I 15 år kämpade Therese Hedlund med bulimi. Rädslan för sårbarhet är också något hon brottats med under alla år.
– Till slut fattade jag att det jag fruktat mest, var nyckeln till att bli hel. Jag fick syn på den oro och skam som plågat mig så länge.
Therese Hedlund har sedan i januari 2019 varit ena halvan av podcasten ”Modig och vacker” som hon tills i höstas har haft tillsammans med Nina Eriksson. Nu har de bestämt sig för att ta en paus.
– Vi startade podden för att med våra liv och historier som redskap, vara med och peppa kvinnor till att våga kliva ut i det Gud vill med deras liv. Över 60 avsnitt senare upplever jag och Nina att det är dags för en vilopaus. Kanske kommer vi tillbaka i samma form, i en annan eller inte alls. Tiden får utvisa, meddelade Therese på sociala medier.
För Junia berättar Therese att podcasten kom till i en önskan att få inspirera kvinnor till att resa sig i sin fulla längd, sluta be om ursäkt för sig själva och bli dem de är, bekräftade och älskade av Gud. Målet är att stärka kvinnor till att leva ut den frihet som Jesus gett oss i vår fulla potential. Samma resa som Therese själv har gjort.
– Vi vill öppna dörrar för kvinnor att våga fundera över hur de tänker och lever, säger hon.
Kvinnor i alla åldrar har hört av sig och berättat att de är glada för att Therese och Nina tagit upp sådant som de själva har tänkt på men inte vågat prata om, eller saker de inte ens varit medvetna om.
– Det handlar inte om att ”boosta” sitt ego utan om att lyssna inåt. Vi behöver inte förminska oss själva, vi får vara dem vi är menade att vara och ta den plats Gud har skapat oss för. Starka, sårbara, modiga, vackra, unika och äkta.
Vi behöver inte förminska oss själva, vi får vara dem vi är menade att vara och ta den plats Gud har skapat oss för.
Starka, sårbara, modiga, vackra, unika och äkta.
Frispråkig och öppen
Therese säger att hon växte upp med en fot i kyrkan och en utanför, vilket bidrog till att hon aldrig kände att hon riktigt passade in någonstans.
– Folk tyckte ofta att jag var ”för mycket” och för frispråkig i kyrkan, så jag kände mig inte helt hemma där. Det skapade både en rotlöshet och en vilsenhet hos mig.
Frispråkigheten är just vad som på många sätt kännetecknar podcasten där hon och Nina valt att bland annat prata om ämnen som många sett som lite tabu i kyrkan.
– Så öppen och transparant som jag varit i podden har jag aldrig varit förut, utom med mina närmaste vänner. Det krävs mod för att vara sårbar och visa sitt sanna jag.
I ett av de avsnitt som haft flest lyssnare pratade de om barnlöshetens kamp och smärta. Något de båda upplevt. De fick en otrolig respons på att de vågade vara så ärliga om sorgen, människors oförståelse och vägen till acceptans.
Skam, mod och sårbarhet är andra ämnen som går som röda trådar både genom podcasten och genom Thereses livsresa. Hon har slutat leva för att behaga andra men medger att det varit en lång process dit.
– I och med att jag i podden vågat sätta ord på det jag alltid känt men inte vågat säga, har jag växt något enormt som människa och blivit mycket mer trygg i vad jag egentligen tycker. Det är helt fantastiskt. Jag har verkligen varit mig själv och så sann jag bara kan i samtalen med Nina.
Ätstörning i femton år
Therese led under femton år av bulimi. En problematik som började redan då hon som 17-åring var ihop med en kille som kontrollerade vad hon åt och drack. Han fick henne att känna sig värdelös.
– Jag fick för mig att det var fult att äta, att vara och se ut som jag. Innan dess hade jag ett gott självförtroende, men relationen knäckte mig. Ingenting hos mig dög.
När hon sedan kom hem från att ha varit au pair i USA där hon gått upp, satte sig tron på att vikten avgjorde hennes värde alltmer i hennes huvud.
Therese flyttade så småningom till Göteborg för att gå på bibelskola och blev sedan kvar där i några år. Hon gick ner tio kilo med Viktväktarna och fick mycket uppmärksamhet för det. Frågan var bara hur hon skulle förbli smal. Som 21-åring kom hon då på att hon kunde äta vad hon ville om hon sedan satte fingrarna i halsen.
– Det ledde till svår bulimi som jag inte blev frisk ifrån förrän jag var över 35. Det var värst fram tills jag var runt 28. Sedan gick det i skov. Jag mådde så dåligt, grät en massa och mådde skit rent ut sagt, men klarade ändå av att studera och jobba, minns hon.
Det var som att maten hjälpte henne att täppa till ett hål inuti, förklarar Therese. Ett matberoende byggdes upp.
– Problemet med bulimi är ju att du måste äta för att leva. Många andra missbruk kan man lämna, men inte mat. Samtidigt är maten din fångenskap. Du trycker i dig fel saker för att fylla hålet inuti samtidigt som det blir som en befrielse från ångest när du sätter fingrarna i halsen. Det är en lurig sjukdom.
– Jag ropade till Gud och bad om hjälp men kände mig ändå så ensam. Ett starkt minne är när jag efter en hetsätning tänkte att jag kanske längre fram kan få använda det här svåra, för att hjälpa andra vidare. Något jag idag upplever att jag fått göra med podden.
