I år firar Cilla Hector 40 år som artist och i en ärlig intervju berättar hon om passionen för musiken och om tron på Gud som burit henne genom livet.
Cilla Hector minns när hon i grundskolan tillsammans med sin klass hurrade för sin fröken som fyllde 56 år. Hon trodde aldrig hurrandet skulle ta slut och upplevde att när man blivit så gammal som fröken så är det inte mycket kvar av livet. Nu är Cilla själv 56 och känner att hon befinner sig mitt i livet.
− Då menar jag inte mitt i livet med tanke på åldern, siffran. Utan snarare som att jag liksom känner att det är nu, just nu, som livet är, pulserar och pågår. Samtidigt tänker jag att tiden går väldigt fort, säger Cilla när vi ses i en hotellobby i Stockholm där vi bestämt möte.
Cilla har kört i nästan en timme hit från Norrtälje, men menar att bilåkning är bland det bästa som finns. Hon älskar att köra bil och kan åka hur långt som helst. Det ger henne tid att reflektera och hon har, efter alla år som sångerska och musiker, vant sig att köra långa sträckor med bil till olika event och kyrkor runt omkring i landet.
Passionen för musik har hon haft så länge hon kan minnas. Eftersom mamman spelade piano i kyrkan och pappan var med i kören fanns musiken naturligt i familjen redan från början. Och Cillas självförtroende var det inget fel på. Som 5-åring klev hon fram till pastorn på första bänken i kyrkan, klappade honom på axeln och sa med resolut röst: ”Behöver ni en solist, så vet du var jag finns ”.
− Jag var inte det minsta blyg och tog gärna för mig. Och så är det fortfarande, jag är ganska chosefri och frimodig. Det dröjde inte så länge förrän jag fick möjlighet att sjunga framför publiken i kyrkan och jag minns det positiva bemötandet jag fick. Det stärkte mitt självförtroende men var även starten på det kall jag senare skulle få, att genom min sång och musik få evangelisera till andra.
”Musiken är med mig vare sig det är vardag eller fest, men det är också ett ovärderligt sätt för mig att uttrycka mina känslor.”
Redan i årskurs nio skrev Cilla på sitt första skivkontrakt och till en början uppträdde hon främst inom kyrkans värld och hördes på alla närradiostationer. Men med tiden har hon spelat och sjungit även för en publik utanför kyrkans väggar och det är mixen som tilltalar henne.
− Jag spelar i allt från stora sammanhang, som till exempel för en publik på över 20 000 på en konferens i Birmingham, eller som barpianist på Grand Hotell, till enkla små sammanhang, som till exempel i ett kapell för 4–5 personer. Alla sammanhang känns lika viktiga. Värdet ligger i det som händer inom de människor som lyssnar.
Det kan låta osvenskt när Cilla säger att hon tidigt upplevde en känsla av att hon kunde göra andra glada. Hon älskade att hälsa på folk i byn och när hon knackade på dörren hos någon så tänkte hon alltid: ”Vad roligt det ska bli för dem att jag kommer!”
− Det är en skön känsla som följt med under åren. Jag har aldrig trott att jag är förmer än någon annan, men däremot har jag fått höra att jag gör andra glada och om jag kan bidra med detta i en annan persons liv så är det fantastiskt.
I år firar Cilla 40 år som artist. Hon upplever det som en förmån att kunna ha artisteriet som yrke och har aldrig, med undantag för pandemin, tagit paus.
− Att jag inom min bransch alltid haft jobb ser jag inte som en självklarhet, det är verkligen en förmån. Musiken är med mig vare sig det är vardag eller fest, men det är också ett ovärderligt sätt för mig att uttrycka mina känslor.
Förutom musiken har Cillas tro på Gud spelat en stor roll i hennes liv. Hon säger att den är hennes botten, grunden hon står på. Hon är uppvuxen i en kristen familj och blev därför formad och påverkad av tron redan som barn.
− Sedan Jesus flyttade in i mitt hjärta har han hela tiden stannat kvar, oavsett hur omständigheterna runt omkring mig i livet har sett ut. Ibland har ju livet skavt lite extra och då har tron satts på prov, säger Cilla.
