Hanna Zethson drabbades av sjukdomen ME som småbarnsmamma och under mer än fyra år orkade hon inte lämna hemmet. Sista halvåret var hon helt sängliggande och hennes man bar henne till och från badrummet. I januari 2022 fick Hanna möta Jesus i en syn och upplevde hur han helade henne. Sakta men säkert förstod hon att miraklet var ett faktum.
I flera år hade Hanna känt att något inte var som det skulle i kroppen. 2011 började hon få återkommande perioder av matthet som hon inte kunde koppla till något. Under 2013 och 2014 blev dessa episoder längre och längre. Från att ha varit ett par dagar gick de till att vara i mer än en vecka.
− I början av 2015 fick jag en sådan period som inte tog slut. Jag hade influensaliknande symptom med feber och blev känslig för olika intryck.
Hon klarade inte av för mycket ljud, hade svårt att vara bland många människor och upplevde hjärndimma. Hanna skickades runt i sjukvården och utreddes för allt möjligt men ingen orsak hittades.
− Det var jobbigt att inte veta vad det berodde på. Ibland kunde en isande rädsla komma: ”Vad är det här? När ska detta gå över?” Våra barn var då fyra och sex år gamla, och det var verkligen ingen bra ”timing”.
I mars 2016 fick Hanna diagnosen ME/CFS som är en neurologisk sjukdom. Signifikativt för ME är ”PEM” som innebär ansträngningsutlöst försämring såväl fysiskt som kognitivt och mentalt.
− Om man pressar sig över sin förmåga så försämras man tillfälligt eller till och med varaktigt. Läkarna beskrev sjukdomen för mig och sa att de inom sjukvården inte kunde ge några förhoppningar om att jag skulle kunna komma tillbaka till arbetslivet men att de hoppades att jag skulle få en dräglig tillvaro.
Tiden gick och Hanna blev allt sämre. Livet blev mer och mer begränsat till hemmet.
− Jag orkade inte träffa så många utanför familjen. Att läsa, se på film eller lyssna på ljudbok var för ansträngande. Det blev många timmar i sängläge men jag sov bara några timmar per dygn.
Det var svårt för Hanna att acceptera de fysiska begränsningarna − att inte kunna gå och röra sig som hon ville, men ännu värre var den hjärntrötthet och de kognitiva begränsningar som påverkade det sociala livet, hennes personlighet och ytterst, hennes identitet.
− Att inte få vara mamma, fru, vän, syster och dotter fullt ut var oerhört tufft. Min sjukdom påverkade förstås hela familjen och min man drabbades av utmattning.
Från och med 2018 lämnade Hanna inte huset och hennes man fick bära henne till matbordet eller till vardagsrummet de gånger hon orkade vara med familjen en stund.
− Eftermiddagar var jag något bättre och barnen kunde komma in en stund och prata i sängen. Jag hade inte på många år kunnat vara delaktig i barnens liv utanför hemmet vilket var en stor sorg och nu begränsades det ytterligare.
Med tiden åt Hanna alla måltider i sängen då hon inte orkade sitta upp längre stunder och inte heller tålde ljuden vid matbordet. 2020 orkade hon inte längre lämna sitt sovrum utöver badrumsbesök. Hon klarade inte längre av att ha kontakt med släkt eller vänner. Hon behövde ligga i ett mörkt rum och var så ljudkänslig att hon och hennes man hade viskande kommunikation.
− Sommaren 2021 blev jag ytterligare försämrad efter en vanlig infektion. Jag kunde inte sitta upp och äta utan låg ner och åt mestadels flytande kost. Det var för ansträngande att tugga. Jag blev buren till och från badrummet av min man.
Bättre stunder kunde Hanna ligga och tänka på barnen och deras behov, hur de kunde planera för att klara dagen.
− Sämre dagar, då jag inte orkade kommunicera, kunde jag tänka att nu måste jag snart vända på mig, men orkar inte eller den saken måste jag prata med min man om, men inte idag, kanske imorgon eller en annan dag.
Vissa dagar var det så ansträngande att prata att hon bara kunde kommunicera med sin man genom blinkningar och kroppsspråk.
− Även om jag hade det oerhört tufft, kände mycket sorg över det som gick förlorat och fastän det mänskligt sett såg mörkt ut, blev jag aldrig deprimerad.
− För oss var frågan inte om jag skulle bli frisk utan när. I väntan på det stora miraklet upplevde vi det som att vi levde i ett litet mirakel då vi trots all kamp kunde leva i frid och förtrösta på Gud.
”Jag har varit krossad till marken mer än en gång, men fått nytt livsmod av Gud var gång. Han har fått ta ännu större plats i mitt hjärta.”
Den 7:e januari 2022 låg Hannas man bredvid henne och bad viskandes som så många gånger förut.
