Emma Schols gick, bokstavligen, genom eld för att rädda sina barn när familjens villa brann ner. Hon fick livshotande skador men överlevde mot alla odds. Och under en dödsupplevelse blev hennes tro på Gud starkare än någonsin.
Sambon Anders har jobbat natt och några av barnen vaknar riktigt tidigt den 3:e september 2019. Vid sex på morgonen tar barnen Albin och Oliwer med sig varsin bil ner för trappan för att leka medan mamma Emma kliver upp ur sängen för att klä sig och förbereda frukost. Hon står iklädd endast trosor och slänger kläderna åt sidan när hon hör ena sonen skrika ”Mamma hjälp, det brinner i TV-rummet”.
Vi möts i ett samtal några dagar efter att sexbarnsmamman Emma Schols blivit framröstad som ”Årets livräddare” i Aftonbladets gala, ”Svenska hjältar”. Hon fortsätter:
– Jag rusar nerför trappan och ser hur soffan, gardiner och nästan hela rummet står i höga, stora lågor. Jag tänker att det inte finns en chans att kunna släcka den stora branden på egen hand och känner mig till en början helt paralyserad, säger Emma och berättar hur hon plötsligt ser hur killarna står och trycker, gömda mot en dörr. Emma rusar då fram till dem och rycker upp dem i varsin hand medan hon bär dem mot ytterdörren. Hon säger till killarna att de måste ut och att de absolut inte får komma in igen. De frågar då sin mamma vad som ska hända med henne. Hon i sin tur förklarar att hon måste upp och hjälpa deras fyra syskon. Men så fort Emma öppnar ytterdörren och syret når elden bakom henne uppstår en explosion.
– Det är den värsta smäll jag någonsin hört. Och vi känner hur ett stort eldhav kommer emot oss. Jag skyddar killarna och häver mig över dem innan jag får ut dem och låser dörren. Jag står mitt i lågorna och tänker att jag måste hinna rädda de andra innan jag själv brinner upp, säger Emma. Hon pratar sakligt och lugnt om traumat, men ärren på kroppen och ögonen som glänser talar ett annat språk. Emma beskriver hur hon blir tvungen att ta sig upp i trappan där flera av stegen redan står i lågor.
– Jag går direkt in i elden och spaljén på höger sida brinner för fullt, det kan du se här på höger sida av min arm, rygg och mitt bröst. Emma drar ner tröjan lite och visar ärren och hudförändringarna efter alla operationer och hudtransplantationer.
– Jag vrålar och skriker i ren panik och på övervåningen har det hunnit bli mörkt och rökigt. Och hett. Det är så fruktansvärt hett. Rädslan värker inom mig och jag hör, som ett mantra inom mig, orden som hela tiden upprepas: ”Rädda barnen. Jag måste rädda barnen…”. Emma tänker att hon måste få ut alla barnen på balkongen. Äldsta dottern Nellie, som då var 9 år, har vid det här laget tagit sig ut via balkongen och sprungit över till grannen för att hämta hjälp. Och när Emma tror att hon fått ut alla barn på balkongen hör hon ett skrik, som hon tror kommer från nedervåningen.
– När jag åter tar mig mot trappen, nu krypandes för att kroppen inte längre bär, ser jag att det är omöjligt, elden är överallt. Skriket har tystnat och jag tänker att jag har förlorat ett av barnen därnere. Men så hör jag Mollies skrik inifrån vårt sovrum, det kanske var henne jag hört? Jag ser henne stå i sin spjälsäng med armarna uppsträckta mot mig. Hon gråter och skakar av rädsla. Där och då känner jag att jag håller på att somna. Kroppen klarar inte mer, säger Emma och beskriver hur hon sittandes försöker dra upp sin 1-åriga dotter från spjälsängen. Hennes ork har tagit slut men när hon är på väg att ge upp får hon plötsligt ny kraft.
– Min enda tanke var att om jag har fött sex barn så ska jag ha ut sex barn från det här brinnande huset. Till sist får jag upp Mollie och tar mig ut på balkongen, där ett av barnen faller i gråt när jag kommer dit. Jag är sotig, blodig och håret har brunnit upp, det är som en stor kolbit på huvudet. Huden rullar av mig på flera delar av kroppen.
Väl ute på balkongen lyckas William, som då var 11 år, att få ut stegen och ställa den ned från balkongen. Och samtidigt kommer grannarna springande och hjälper Melwin att klättra ner.
– Jag sätter Mollie på höften och börjar klättra. Vid varje trappsteg känner jag att fötterna liksom fastnar. När jag tittar ner ser jag hur det hänger slamsor och blod både fram- och baktill av fötterna, säger Emma. Och hon beskriver att när hon väl kommit ner på marken faller hon ihop. Smärtan hon känner är obeskrivlig.
– Grannen samlar barnen och jag frågar gång på gång om jag fått ut alla och trots att de konstaterar att alla barn är räddade upprepar jag frågan. Då, när jag ligger där på marken, vet jag att jag gjort allt jag kan. Kroppen var så inställd på att rädda dem, nu kan jag dö. Samtidigt känner jag att jag inte får dö, för jag vill inte lämna dem. Min enda önskan är att få se dem växa upp.
