Elin Rantatalo var en hårsmån från att dö ifrån man och två barn när hon drabbades av sepsis för fyra år sedan. Men Elin har en vilja av stål. Siktet är inställt på att allt nästan ska bli som förr. Livet går vidare med eller utan ben…
Våren 2019 reste Elin Rantatalo med sin man och två barn till Kanarieöarna för en veckas semester med sol, glass och bad. Men redan på flygresan dit kände sig Elin krasslig. Hon var öm och stel i nacken, men tänkte att det berodde på för mycket jobb den senaste tiden.
− Jag hade jobbat hårt, kört på och stressat med en massa födelsedagskalas. Jag hade en egen frisörsalong och var van vid muskelvärk och ömmande axlar, säger Elin när vi ses dagen efter att hon tagit emot priset ”Lindex Award” för årets Feministagala 2023. Aldrig kunde hon tro att hon skulle få ta emot ett sådant pris då hon för fyra år sedan låg på sjukhus, isolerad från världen utanför och precis hade förlorat delar av sig själv.
Även om Elin kämpade på för att känna den riktiga semesterkänslan så infann den sig inte. Vila och värktabletter hjälpte inte och hon tappade matlusten. Istället insjuknade hon allt mer, smärtan tilltog och efter någon dag drabbades hon även av feber.
− Min man Olle försökte hitta på roliga saker med barnen medan jag blev sängliggandes. Till sist fick jag komma till en närakut, säger Elin.
Till en början diagnosisterades Elin med bältros och fick antibiotika, men efter fler provsvar blev det fart på läkarna som skickade Elin i ambulans till närmaste sjukhus.
− Bara under ambulansfärden till sjukhuset försämrades jag snabbt och förlorade medvetandet.
Man konstaterade att hon hade drabbats av en massiv infektion och dagen efter ankomsten till sjukhuset försattes Elin i koma och respirator på grund av dålig syresättning och kraftiga smärtor.
För att få upp hennes blodtryck som var oroväckande lågt till följd av den massiva infektionen som pågick i hennes kropp, pumpade man in vätska. Sjukhussängens våg visade på kort tid att hon gått upp i vikt till hela 130 kilo.
− Min lilla kropp som stadigt brukade ligga på 58 kilo hade alltså mer än fördubblats i vikt under den här korta tiden. Det gick inte längre att känna igen mig, jag var helt uppsvullen av vätska, säger Elin och förklarar att man behövde öppna upp vid flanken där infektionen satt sig för att tömma henne på vätska som tillkommit på grund av bakterierna.
− Läkare sa till Olle att man kunde se bakterierna röra på sig med blotta ögat.
Jag hade inga sår på kroppen och därför hittade läkarna ingen orsak till vad infektionen berodde på. Detta har vi än i dag inget svar på, säger Elin. Det enda man vet säkert är att bakterierna var streptokocker grupp A.
Elin hade drabbats av nekrotiserande fasciit som hon fått av streptokocker-bakterier. Detta ledde till en septisk chock, det vill säga akut blodförgiftning, och Elins tillstånd var plötsligt väldigt allvarligt.
− Mina lungor var fyllda med vätska, jag hade dålig syresättning, en propp i hjärnan och min högra flank, alltså höft och midja, var svårt angripen av infektionen som hade börjat bryta ner vävnaden där. Det konstaterades att huden där var utom all räddning.
På sjukhuset ordnade man så att Svenska kyrkan fanns där för Olle och barnen, dels för att avlasta Olle men även som tröst. Ett par dagar senare kom Elins pappa för att ta hem barnen.
− När pappa såg mig ligga nedsövd med respiratorn som livhank hade han en känsla av att han aldrig skulle få se mig igen. Och detta sa även läkarna senare till Olle. Lördagen den 6 april, 6 dagar efter ankomsten till sjukhuset, tvingades hennes anhöriga att ta emot det fruktansvärda beskedet från läkarteamet: ”Vi tror att Elin kommer att dö under natten.”
– Olle hade sagt farväl vid min sängkant kvällen innan. Vi är inte religösa, men Olle tackade ja när en präst frågade om han fick komma.
Elin beskriver hur Olle och prästen satt vid hennes sida. Olle kunde inte säga vad det var som hände, men han kände av en slags högre makt.