Hon har aldrig blivit besviken på Gud, däremot har det funnits personer inom kyrkans värld som sårat henne och gjort henne ledsen och fått henne att ifrågasätta syftet.
− Jag har vid några tillfällen som ung upplevt hur auktoriteter har använt sin tro eller använt Jesu namn för att på ett felaktigt sätt manipulera och förstärka enbart sin egen önskan och vilja. För mig som ung tonåring som helhjärtat tog min kallelse på allvar blev det som ett övergrepp, ett slags maktmissbruk.
Hon har även blivit ledsen på dem som tagit sig friheten att klandra henne för att klä sig allt för utmanande i kyrkan.
− Det är kommentarer som ofta kommer från kvinnor mot kvinnor, aldrig någonsin får väl män höra liknande? Jag har aldrig haft någon ambition att fresta någon, jag tycker enbart att det är roligt med kläder.
Med det sagt vill hon framför allt framhålla hur mycket fantastiskt hon fått vara med om i kyrkan under alla år, inte minst alla fina människomöten och alla fantastiska människor hon fått samarbeta med.
− När jag varit ur fas i livet har det funnits så många som hjälpt mig tillbaka på banan igen, säger Cilla.
Framför allt var det extra tungt under skilsmässan för tolv år sedan, en tid hon ser som sin största kris i livet.
− När man går in i ett äktenskap räknar man inte med att en dag gå isär, det fanns inte på kartan för mig. Vi försökte verkligen en lång tid. Men så här i efterhand kan jag ändå se att det var det bästa för oss där och då. Det som gjorde mest ont var såklart att inte få ha barnen hos sig hela tiden. Avundsjuka är ett starkt ord, men jag kunde känna mig avundsjuk under de högtider och veckor som barnen var hos min ex-man.
Cilla förklarar att hon och barnens pappa alltid haft en fin kontakt, men tiden efter skilsmässan blev utmanande.
− Jag hade ju levt med honom största delen av mitt vuxna liv, nu blev jag tvungen att lära känna mig själv på nytt och under denna period insåg jag hur fastgjuten jag hade blivit i olika roller. Jag fick perspektiv och såg att det inte bara är andra som gjort fel, utan såg tydligare mina egna fel och brister. Framför allt tror jag att det inte minst blev svårt för oss för att vi ofta gick om varandra. Han hade ett vanligt jobb medan jag ofta var ute och turnerade då han var hemma. Sådant kräver lite extra, menar Cilla. Hon säger att inom frikyrkan har det varit tabu att skilja sig och att det ses av många som ett misslyckande.
− Jag ser det såklart också som ett misslyckande, men framför allt som en enorm sorg, men vi behöver vara barmhärtiga mot varandra. Jag menar att det har vi i kyrkan inte alltid varit, säger Cilla och menar att i vissa frågor har man i en del kyrkor gått ganska hårt fram, vilket leder till att människor lämnar sina församlingar.
− Jag gillar inte att se kyrkan som en utställningslokal, jag tror snarare på att kyrkan ska vara ett slags verkstad. När någon brister eller går sönder måste det väl ändå vara i kyrkan man känner att man blir värnad om? För mig rimmar inte frälsningen och Guds nåd med att man inte får lov att misslyckas. Det var inte vi som nådde upp utan han som sträckte sig ned.
Sedan några år tillbaka har Cilla en ny kärlek i sitt liv. Att träffa någon senare i livet, menar Cilla har gett henne en ny chans att se livet ur ett annat perspektiv och se sina brister. Sådant hon trodde var rätt i hennes tidigare relation har hon fått omvärdera nu i sitt nya förhållande.
− Jag tror att när man träffar någon när man är lite äldre kan man dessutom ha blivit bättre på att se den andres behov, inte vara lika självupptagen eller självsäker.
Själavård och bön har varit bra genom mina olika kriser, inte minst för att ge rätt verktyg framåt och att bena ut vad som lett till vad. Men framför allt har mina nära och kära varit till ovärderlig hjälp, säger Cilla som helst inte pratar om sitt privatliv.