Helikoptern är på väg, men kan inte landa på grund av dimman. Strax därefter är både ambulans och brandkår på plats. I ambulansen, på väg till sjukhuset i Bollnäs, upplever Emma en brutal smärta.
– Jag kan inte luta mig mot båren jag befinner mig på, explo-
sionen på nedervåningen har gett mig brännskador av tredje graden och jag skriker av smärta. Jag har så ont. Så ont. Det känns som en öken i munnen och jag har noll vätska kvar i kroppen.
Detta är de sista minnena Emma har från den dagen. Hon har fått berättat för sig att hon sövdes och sedan flögs till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Ingen, varken familj eller läkare, trodde att Emma skulle överleva. Men alla hoppades. På intensivvårdsavdelningen pumpade man in 40 liter vätska i hennes kropp i ett desperat försök att skydda de inre organen och rädda hennes liv. Hon hölls sövd i ett par veckor. Under tiden skrapade man bort bränd hud, tvättade såren och opererade. Om och om igen.
– Huden är ju kroppens största organ och det var viktigt att hålla rent. 93 procent av min hud var brännskadad av tredje graden, på händer, ben, armar, bröst och rygg. På andra ställen av kroppen hade jag fått första och andra gradens brännskador. Enda stället som klarat sig helt var insidan av låren och underlivet, säger Emma som under första tiden på sjukhuset drabbades av flertalet blodförgiftningar, lunginflammationer samt hög feber. Hon sövdes över 60 gånger. Första gången hon vaknade upp och var kontaktbar var tre veckor efter olyckan. Emma trodde då att det fortfarande var den tredje september. Hon hade bränt upp hela halsen och trots att hon hade svårt att tala lyckades hon förmedla sin oro över barnen.
– Trots att både Anders och vårdpersonalen sa att alla barnen levde och mådde bra så trodde jag att de undanhöll sanningen för mig, att jag skulle ge upp min egen kamp om de berättade för mig att något av barnen inte längre var vid liv, säger Emma och förklarar att, trots att familjen skickade kort där alla barnen fanns med, så trodde hon dem inte.
– En av våra söner är väldigt lik sin kompis och jag trodde det var kompisen som satt där på bilden, inklippt. Jag hallucinerade och hade synvillor, berättar Emma vars främsta mål var att alla barn hade överlevt. Hon kan inte sätta ord på den skräck hon kände då hon förstod allvaret och insåg att hon kanske aldrig skulle kunna komma hem till sina barn igen.
Framstegen under rehabiliteringen skedde snabbare än läkarna någonsin kunnat drömma om. Emma fick lära sig att tala med en talventil i en så kallad trach och för varje dag som gick lärde hon sig allt från början.
Det dröjde innan barnen fick komma och hälsa på Emma. Det var ett gemensamt beslut hon tidigt tog tillsammans med Anders. De ville inte att barnen skulle se sin mamma när hon såg som värst ut, med svullnader och slangar. Dessutom var hon helt inlindad i bandage, från topp till tå. Och det var fruktansvärt tufft för Emma som tidigare endast varit ifrån sina barn högst en dag.
Så kom dagen då familjen åter skulle bli hel.
– De äldsta barnen kom in först på avdelningen. Men även om de hade blivit förberedda på mitt tillstånd blev de så klart chockade. De grät, men samtidigt var de glada över att få se mig igen. Och att jag var vid liv. Värst var mötet med Mollie. Jag minns hur jag försökte närma mig henne och ta hennes hand i min, men hon ryggade undan. Att hon blev rädd för mig gjorde ont. Jag började gråta hejdlöst, berättar Emma som trodde hon skulle kunna vara hemma till sin dotters 2-årsdag den 17 november.
– När jag insåg att det inte skulle vara möjligt för mig att komma hem och ha kalas för vår yngsta dotter kändes det brutalt smärtsamt, säger Emma och fortsätter: ”Men tänk känslan då när alla kliver in hos mig på IVA med ballonger och festklädda. Att jag får se Mollie sitta och öppna sina paket. Det var en fantastisk överraskning som jag aldrig kommer glömma.”
I januari flyttades Emma till Hudiksvalls sjukhus och den tredje mars fick Emma komma hem.
– Eller riktigt hem har vi inte kommit ännu. Men jag kom hem till den lägenhet vi fått hyra tills vårt hus är återuppbyggt, säger Emma och berättar att de bor åtta personer i en liten trea. Hon längtar efter den dag då de kan flytta in i sitt gamla hus igen, något de kommer kunna göra inom en snar framtid – tack vare bygdens olika insamlingar, där ”halva” landets befolkning engagerat sig för familjen Schols.
Emma har behövt lära sig precis allt på nytt, allt från att andas och röra kroppens olika muskler, till att kunna borsta håret, dricka, äta, prata och gå igen. Ända sedan Emma kom hem har vardagen handlat om rehabilitering. Och att jämföra bilder från tiden på sjukhuset och nu – ja det är svårt att inse att det endast gått ett år.