I sin bok ”Livet utan ben går vidare” som nyss kommit ut, beskriver Elin situationen hemma:
− Alla nära och kära höll andan, och vetskapen om hur sjuk jag var hade spridit sig till människor i flera församlingar runt om som bad för mig. Min mamma låg hemma i vår dubbelsäng den natten med barnen på var sin sida och vår katt och hund nere vid fotändan. Det hade gått en dag sedan barnen hade kommit hem till Sverige med min pappa. Hon kramade dem hårt, min älskade Stella och min älskade Cornelis. Hur skulle hon klara av att berätta för barnen i morgon att deras mamma inte längre levde?”
Nu följde en kamp mellan liv och död. Elins anhöriga fick höra av läkarna på det spanska sjukhuset där hon vårdades att hon nog inte skulle överleva, men efter ett tag, nästan tre veckor, stabiliserades läget en aning. Elin flögs då nedsövd till ett sjukhus i Sverige och vaknade upp tre veckor senare.
− Jag drömde fruktansvärda mardrömmar, allt från att jag blev våldtagen till att jag blev kidnappad. I varje dröm hamnade jag på olika sjukhus.
Flera veckor gick innan man kunde koppla bort respiratorn. Sonden hade hon kvar i ännu någon månad.
− Jag vaknade upp successivt, några minuter här och några minuter där. Jag hann aldrig fundera så mycket över mitt tillstånd, men när jag insåg att jag låg på IVA förstod jag att det var allvarligt. Jag hade så många upplevelser att sortera, mycket på grund av mina mardrömmar.
Alla anhöriga var jätteoroliga och visste om amputationen innan Elin. Främst var de oroliga över hur hon skulle ta beskedet och hur allt skulle bli med henne, att livet skulle vara över.
− Olle tänkte aldrig så, vi har levt ihop i 16 år och han känner mig så väl.
Elin var förvånad över att hennes fötter fanns kvar när hon vaknade upp.
− Förmodligen hade jag tagit in detta när de stått och pratat om mig när jag var nedsövd. När jag såg hur mina fötter såg ut förstod jag på en gång att jag inte skulle få behålla dem.
Elin berättar att endast tre månader tidigare hade hennes farmor fått en propp i stora kroppspulsådern och fick amputera sitt ena ben. Elin minns hennes svarta tår och jämförde dem nu med sina egna fötter. Hon hade sett hur illa nekroser kunde se ut och förstod därför vad de kunde leda till.
− Mina fötter såg inte alls ut som mina längre, de hade blivit något helt annat. Samtliga tår var svarta och upptorkade. De hade skrumpnat ihop likt russin och hur mycket jag än försökte kunde jag inte vicka på dem. Min hjärna visste hur den skulle nå fötterna, men det gick bara inte att få tårna att röra på sig. Mina vrister var svullna och i alla möjliga nyanser av gult, brunt, grått, svart och rött på grund av all död vävnad och infektioner. Det var inte svårt för mig att förstå att jag stod inför en amputation av mina fötter.
Elins Farmor har höger ben borta och har protes även hon.
– Det hade gått flera månader sedan jag sist träffade farmor. Nu kom jag i min rullstol och hon i sin och så försökte vi krama varandra. Vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta, men jag såg komiken i det hela, säger Elin och menar att tack vare deras liknande upplevelser kan de känna med varandra. Hon berättar att ingen hade trott att hennes farmor skulle överleva.
− Farmor och jag är nog lika, vi har aldrig haft ro att stanna eller ge upp, vi har båda den småländska envisheten i oss. Men jag tror att det är mer skambelagt att vara sjuk eller förlora ett ben i farmors generation än i min, fortsätter Elin.
Elin beskriver en enorm smärta i fötterna och där och då ville hon bara bli av med smärtan.
− Hade jag varit lite piggare hade jag säkert haft en liten ritual på något sätt. Kvällen innan amputationen kände jag att det var ogreppbart. Det gick inte att ta in att båda mina fötter skulle tas bort. Samtidigt var jag inte ledsen, jag förstod att det var enda utvägen. Jag minns att jag främst tänkte på själva processen, det är så makabert att någon skulle såga av och stå där med mina ben. Jag funderade på vad som skulle hända med mina ben och fötter, säger hon.
Det är fortfarande, efter över fyra år, overkligt för Elin vad som har hänt.
− På grund av alla smärtor tog jag amputationen med lättnad. Jag förstår att folk blir förvånade, men när man har så ont är man beredd att offra det som krävs. Samtidigt smög en nyfikenhet kring proteser sig på. Elin ville veta mer och lära sig hur det skulle bli. Hon var helt säker på att hon skulle kunna ta sig hur långt som helst igen, bara hon fick nya ben.
