- Annons -

Erika Gamsgrö Helldin lockades av drogerna som verkade ha en skräddarsydd lösning, allt efter behov. Men den tillfälliga lindringen visade sig ha ett högt pris. Trasigheten och ångesten kom tillbaka med förnyad styrka. Fanns det någon väg ut ur detta helvete?
På frågan i mobilen hur hon mår svarar en vänlig röst på hemtrevlig värmländska att ”det känns gôtt”. Rösten tillhör Erika Gamsgrö Helldin, 27 år, bosatt utanför Arvika, med man och en liten dotter. Trots sin unga ålder har Erika gått igenom många år av lidande och hopplöshet, så tuffa att de tycktes oändliga.
Det finns många ungdomar i vårt land som kan identifiera sig med Erikas upplevelse av föräldrarnas skilsmässa och delad vårdnad. På det stora hela minns ändå Erika sin barndom som positiv.
– Man skulle kunna beskriva den som ett vanligt ”Svenssonliv” med semester vid kusten, lördagsgodis, tacos, myskvällar och spel. De vardagliga rutinerna fungerade i stort sett bra, sammanfattar Erika.

Erika kom upp i tonåren, och de negativa upplevelserna hon begravt i sitt undermedvetna kom plötsligt upp till ytan och resulterade i panikångest. Relationen med föräldrarna började krångla, hon kände sig annorlunda och misslyckad, men hade svårt att sätta ord på sina känslor. Självkänslan var helt i botten.
– Jag började rota i mina föräldrars sprit- och medicinskåp, efter något att lindra min ångest med, jag skar mig och slog min mamma, men hade också bättre perioder. Egentligen älskade jag skolan, och när jag hade mina bättre perioder lyckades jag bra. Men alkoholsuget var starkt och jag ägnade mycket tid åt att planera helgerna. Det var bara då jag tyckte att jag levde på riktigt, kommenterar Erika.
Snart räckte det inte med sprit, utan hon började också testa andra droger. I början tyckte hon att det kändes bättre; tabletterna stängde liksom av hjärnan och lugnade de oroliga tankarna.
– Jag ansträngde mig för att hålla upp en fasad att allt var bra, fast jag bara blev mer och mer trasig på insidan. Då och då fick jag epilepsianfall, det var nog kroppens reaktion på alla tabletter jag tog. En gång fick jag ett anfall så att jag ramlade ihop, blev blå och slutade andas, men ambulansen kom snabbt och sjukvårdarna hjälpte mig tillbaka till livet.

- Artikeln fortsätter efter annonsen -

Från det Erika var femton år och för första gången försökte ta livet av sig blev det under många turbulenta år flitiga besök på psykiatrimottagningen. Hon konstaterar med sorg att det som hade sett så kul ut, successivt hade utvecklats till ett helvete på jorden. Ständigt krävdes en ökad dos droger för att livet skulle fungera.
– Det gick otroligt snabbt på vägen neråt. Till slut började jag också med sprutor, något som jag lovat mig själv att låta bli. Det var många trasiga relationer; våld och destruktivitet blev en del av livet. Jag förlorade körkort och jobb, men det värsta var mörkret och ångesten som jagade mig hela tiden.

En dag när Erika satt under fläkten och rökte och samtidigt skrollade på instagram, såg hon ett foto av Linn, en tjej hon kände igen. Hon hade träffat Linn bland andra missbrukare i Arvika; minst lika påverkad, trasig och sliten som Erika själv.
– Jag kände knappt igen henne på bilden på instagram. Hon såg otroligt fräsch ut och hennes ögon strålade. Vad var det som hade hänt?
Erika kände att hon bara måste ringa Linn, även om hon var tveksam till om hon skulle vilja prata med henne. De hade mest varit ovänner och tjafsat om olika saker, men nu mötte hon en helt förvandlad person.
– Linn mötte mig med otroligt stor kärlek. Hon berättade om sin tro på Jesus och jag kände i hela kroppen att det här är rätt. När Linn berättade om vad som står i Bibeln föll många bitar på plats, säger Erika, så berörd att rösten stockar sig.
Under det långa samtalet med Linn tändes en glimt av hopp i Erikas inre. Hon hade i perioder sökt i buddistisk meditation och nyandlighet för att hitta frid, men det hade inte gett några bestående resultat. Nu frågade hon Linn hur hon kunde få kontakt med Gud, och Linn rekommenderade en enkel bön om syndernas förlåtelse.
– Jag hade inget att förlora så jag gick ner på knä och bad en bön till Gud. Då var det som om en kärleksvåg sköljde genom hela min kropp. Plötsligt kände jag mig hel på insidan, älskad och värdefull. Det var så starkt och jag kände att Gud var på riktigt. Någon älskade mig för den jag är, och mer än jag någonsin kunde förstå, säger Erika med övertygelse.