Hon älskar möten med människor, men integriteten är viktig, att vara personlig men inte privat. Den privata delen har hon med sin familj och speciellt med sina närmaste.
Hur vill du beskriva dig själv som mamma?
− Jag har en jättefin relation med mina barn. Jag kan kanske tänka att jag borde backat lite mer. Jag har fixat och donat så mycket för dem eftersom jag velat hjälpa, men nu i efterhand kan jag uppleva att jag i vissa lägen borde ha tagit ett steg tillbaka. Men man vill alltid finnas där.
Kan du känna en längtan efter att bli mormor eller farmor?
− Jomen jag hoppas verkligen få uppleva det, tänk vilken dröm. Jag har ju flera väninnor som beskrivit hur underbart det är. Samtidigt vill man inte sätta press på sina barn, det är ju ingen självklarhet det där.
Vad har du för intressen vid sidan av musiken?
− Inredning, att resa, träna, hålla på i trädgården och umgås med mina vänner.
Vad gör dig lycklig?
− Allt ifrån det stora, alla nära relationer, kärleken jag får ge till mina barn och som jag får tillbaka av dem, glädjen i att få bli älskad och att älska men även lyckan att hitta en ny snygg klänning eller att få se fram emot en god maträtt. Mat och godis är min stora passion. Egentligen är jag en allätare, men jag föredrar husmanskost, som till exempel palt eller surströmming. Men jag älskar också det libanesiska och italienska köket. Jag kan redan på torsdagskvällen handla hem chokladkakor och lösviktsgodis som jag sedan tillåter mig njuta av under helgen. Jag blir lätt glad och njuter av väldigt många saker i livet, stort som smått. Något som gör mig riktigt glad är att få göra nåt för någon annan, göra skillnad. Till exempelvis har jag ett hjärta och engagemang för biståndsorganisationen Hoppets Stjärna. Jag är deras ambassadör och jag har rest med dem flera gånger. Det ger mig massor att få vara en del av deras arbete och olika projekt.
Vad gör dig rädd?
− Massor. Jag kan vara lugn i de situationer där många andra vanligtvis känner sig oroliga. Men jag bär också på en hel del katastroftankar, har lätt att oroa mig i förväg som till exempel när jag upptäckte en knöl i bröstet eller så simpelt som att jag har en obetald räkning. Samtidigt är jag en doer, sitter inte och väntar utan försöker ta tag och göra något åt dilemmat på en gång. Men mitt i oron känner jag tryggheten jag får hos Gud. Gång på gång blir jag i min oro påmind om hans närvaro. Han vet om den och jag behöver inte ens nämna det för honom. Vad som än händer försvinner jag aldrig ur hans omsorg, närhet och kraft.
”Jag hoppas att få fortsätta dela min musik och min sång på olika sätt här mitt i livet. Vi lever i en turbulent tid på så många olika sätt och människor känner en enorm oro och rädsla just nu. Många unga saknar framtidstro, inte minst på grund av de krigs- och miljöhot som råder. Min dröm är att få ge hopp…”
Vad drömmer du om?
− Jag hoppas att få fortsätta dela min musik och min sång på olika sätt här mitt i livet. Vi lever i en turbulent tid på så många olika sätt och människor känner en enorm oro och rädsla just nu. Många unga saknar framtidstro, inte minst på grund av de krigs- och miljöhot som råder. Min dröm är att få ge hopp till människor. Visa att det finns något som Gud, inte världen, kan ge. Tron på att vi är skapade som hans avbild, han som har goda tankar om oss och vill att vi ska veta och förstå att vi är älskade som vi är. Att det finns en djupare dimension och mening än det liv vi lever här. Så länge jag lever, själv blir berörd och upplever att jag har något att förmedla kommer jag att fortsätta.
Cilla Hector
Ålder: 56 år
Familj: Pojkvän, barnen
John 28 år och Filippa 26 år
Yrke: Sångerska och musiker
Bor: I Norrtälje
Aktuell med: Firar 40 år som artist
text • foto Frida Funemyr