När Elin testade att gå med proteser var hennes mamma hos henne på sjukhuset och det blev en känslomässig stund när hon för andra gången i sitt liv fick se sin dotter ta sina första steg.
− Första gången var jag tio månader, andra gången 31 år. Mamma grät och sa att hon var lika lycklig nu som för 30 år sedan över att få se mig gå. Att få göra sina föräldrar stolta, det är nog något som följer med en genom hela livet.
75 dagar efter att Elin tagit sina sista steg tog hon sina första, på sprillans nya robotben. Att gå med proteser beskriver Elin som att gå i slalompjäxor.
− Det är väldigt stelt eftersom jag inte har någon fotled, men också väldigt varmt och hårt. Man är väldigt känslig när det kommer till underlag. Inomhus är det ju oftast plant men utomhus kan varje ojämnhet vara en stor utmaning. Jag brukar säga att jag går med synen.
Att bli av med fingrarna, som också blivit angripna, blev däremot en större sorg.
− Det var oerhört jobbigt och är än idag den största sorgen för mig. Jag förlorade inte bara mina ben och fingrar utan även mitt jobb. Jag älskade mitt yrke som frisör. Det var som att mitt livs största kärlek hade lämnat mig utan förvarning. Jag kände att jag nu skulle få börja om med precis allt och en del av min identitet dog med mina fingrar.
Elin berättar att även den fysiska smärtan blev värre efter amputationen av fingrarna än efter fötterna.
− Det ilade fruktansvärt efter operationen. Det finns ju så många små nerver i fingrarna och jag upplevde en genomskärande smärta.
Förutom förlusten av sina båda fötter och nio fingrar drabbades Elin även av tinnitus och hon har fått sämre hörsel.
− På höger öra hör jag i princip inget alls och läkare tror det kan bero på den höga dosen antibiotika, som också räddade mitt liv.
Idag kan Elin sakna att känna saker, både med fingrar och fötter. Småsaker som att dra fingrarna genom håret eller gå i varm sand på sommaren. Hon försöker att inte glömma dessa känslor utan föreställer sig känslorna genom minnen.
− Jag saknar att kunna springa. Vi var på Legoland häromdagen, Cornelis keps blåste iväg och jag kunde inte springa efter den för jag hinner inte. Att kunna springa från faror är en inbyggd flyktgrej man har inom sig och jag tycker det är frustrerande att inte kunna fly om jag skulle behöva.
Redan i ett tidigt skede sökte Elin på sociala medier efter andra som hade liknade historier. Det gav henne hopp.
− Jag var tvungen att hitta något att klamra mig fast vid. Jag hittade till exempel en dubbelamputerad kvinna som gick i klackskor, det var härligt att hitta förebilder som gav mig driv. Jag tänkte att om de kan så ska jag också kunna.
Idag livnär sig Elin som influencer och har över 33 000 tusen följare.
− Det är så fint. En stor orsak till att jag delar med mig är för min egen skull. Alla människor vill bli accepterade och genom att visa hur mitt liv är bidrar jag förhoppningsvis till att andra människor slutar att ha förutfattade meningar. Jag vill inte att mina funktionshinder ska vara det första man ser hos mig. Jag tycker så många gnäller om småsaker och då kan det vara härligt att ge en knäpp på näsan. Jag upplever att många saknar drivet. Jag har inte haft några fördelar, men hittat ett driv och önskar jag kan inspirera andra att hitta sitt. För jag tänker att alla har det inom sig.
Fyra månader efter att Elin legat och kämpat mot döden köpte hon och familjen sig en husvagn, vilket inte känns jättesmidigt för någon som är protesbärare.
− Haha, ja det kanske kan tyckas knasigt. Jag var fortfarande inskriven på sjukhuset med ett band runt handleden, men jag ville vidare i livet och ville leva ett så normalt liv som möjligt. Det var otroligt jobbigt att ta sig in och ut ur den där husvagnen, men jag ville verkligen testa att leva husvagnsliv och det blev en bra morot. Det är så jag har gått vidare, jag har hela tiden satt upp nya mål.
Vad känner du inför att få vara frontfigur för företag som till Lindex och Stadium?
− Jättemycket. Jag ogillar egentligen att vara med på bild, men har accepterat att det behövs, krävs och att det gör skillnad. Att få vara med som världens självklaraste bland alla andra modeller, att de vill visa människors olikheter och funktionsnedsättningar, betyder massor.
