”Tankarna är mer i himlen nu”

När Ann-Britt hittade sin Claes död intill traktorn den där mörka vårkvällen svepte chocken genom hela hennes kropp. Ensamheten drabbade henne med full kraft samtidigt som insikten fanns där – ”Jag vilar i Guds goda händer”.

Som undersköterska har Ann-Britt Karlsson sett människor kämpa för sitt liv. Hon har också mött anhöriga som varit helt oförberedda på att möta sorgens tsunami. Hennes eget första möte med sorgen kom naturligt när hennes föräldrar dog. Men när sorgen drabbade henne en mörk vårkväll för sju år sedan var hon helt oförberedd.
– Därför vill jag dela med mig av det jag har lärt mig till andra, säger Ann-Britt.
Hon sträcker fram boken som hon skrivit: I goda händer – Himlafesten. På försättsbladet har hon skickat med sitt allra viktigaste råd, handskrivet i bläck.
– Ta vara på dagen idag. Jag hade ingen aning om att Claes och jag åt vår sista måltid tillsammans, säger Ann-Britt.
När Ann-Britt berättar om Claes så kallar hon honom för ”mannen i sitt liv”.
– Vi blev aldrig gifta, han kände inte att han klarade av ett äktenskap, men vi delade vardagen tillsammans. Vi delade det mesta, utom den äktenskapliga gemenskapen, säger Ann-Britt.

Tacksam för den tid vi fick
Det var en ovanlig relation men den handlade i allra högsta grad om kärlek. Claes och Ann-Britt hjälptes åt i stort som smått, han stöttade och hjälpte henne ta hand om sin mamma, de hjälptes åt praktiskt, och när mamma Dalia flyttade hem till himlen var det Claes och Ann-Britt som tillsammans sjösatte drömmen om ”Skördefältet”, en vinbärsodling där Ann-Britt tar vara på allt som naturen har att ge; syltar och saftar och säljer sina produkter på olika hantverksmässor och i Reko-ring.
– Claes uppmuntrade mig, inte bara genom ord utan genom sättet att vara, sättet som han sa saker. Han var sprallig, glad och humoristisk. Man bara lyftes upp. Man brukar ju säga att ett gott skratt förlänger livet, och då har Claes bidragit till att mitt liv blir väldigt långt.
Ann-Britt ler.
Men hade du inte önskat att det blivit mer, att ni verkligen hade fått dela hela livet?
– Jo, men jag är tacksam för det vi hade, för det vi fick. Tacksamheten är större för att han ändå fanns i mitt liv, säger Ann-Britt.

Det blev deras sista måltid
De fick femton år tillsammans. Och att det skulle vara deras sista gemensamma måltid den där eftermiddagen, den 15 mars 2014, det hade hon ingen aning om. Claes gav sig iväg för att hämta ved med traktorn, Ann-Britt åkte iväg på ett möte och kom hem sent, när det redan var becksvart ute.
– Jag hade förväntat mig att det skulle lysa i båda husen, men det var alldeles mörkt. När jag ringde Claes fick jag inget svar, så jag tog med mig hunden i bilen och åkte dit jag visste att han var.
Tankarna malde; hade han fått slut på bränsle i traktorn? Hade han skadat sig, låg han någonstans och förblödde? Och hur skulle hon hitta honom i mörkret? Det syns inget spår av traktorn där Ann-Britt förväntade sig att han skulle vara, så hon söker hjälp hos grannar längre bort i skogen. Polis larmas, Ann-Britt kontaktar fastighetsägaren där Claes blivit lovad att hämta ved, och nu får de mer exakt besked om var de kan leta.
Nu går det snabbt, Ann-Britt är först framme vid traktorn men polisen med ficklampa är den som upptäcker kroppen. Där ligger Claes på rygg över fästet mellan kärran och traktorn. Senare när pusselbitarna lagts på plats står det klart att Claes fått ett slag med vinschen mot huvudet som fått honom att falla så olyckligt att han bryter nacken.

”Gud överger mig aldrig”
– Det var ändå en tröst att veta att hans död var ögonblicklig. Han slapp lida.
I boken beskriver Ann-Britt med smärtsam tydlighet den omedelbara känsla som väller över henne.
”Jag är föräldralös.
Jag har varken syskon eller barn.
Jag har ingen livskamrat.
Jag är ensam.”
Men mitt i chocken finns också insikten: ”Jag vet att Gud aldrig överger mig. Jag vilar i goda händer.”
– I mitt arbete möter jag ju döden allt som oftast. Och jag har märkt att den som inte har pratat om döden alls får det extra svårt när döden kommer plötsligt. Allt det där man inte har pratat färdigt om eller inte pratat om alls. Hur ville han ha det? För dem som pratat igenom det praktiska blir det lite lättare att möta döden. Sorgen är densamma, men det underlättar, säger Ann-Britt.

Begravningen blev en himlafest
Claes och hon hade pratat. Hon visste till exempel att Claes ville bli kremerad. En annan pusselbit var himlafesten. När Ann-Britt miste sin mamma några år tidigare kallade Claes begravningen för himlafest.
– Det var inget uttryck någon av oss använt tidigare, men jag började suga på ordet. Det är en helt annan sak att åka på himlafest istället för begravning. Så det var en av mina första tankar när jag förberedde mig för avsked med Claes: Han ska givetvis få en himlafest.
Avskedet blev ljust. När gästerna samlades i kyrkan spelades fågelsång från Claes favorit-CD.
– Claes älskade fåglar, och fåglar får en ju att höja blicken.
Ann-Britt ler.
– Han har det så bra nu, det är jag tacksam för. Han är i himlen och där ska vi få mötas. Och det är klart att tankarna är mer i himlen nu än de var innan.

Boken I goda händer – Himlafesten släpptes på eget förlag, Skördefältet, strax efter påsk förra året. Men Ann-Britt har skrivit under flera år som ett sätt att bearbeta sorgen. Allra sist i boken ger hon praktisk vägledning till den som vill börja leva sitt liv tillsammans med Jesus – och delar med sig av 20 frågor om livet och döden. Frågor som man kan reflektera över enskilt eller i grupp.

text • foto Gabriella Mellergårdh