesus, frälsning och försoning, men hade ropat till Gud i en kaotisk situation. I sin desperata bön till Gud bad hon: ”Gud, ta hand om mitt liv och gör vad du vill med det.” Hon försökte köra i väg med en bil men hade ingen körvana så bilen hamnade i diket.
– En bil stannade till och kvinnan som körde sa att hon kunde köra hem mig. Jag var trött och ledsen och skrek frustrerat i hennes bil. När vi kommit fram frågade hon om hon fick be för mig. Jag gick med på det, hon la sina händer på mig och bad Gud ta hand om mitt liv. Det var där någonstans som min kristna resa började, även om vägen inte var spikrak.
Johanna gick med i nätgruppen ”Nykter, drogfri för min egen skull” som föreningen Anonyma Narkomaner står bakom. Hon läste olika inlägg där och tittade på ett filmklipp där en person berättade hur han blivit drogfri när han bad till Gud om hjälp. ”Jag fick nåd”, sammanfattade personen sin upplevelse, och det gick rakt in i Johannas hjärta.
– Jag fick ett möte med Gud i mitt rum på behandlingshemmet. Vad än nåd är så vill jag ha det, tänkte jag. Men när jag hade skrivits ut från LVM-hemmet trasslade livet till sig igen.
Johanna fick kontakt med den destruktive killen igen och med hagelbössa i bilen åkte de omkring i hans bil flera dagar. Under den tiden sköt en knarkpolare i sig för mycket knark och blev jättesjuk. Mitt i allt kaos föll Johanna ner på knä och ropade till Gud, medan tårarna rann.
– Precis då ringde min mamma och kom direkt och hämtade mig. Sedan skjutsade hon mig till min moster, som själv varit heroinist men slutat och startat en KRIS-förening (Kriminellas Revansch i Samhället). Min moster hjälpte mig få kontakt med Anonyma Narkomaner och inleda en tolvstegsbehandling. Efter behandlingen kom jag ut som en ny människa, säger Johanna.
Johanna började jobba hos Unga Kris i Falkenberg tillsammans med sin moster. Hon följde med på en resa till Kroatien och blir bekant med en troende tjej från Gävle. Efter den resan tog Johanna emot Jesus i sitt hjärta och livet förändrades fullständigt.
– Den tjej jag lärt känna på resan erbjöd med att komma till Gävle och jobba på Unga Kris. Här har jag bott i tre år nu, har utbildat mig till behandlingsassistent och trivs jättebra. Föreningen samarbetar med socialtjänsten, ger föreläsningar på skolor och har grupper för att stärka tjejers självkänsla.
I Gävle fick Johanna via sin kompis kontakt med andra kristna och mer och mer gick det upp för henne vad det kristna livet handlar om. Hon beskriver det själv som att ”Gud satte på ljuset” och vände hela hennes liv uppochner. Hon döptes i ett badkar och blev succesivt fri från det som plågat henne.
– Det är otroligt vad Gud välsignat mig sedan jag valde att följa honom i tro. Jag är ute på anstalter och föreläser och uppmuntrar och tar mig själv som exempel, utan att pressa min tro på någon annan. Men ingen kan heller ta min livsberättelse ifrån mig. Jag har aldrig ångrat att jag valde Jesus, det är ett dagligt äventyr att följa honom, avslutar Johanna Karlsson, och glädjen i hennes röst går inte att ta miste på.
text Börje Norlén • foto Helen Granditsky, Gävle Dagblad