Vad betyder din kropp för dig?
−Jag ser min kropp som väldigt stark, den har överlevt något som läkarna trodde var omöjligt. Den har gått igenom enorma påfrestningar och jag ser på den som pålitlig. Jag lever med stor sorg att jag förlorat delar av mig själv och det kommer jag nog aldrig komma över.
Har du förändrats som person?
− Ja, jag har slutat städa och börjat leva lite mer, jag har också blivit mer spontan. Får jag ”feeling” för något så följer jag den. Jag tror jag har blivit en roligare mamma och fru, jag är inte så uppstyrd längre. När jag ser på mig själv, kan jag inte se en person med stora funktionsnedsättningar. Jag ser bara mig själv med lite mer ödmjukhet, skinn på näsan och att jag nu har kontrollen över mitt liv igen.
Jag kan heller inte förstå att vi än i dag har en snäv bild av hur personer med funktionsnedsättningar ska se ut, hur de ska vara eller vad de klarar av. Det är en myt jag gärna krossar.
Hur har din och Olles relation påverkats efter det ni genomgått?
− Inte alls, kanske har den förstärkts genom den här situationen. När jag fick se Olle utifrån mitt perspektiv där jag låg i sjukhussängen förstärktes mina känslor för honom. Han är en riktig klippa. Vi hade en bra och stark relation redan innan, vilket säkert spelar en stor roll.
Hur pratar dina barn kring att deras mamma har ”robotben”?
− Nu bryr de sig aldrig längre, det är bara normalt för dem. Efter att barnen hade sett mina ben första gången har de aldrig visat obehag för min kropp. Jag är ju deras mamma oavsett längden på mina ben. Om något barn kommit fram och frågat så har de själva kunnat svara för mig. De förklarar att mamma har robotben och när hon har blades så kan hon springa också. De vill övertyga dem som frågar att deras mamma kan. Både Olle och jag har strategiskt bestämt att vara öppna med mina funktionshinder, det har känts viktigt.
Vad gör dig lycklig?
− Jag är så glad över varje dag jag vaknar, jag är sällan ledsen. Är jag låg kan det handla om en ångestdipp. Men jag har valt att ta tjuren vid hornen, jag har inte tagit antidepressiva för jag vet att jag hittar tillbaka, jag är trygg i min ångest och vet var den kommer ifrån. Det känns naturligt att jag har ångest efter det jag genomgått. Största lyckan för mig är varje dag jag kan gå, vara självständig och vara delaktig i vardagslivet. Jag kan gå på toaletten när jag vill idag eller ta något att dricka när jag är törstig. Tacksamhet kan låta så klyschigt, men jag har fått ett nytt perspektiv på det mesta i livet.
2021 gjorde ni åter en resa till Gran Canaria, vilka känslor väcktes då?
− Det var egentligen enbart ångest till en början. Kroppen skrek att jag skulle stanna hemma, att jag kommer bli sjuk igen och att jag skulle dö. Det pågick ett inre krig, men jag ville tvinga mig själv att göra resan och vi behövde tvinga barnen mot deras vilja för att visa dem att man kan resa utan att bli sjuk. Efter resan blev alla ännu lyckligare och lugnare i själen. Så fort jag hade landat på Kanarieöarna försvann ångesten och jag kan inte beskriva hur härligt det var att få sitta alla fyra tillsammans på flygplanet när vi åkte hem.
Hur kommer det sig att du skrev boken?
− Att bli författare är en barndomsdröm för mig, jag har alltid älskat att skriva. Jag själv läser fackböcker och självbiografier och det kändes självklart för mig att skriva ner det jag var med om. Jag började skriva i ett ganska tidigt skede för att inte glömma detaljer av det jag gått igenom. Jag ville inte att det jag varit med om skulle passera, gillar tanken på att historien är odödlig. Jag ser boken som ett avslut på min sorgeprocess. Nu vill jag bara gå vidare och blicka framåt. Jag vill visa att det omöjliga är möjligt och att man kan finna lycka i livet trots motgångar. Att få vara ansiktet utåt för personer med funktionsnedsättning känns viktigt.
Elin Rantatalo
Ålder: 35 år
Familj: Maken Olle, barnen Stella och Cornelis samt hunden Sally
Bor: Vetlanda
Gör: Föreläsare och inspiratör kring livsstil och funktionsrätt.
Aktuell med: Boken ”Livet utan ben går vidare”
text Frida Funemyr • foto Hanna Bouveng och Frida Funemyr