Då var det som om en kärleksvåg sköljde genom hela min kropp. Plötsligt kände jag mig hel på insidan, älskad och värdefull

Efter en tid smög sig tvivel in i Erikas hjärta. Det kanske var för bra för att vara sant? Tyvärr lyssnade hon på lögnerna och hamnade i ett återfall, som följdes av en plågsam psykos. Skräckslagen upplevde hon sig jagad av människor som inte fanns där, och kördes till psykakuten.
– Det var som om mörkret flåsade mig i nacken och jag var livrädd. Inom mig rasade en strid mellan ljus och mörker. Mitt i denna terror uppenbarade sig en ängel i en strimma ljus, och plötsligt stod det helt klart för mig att om jag inte höll mig till ljuset skulle jag snart vara död, säger Erika dramatiskt.
Erika medger uppriktigt att det i början var svårt för henne att gå den ljusa vägen. Den tillvaro hon levt i kändes mycket mer välbekant. Hon gick på AA-möten och bekände sina misslyckanden, skämdes inför de andra och kände sig misslyckad. Men den 5 december 2017 hade hon pratat med Linn igen och öppnade sig för Jesus på nytt, och då bröts den negativa spiralen.
– Jag hade förstått att min enda chans var att följa ljuset. Nu började jag läsa Bibeln mer och lyssna på upplyftande musik jag aldrig hört förut, och jag kände mig mer och mer levande. Jag lade ner allt eget och bestämde mig för att följa Guds väg.

Samtidigt fick Erika gå på behandling för sitt missbruk i tre månader. Där fick hon hjälp att komma in i fasta rutiner och strukturera ett mer normalt liv. Erika konstaterar nyktert att allt inte löste sig på en enda dag utan att det varit en succesiv process som pågår än.
– Jag kände mig aldrig ensam på den resan, för Gud och mina kristna vänner stöttade mig hela tiden. I familjen trodde de att jag blivit knäpp, men jag hade frid och höll stenhårt fast vid min tro. När jag kände panikångest eller sug efter droger bad jag en enkel bön och då försvann det.
Erika blev döpt i Pingstkyrkan, fick börja jobba som ungdomsledare och se andra ta emot Jesus, och hon gifte sig med Marius. I början av året välkomnade de också en dotter i hemmet. Marius, som har liknande bakgrund som sin fru, har upplevt samma förvandling i sitt liv.


– Det vi har gemensamt, gör att vi kan förstå och stötta varandra bättre. Det känns som om vi kommit in i en värld som vi inte trodde fanns. Jesus tog inte bara bort drogerna som plågat mig; hans kärlek fyllde också tomrummet i min själ. Friden jag fått är bättre än alla droger jag provat. Livet är lättare att leva idag, sedan jag fått slänga av mig den tunga ryggsäcken jag bar på, konstaterar Erika lättad.

Till sist vill Erika ge ett ord av hopp till dem som tycker att livet känns hopplöst.
– Man behöver inte ta droger och må dåligt hela sitt liv. Jag trodde aldrig någon skulle kunna hjälpa mig i min situation, men Gud kunde, inget är omöjligt för honom. När jag sökte Jesus först gav han mig allt annat jag behövde också. Men man måste våga säga “ja” från hjärtat, hälsar Erika, vis av egen erfarenhet.
Några ord från Jesus vill Erika också skicka med: ”Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna. Bulta, och dörren ska öppnas för er” (Matteus 7:7).

text Börje Norlén • foto Leif Nygaard

- Annons -