Forskaren och arkeologen Maria Nilsson leder tillsammans med sin man, brittiske John Ward, utgrävningarna i området Gebel el-Silsila i södra Egypten. Ett område stort som 4000 fotbollsplaner där nya fynd hittas varje dag. En unik upptäckt i en över tretusen år gammal gravkammare gjorde svenska arkeologen Maria Nilsson till en nyhet över hela världen.
Hon är uppvuxen i Halmstad och fick upp ögonen för arkeologi i tidig ålder. Redan som liten brukade Maria Nilsson leta efter fossiler, pilspetsar och flintastenar. Intresset för stenar, men också symboler och mönster av olika slag, ökade i takt med att hon blev äldre.
Efter skolan pluggade Maria vidare och efter fem års studier i Göteborg om antikens kultur och samhällsliv hade Maria siktet inställt på att doktorera. Väldigt få platser utannonseras och betalas av universitetet i detta ämne, men Maria lyckades få externt bidrag och hennes forskarutbildning betalades av den Kungliga och Hvitfeldtska stiftelsen.
Marias forskningsavhandling om Drottning Arsinoë II (en ptolemeisk drottning, samma dynasti som Kleopatra VII tillhörde) där Maria beskrev drottningen som en väldigt stark och mäktig samregent till sin make, spreds viralt och blev början på kontakter med inga mindre än olika amerikanska vetenskapsmagasin, som till exempel Discovery news och National Geographic Society.
I avtalet för stipendiet skulle Maria tillbringa halva tiden i Egypten. Till en början blev det flera forskningsresor fram och tillbaka, men som 27-åring flyttade hon dit. År 2007 bosatte hon sig i Egypten. Först 10 år senare kom hon tillbaka till Sverige.
Väl på plats anlitade Maria den brittiska resguiden John Ward inför en serie tempelbesök. John brukade skräddarsy backpack-resor av olika slag och Maria sökte upp honom för att få hjälp att ta sig till olika tempel längst med Nilen för att samla in fotografiskt material till sin avhandling.
− Han brukade vanligtvis inte åka med sina gäster, men jag var tacksam. På den tiden var jag fortfarande ganska ung och tyckte det var skönt med sällskap. Man vågar nog påstå att det var kärlek vid första ögonkastet, för i samma sekund som jag skakade hans hand var det som om blixten slog ner, säger Maria.
Ett halvår senare flyttade de ihop och sedan dess har de varit ett par och har idag två barn. Halvårsvis bor de på en båt på Nilen där de har en barnflicka som undervisar, andra halvåret i södra Halland.
Vid sin första resa till Egypten gjorde Maria fynd i form av en serie symboler som hade ristats in i klippväggarna i stenbrottet Gebel el-Silsila. Hon och John sökte efter publikationer om detta, men hittade nästan inget alls.
− I samma stund lovade vi varandra att vi skulle ägna vårt liv åt att försöka förstå dessa symboler, ett löfte vi står fast vid än idag.
Efter sin avhandling fick Maria en privat sponsor och därefter post-doktorsbidrag från vetenskapsrådet med ny tjänst i Lund som stöttade dem under dokumenteringen av symbolerna som lett dem till ett visst tempel. Det har funnits ett fåtal svenska expeditioner tidigare, men Maria leder det enda aktiva svenska projektet i Egypten.
− Att katalogisera och tolka de här symbolerna har blivit vårt kall och från stenmärken och symboler har fynden utvecklats till regelrätta utgrävningar.
Marias arbete har växt kopiöst. Idag har hon arkeologiskt ansvar för ett område som sträcker sig över 30 kvadratkilometer, hon har över hundra personer som jobbar för henne och tillsammans har de grävt ut både tempel och gravar från tiotusen års mänsklig historia.
År 2017 blev Marias fynd en världsnyhet. Hon hade hittat en gravplats, inklusive flera intakta barngravar.
− Det var väldigt känslomässigt och makabert på samma gång, speciellt när det gäller den vattenfyllda graven. Jag trevade varsamt med händerna i en grav fylld med vatten när jag plötsligt kände ett människoben. Plötsligt satt jag med skelettet till en hel barnkropp, berättar Maria.
I samma grav hittade man en försänkning i sanden som inte stämde med resten av marken. Marias team fortsatte gräva och fem meter ner i ett schakt öppnades det plötsligt upp en kammare där de fann minst 75 vuxna och 25 barn.
− Under antiken överlevde endast ett av fem barn över tre år. De ammade sina första år, men forskarna tolkar att de flesta dog i övergången till fast föda. I skeletten kan vi se att de drabbades av någon form av infektion som ledde till döden.
På grund av denna upptäckt intervjuades Maria av alla, från brittiska BBC till amerikanska CNN. Marias team har sedan dess hittat ett dussintal barngravar.