Med tiden upptäckte Therese att ätstörningen fick förnyad kraft då hon var olyckligt kär eller orolig för att en kille inte ville ha henne. Då hade hon börjat arbeta på tidningen Dagen efter att i 35-årsåldern ha läst journalistik på Kaggeholms folkhögskola.
– När jag förstod att sjukdomen var kopplad till relationer och dålig självkänsla sa jag till mig själv att det här inte var okej. Jag kunde inte fortsätta så här.
Fri att vara sårbar
– Jag bestämde mig för att under två veckor tro på allt positivt som människor sagt om mig istället för att lyssna på den kritiska rösten inom mig som sa att jag var ful, dålig och tjock. Jag skulle leva som om jag trodde att jag var fantastisk, fin och bra precis som jag var.
Efter två veckor fortsatte Therese i samma tankebanor. Varje gång hon föll tillbaka mötte hon sig själv med kärlek, och tog nya tag. Efter att det hade gått ett halvår utan att hon hade kräkts en enda gång var hon äntligen fri.
– Jag ser mig i dag som en normalt ätande person, men precis som vilket missbruk som helst så är det något man får vara vaksam på. Jag håller mig borta från sådant som kan påminna om det beteende som höll mig fången så länge.
En viktig vändpunkt i livet var när Therese lyssnade på Dr Brene Browns TED talk ”The power of vulnerability”, alltså kraften i sårbarhet.
– Då brast något i mig. Det var som om bitarna föll på plats. Min rädsla för sårbarhet, för att riskera något genom att släppa ner garden, var också mitt största problem. Det har jag kämpat med under alla år.
Therese ville ge en bild av att hon var den starka som inte brydde sig och som alltid reste sig upp igen och skakade av sig allt. Det utanförskap hon upplevde fick henne att alltid vilja bära en mask utåt.
– För andra var jag den starka, glada och drivna Therese. Jag fattade till slut att det jag fruktat mest, att vara svag och skör, var nyckeln till att bli hel. Jag fick syn på den oro och skam som plågat mig så länge.
En inre resa
2013 tog Therese tjänstledigt från jobbet som redaktör på Dagen och reste bort ett halvår, först till USA och sedan till Thailand. Den inre resa som påbörjades då hon för första gången var ensam med Gud utan kollegor, vänner eller familj, vände upp och ner på hennes liv.
– Om det bara är Gud och jag, vem blir jag då? Om jag skalar av mig alla andras så kallade sanningar om mig och om livet, vad tycker jag egentligen? Jag ville lära mig lyssna till min inre röst och vad som var sant för mig. Det fanns många förväntningar och en hel del skam att ta itu med, kände jag.
Therese säger att hon hållits tillbaka hela livet och inte vågat göra det hon innerst inne ville. Hon drömde om att bli musikalartist eller jobba på Wallmans. Men som kristen passade det sig inte, trodde hon.
– Jag gick och väntade på att livet skulle börja, att jag skulle träffa mannen i mitt liv och allt skulle falla på plats. Men åren gick och livet stod på paus medan jag bara hängde med.
Först när Therese passerat 40 år slutade hon anpassa sig och försöka skapa bilden av den hon trodde andra förväntade sig att hon skulle vara.
– Att jag insåg vikten av att få in det sårbara i mitt liv är något av det största som hänt mig. Jag förstod att jag inte hade något alternativ utan att var tvungen att gå den här vägen. Det har varit otroligt jobbigt och är fortfarande tufft, för det ligger inte naturligt för mig. Men jag är stolt över att jag vågat bli skör och säga vad jag behöver, tycker och vad som gör mig ledsen.
Thereses vänner har sagt att hon blivit gladare och mer harmonisk sedan hon vågade följa sin inre röst och vara mer öppen. Efter att ha gjort upp med de så kallade sanningarna som begränsat henne, fick hon mod att lita mer på att Gud verkligen vill leda henne.
– Jag fick en mycket tryggare relation till Gud och var inte längre lika nervös för att göra fel. Den oro jag kämpat med försvann mer och mer. Att våga känna och tycka blev en sådan frihet.
När Therese kom hem sa hon upp sig efter att ha jobbat på Dagen i tolv år och är idag frilansjournalist. Hon trivdes jättebra som redaktör på tidningen, men kände att hon behövde bli fri även på det området och stå på egna ben.
– Mitt liv har styrts så mycket av vad andra tycker och tänker. Egentligen har jag hört Guds sanning hela tiden, men inte vågat lita till att jag kan höra Gud tala.
Andligt självförtroende
När hon på allvar lyssnade till Guds röst och till själens röst, hamnade hon rätt i livet. Therese berättar att hon fick träna upp sitt andliga självförtroende.
– Att stanna upp och lyssna genom att stänga av alla andras röster tar tid, men är värt allt. Även om livet kan kännas orättvist, tungt och svart, är det aldrig Guds fel. Jag har själv fattat dåliga beslut som skadat mig och kan inte skylla på Gud. Men idag kan jag få vara ett bevis på att det aldrig är för sent, det går att komma igen. Det finns alltid en ny chans och sanningen gör oss fria.
Då Therese slutligen mötte kärleken efter 45 hade hon mer eller mindre gett upp drömmen om den rätte. Hon gifte sig vid 48 års ålder med Janne och de bor i Stockholm idag.
– När jag slutade leta och istället fokuserade på att bli stark, trygg och fylld av frid, mötte jag mannen i mitt liv. Men det viktigaste var ändå att jag först fann mig själv. Det gjorde all skillnad.
text Angelica Victorin • foto Janne Hedlund