− Plötsligt såg jag en syn, ungefär som en film som spelades upp i mitt inre medan jag blundade. Jag befann mig i en djup, mörk, kall grop − utan möjlighet att ta mig upp. Då sträcktes en hand ner som hade spikhål och jag förstod att det var Jesus hand. Han tog tag i mig och drog upp mig ur gropen. Jag kände en sådan tacksamhet, fortfarande i synen, och kramade om Jesus. Han berättade att han älskar mig och är stolt över mig. Sedan vände han sig om i riktning mot gropen, fyllde igen den med jord och sa: ”Dit ner ska du aldrig igen.” Därefter vände vi ryggen till gropen och gick därifrån hand i hand.
Hanna berättar att efter synen var hon omtumlad och visste inte riktigt vad hon egentligen varit med om. Hon kom att tänka på några verser från Bibeln i Psaltaren 40, vers 2–4: ”Jag väntade och väntade på Herren, och han böjde sig ner och hörde mitt rop. Han drog mig upp ur fördärvets grop, upp ur den djupa dyn.”
− Tårarna rann och jag försökte berätta för min man som förstod att jag var berörd av något.
Hanna märkte ingen skillnad i sin kropp direkt men utifrån synen så trodde hon och hennes man att det som den mörka gropen i synen stod för var sjukdomen ME.
− Dagen efter upplevde jag en pirrande känsla över huvudet och framför allt i huvudet. Det kändes som när en tandläkarbedövning håller på att släppa. Min tidigare dimsyn hade lättat liksom den ständiga huvudvärk som följt mig under åren.
De beslutade sig för att prova att utmana Hannas tidigare begränsningar. Hon testade att stå och gå några steg till badrummet.
− Det var vingligt men jag fick inga bakslag vilket sjukdomen alltid gett tidigare. Jag provade att sitta längre stunder, dra upp persiennerna och lyssna på musik. Sakta men säkert förstod vi att miraklet var ett faktum.
Vi kommer aldrig glömma dagen då vi först berättade för barnen vad Jesus gjort. Eller då vi ringde runt till närmaste släkten via Face Time. Det var många tårar och mycket glädje då jag äntligen kunde få se och prata med min familj igen.
Efter allt omtumlande kring helandet har Hanna och hennes familj befunnit sig på en ”comeback-resa” sedan dess, som hon uttrycker det. Det har krävts rehabilitering av muskler, kondition och att hjärnan ska vänja sig vid ett vardagsliv igen.
Under hösten gick hon en rehabiliteringskurs ett par dagar i veckan och har kontakt med sin arbetsplats, men det finns ingen konkret tidpunkt planerad för återgång till arbetet som vårdadministratör.
Vilken har den största utmaningen varit i din rehabilitering?
− Att ha tålamod och inse att vissa saker tar tid och är processer. Familjen har behövt hitta varandra i allt det nya. Min man har börjat återhämta sig efter sin utmattning. Vägen har inte varit spikrak och en del processer tar tid. Men nu får jag äntligen vara en mer vanlig mamma igen. Jag är oerhört tacksam för det Jesus har gjort för mig och min familj. Vi har fått livet tillbaka.
Vad sörjer du mest att du missat under barnens uppväxt?
− Att inte ha kunnat följa dem och se dem i deras aktiviteter eller se dem tillsammans med andra barn och vuxna. Vi har behövt tid att läka samman som familj. Jag tror inte att vi kan ta igen det som vi missat och det kanske alltid kommer finnas stråk av sorg över förluster. Men att leva i nuet och ta vara på det som är har varit en nyckel för oss. Det som för andra är en självklar vardag kan vi uppskatta något oerhört.
Vad längtade du mest efter och hur kändes det när du äntligen klarade det?
− På ett basalt plan handlade det om att kunna röra mig, ta hand om mig själv, till exempel tvätta håret själv, ta en promenad ute. Men mest drömde jag om att få göra saker ihop med min familj. Att kunna äta middag tillsammans. På min premiärtur i bil åkte vi förbi och köpte med oss mat från en snabbmatskedja. Att hela familjen åt hamburgare och dessutom utanför huset, kändes hur stort som helst.
− Första gången jag satt i trädgården och kände vinden mot ansiktet, det var lycka. Och första gången jag fick se barnen i sina aktiviteter rann tårarna, det hade jag längtat så efter.
Hur har din gudsrelation förändrats genom allt?
− Stor fråga då det handlar om så många år. Men den har fördjupats. När livet skalades av, tillvaron blev karg och världen liten upplevde jag hur annat blottlades som jag inte sett förut. Tilliten till Gud har växt. Jag har fått uppleva att han är trofast, han håller det han lovar. Jag har upplevt att han varit så nära och att han kommunicerat ofta och på nya sätt. Så generös är han.
text Angelica Victorin • foto Elma Zethson