− Vid varje sådan här utgrävning gör jag, i rollen som mamma, alltid en symbolisk adressering till föräldrarna, en tanke där jag förklarar för dem att jag gör det här för att bevara och skydda, att lära oss om deras liv, och att jag gör det med största respekt. Som om det vore mitt eget barn som ligger där, går jag varsamt fram och använder till och med en liten tesil för att inta missa något litet finger någonstans, berättar Maria.
Maria jobbar på en plats som aldrig blivit utgrävd tidigare och det är av största vikt att veta vad hon ska prioritera.
− Var är störst erosion och risk för att materialet förstörs? Ett annat hot, vårt största naturliga miljöproblem, är det stigande grundvatten. Hela området består av sandsten. Kombinationen av vatten och salt tillsammans med sol och vind bryter ner sandstenen som till slut blir till sand. Ett annat problem är turismen. På grund av okunskap klättrar vissa personer in i vårt område trots avspärrningar. Hällristningar kan till exempel bli förstörda när någon står på fel plats, vilket är otroligt frustrerande för oss som har lagt ner otroligt mycket tid för att få fram dessa och arbetar hårt för att bevara dem för framtiden.
Att höra Maria berätta om en vanlig dag känns inte långt ifrån Harrison Ford när han kämpar mot olika faror i en Indiana Jones-film, även om det kanske inte går lika intensivt till. Samma komponenter finns med: En häftig plats, liknande klimat, hela tiden faror och hot bakom hörnet och en strävan efter att hitta något spännande. Maria menar dock att hon arbetar på ett betydligt mer vetenskapligt plan än mister Jones.
Ett tredje problem är plundrare som enligt Maria slår till ganska ofta. Hon menar att så länge rika köpmän är intresserade av antikviteter kommer plundringen att fortsätta. Hon berättar om skottlossningar som skett vid utgrävningsplatsen.
−Vi hörde knackningar en bit bort från platsen där vi just då jobbade. Fyra individer grävde sig in i berget med mejslar och hammare. Vi har alltid en militärpolis och inspektör med oss och när de försökte ta fast plundrarna fick dessa tag i våra vakters vapen och började skjuta hej vilt. De blev gripna, men släpptes dagen efter eftersom de inte lyckats stjäla något, säger Maria och låter frustrerad. Plundrare förstör deras arbete och arkeologiska lämningar, men förstörelse räknas dessvärre inte som ett brott.
Maria beskriver hur till exempel en lokal shejk har haft en vision om att det ligger något begravt i berget.
– Då gräver plundrarna sig ner tio meter i klippgrunden, vänder upp och ner på allt vårt arbete och förstör materialet utan att hitta något. Men detta är inget nytt fenomen, plundrare har varit aktiva sedan antiken. De drar ut mumier och bränner upp dem, struntar helt i amuletter eller personliga symboler och är enbart ute efter guldet.
Att jobba som arkeolog i ett land där temperaturen vissa dagar når 57 grader i skuggan och där man hela tiden känner sig smutsig och är full av sand är enligt Maria inget för känsliga personer. Hon berättar om hur hon varit gravid i sjunde månaden och klättrat ner fem meter i ett schakt där hon kravlat på alla fyra i en vattenfylld grav fylld med sand, slam och arkeologiskt material som snurrat runt som i en tvättmaskin. Det var inte mer än 78 centimeter från slammet upp till taket.
− Då nådde tanken mig, vad händer om taket kollapsar? Min man hade tidigare fått ett tak på sig och skadat armarna och brutit revben.
Andra faror i Gebel el-Silsila är till exempel skorpioner och kobror, men också giftiga spindlar.
− För ett par år sedan kände John hur ett djur kröp in i hans ena känga. Han skrek till av smärta och slängde av sig skon. Han hade då blivit biten av en giftig spindel. Betten svullnade fort upp, stora som två kyrkklockor. I vissa fall får de som blivit bitna amputera och ibland har det lett till dödlig utgång. Marias man började äta antibiotika på en gång, han var svullen i tre månader men nu finns det endast två svarta märken kvar efter betten.
Själv har Maria jobbat med 39 graders feber och egyptiska vattenkoppor som ledde till att hon fick ta dropp. Men hon betonar hur alla som jobbar på platsen har blivit som en enda stor familj där man tar hand om varandra.
Som arkeolog letar man efter detaljer, svar och information om hur den antika människan hade det och levde. Maria säger att passionen inom arkeologi och utgrävningar handlar om en blandning av äventyrslust och att få knyta an till det som har varit, en vilja att förstå och förklara.
− Jag söker ett större perspektiv och vill förstå mina förfäder och deras omgivning. De flesta som jobbar med arkeologi eller människor har ett behov av att förstå varifrån vi kommer och hur vi har utvecklats.
Främsta moroten för Maria är vanliga människor och deras vardag, inte kungar eller eliten.
− Vi studerar dem som varit engagerade i stenbrytningen, de som byggde Egypten, och låter dem berätta om livet bortom guld och rikedom. Ibland hittar vi fynd som ändrar historien, det är en häftigt känsla, utbrister Maria.
Det är naturligtvis en dröm att kunna bo på en båt på Nilen, men Maria menar att det tyvärr blir allt svårare i takt med att turismen ökar och efterfrågan på båtar skjuter upp priset.
− Vi äger ingen egen båt, utan hyr varje säsong. Drömmen är naturligtvis att kunna äga vår egen ”grävbåt”, men först behöver vi hitta en sponsor. Vi brukar använda oss av en mindre segelbåt, en som har sju hytter, vardera med två sängar och badrum. Båten lägger till på västsidan, precis nedanför ett klipptempel. Sedan hyr vi en motorbåt som tar oss över Nilen varje dag för vårt arbete på östsidan.
Maria går upp med solen och arbetar mellan kl 7 och 14. I tillägg till själva grävandet och inmätningar har de arbetsstationer för objektregistrering och fotografering, ett fältlabb för bland annat osteologi (skelettmaterial) och keramik. Fynden förvaras efter grävsäsongen i ett magasin vid museet i Kom Ombo, ca 45 minuter söder om Silsila.
Maria och hennes man respekterar skolplikten och barnens önskemål, men hon menar att mycket kan lösas med hjälp av en utbildad lärare som följer med familjen och som följer kursplanen.
− Istället för att spendera 5–6 månader i fält, delar vi upp det i två delar och försöker sammanfläta säsongerna med barnens lov. Vi får lära oss att hantera den egyptiska sommarvärmen helt enkelt.
Vad i ditt jobb ger dig största kickarna?
− Det har blivit många fynd genom åren, men det som slår allt är till exempel inskrifter där det finns inristat något personligt eller en amulett med ett privat meddelande. Visst, det är häftigt att gräva fram tempel och monument, men att komma nära någon som levde för över 2000 år sedan är oslagbart. Det är stort när vi hittar något som var väldigt personligt för de antika människorna. Den härligaste känslan är när man kan lita på sin erfarenhet och kunskap om platsen och dess landskap för att upptäcka nya fynd och ny information. År 2015 grävde vi ut en privat helgedom. Efter en jordbävning under romersk tid hade denna helgedom delat sig och sjunkit ner i Nilen. Tidigare besökare hade sagt att inget fanns bevarat. I detta fall litade jag på John. Han är en otroligt duktig landskapsarkeolog och har en förmåga att se saker som andra inte ser. Upptäckten är det största jag varit med. Det tog ungefär fyra veckors friläggning av slam, men det som vi grävde fram och som uppenbarade sig framför oss var magiskt. Vi hittade en perfekt privat helgedom, ett minitempel med reliefer på väggarna. Tänk dig ett rum och längst där inne sitter statyer av en man och hans hustru och deras två barn på en bänk. Det var en otroligt stark upplevelse.
Maria förklarar att man inom antikens Egypten trodde att så länge en bild av den döde finns bevarad eller någon yttrar hans eller hennes namn, lever själen vidare.
Vad är din största dröm rent yrkesmässigt?
− Utan tvekan att kunna få fortsätta arbeta i Silsila och publicera dess material!
– Drömmen är att hitta en eller flera sponsorer som kan erbjuda en finansiell frihet för projektets fortgång, då vi i nuläget överlever på en väldigt begränsad budget. Ett större belopp, liksom kontinuerligt ekonomiskt stöd möjliggör fler experters deltagande och därmed större informationsspridning. Jag vill kunna se tillbaka på livet på äldre dar, och känna stolthet över det arv vi lämnar till framtida generationer. Däribland en bokserie med minst ett 10-tal volymer, gärna fler!
Maria Nilsson
Ålder: 44 år
Bor: I Hishult samt på en båt i Egypten
Familj: Maken John Ward och barnen Freja 9 och Jonathan 5
Yrke: Arkeolog, driver just nu arkeologiska utgrävningar i Gebel el-Silsila på uppdrag av Lunds universitet och antikvitetsministeriet i Egypten
Marias tips till den som vill förverkliga sina drömmar:
- Lita på dig själv och låt passionen vägleda dig.
- Omge dig med människor som stöttar dig och din dröm.
- Studera andra som lyckats.
- Ta något eller några aktiva steg mot målet varje dag, små eller stora steg är lika viktiga så länge du tar dig framåt!
- Låt ingen intala dig att det är omöjligt eller dumt.
text Frida Funemyr • foto Anders Andersson