Allra värst är den obeskrivliga smärtan som Emma konstant lever med. Men ibland blir även den mentala biten tuff.
– Emellanåt har jag drabbats av flashbacks då jag upplever allt på nytt. Jag kan känna hettan slå mot mig och höra barnens skrik efter mamma. Då kommer paniken åter krypande inom mig.
Till en början tassade barnen på tå för Emma.
– De verkade tro att jag inte kunde läka som jag skulle om de bråkade eller sa emot. Numera har de till och med börjat trotsa och testar sina gränser mot mig, något jag endast ser som ett friskhetstecken.
Läkarna anser att hon är ett enda stort mirakel. Emma kan inte själv peka på vad som är orsaken till hennes snabba rehabilitering.
– Jag bär på en enorm livsglädje och jag älskar livet.
Förmodligen handlar det om en kombination av min inställning, allt stöd från familj och vänner, samt vårdens hjälp som bidragit till att jag är där jag är idag, säger Emma. Men hon tror inte att det är allt. För samtidigt menar hon att något övernaturligt spelat in. Emma har aldrig tidigare varit troende eller så, men hon berättar om ett gudomligt tillfälle.
– Det var under tiden då jag låg i Uppsala. Jag kände att jag drogs mot ett mörker, att jag höll på att dö. Det var fruktansvärt obehagligt och jag kände att det var ingen plats jag ville vara kvar på. Men så kommer det plötsligt ett otroligt sken och något som sträckte sig mot mig. Det var armar, flera stycken som sträckte sig mot mig. Jag kände att jag inte vågade greppa tag i händerna som sträckte sig mot mig. Men plötsligt hörde jag Carolas låt ”Säg mig var du står” och raden ”En tro på framtiden, en tro på sanningen …”. En känsla av trygghet och ro infann sig då och jag minns att jag tänkte ”Det är hit jag ska”. Jag kan i efterhand inte säga om uppenbarelsen var en dröm eller att ljuset jag upplevde var det som krävdes för att jag ska våga tro på framtiden. Hur som helst så känner jag mig numera lugn med vetskapen att detta ljus finns där. Detta är min personliga upplevelse och jag vet att den torsdagen var jag mer död än vid liv, förklarar Emma.
En utomstående hörde av sig till Carola Häggkvist om olyckan och Carola fick i sin tur kontakt med Emmas syster som berättade om hennes upplevelse. Carola ville då hälsa på Emma på sjukhuset.
– En dag steg Carola plötsligt in genom dörrarna på IVA där jag låg. Så sjöng hon ”En evighet”. Att Carola kom till mig, och sjöng och bad, vid sjukhussängen, var stort. Det var så fint och Carola har nu inte bara blivit en vän till mig utan till hela familjen. Carola bär på en enorm godhet och styrka, säger Emma som numera tror att det finns något högre än det vi ser på denna jord.
– Det finns inte längre några tvivel, menar hon.
Från olycksdagen fram till idag har Emma bara levt här och nu. Ännu handlar varje dag om rehabilitering, operationer och läkning. Hon har nervsmärtor i och på sina fötter, och så fort hon vänder sig i sängen, byter om eller byter ställning stramar ärren.
Vardagen handlar till stor del om att gå klädd i kompressionskläder samt smörja och töja huden om och om igen. Som om det inte vore nog har även Emmas tänder tagit stryk.
Läkarna menar att smärtan efter brännskadorna kommer bli mindre med tiden. Men märkligt nog har Emma på något vis lärt sig att leva med sin värk även om hon dagligen äter mediciner. Vågar hon drömma fritt önskar hon att få läsa till sjuksköterska. I framtiden vill hon jobba som barnmorska eller ambulanssjukvårdare.
– Jag vet att jag är handlingskraftig när det väl gäller, jag skulle aldrig tveka att rädda någon annans liv.
Före årsskiftet blev Emma framröstad som årets livräddare av svenska folket och Emma menar att det känns fantastiskt att hon blivit så mångas förebild.
– Det är otroligt att få höra så mycket fint. Jag har fått flera tusen meddelanden där det står att jag inspirerat folk eller att jag är någons hjälte. Men det är på grund av familjen som jag är där jag är idag. Jag kan omöjligen ta åt mig hela äran själv. Under hela branden var barnen så makalöst duktiga. De lydde hela tiden mina kommandon och kände tilliten när jag bad dem stå kvar utomhus, medan jag själv vände in i huset igen. Största vinsten i detta är att jag och Anders lyckats skapa så trygga barn som finner tillit i livets värsta stund, säger Emma som idag känner stor tacksamhet för att de alla har varandra kvar i livet. Hon riktar även sin uppskattning till hela sin familj, alla släktingar och vänner som aldrig vikit en tum från hennes sida.
Ett mål hon knappt vågade drömma om under första tiden på intensiven var att en dag kunna vara delaktig i sina barns liv. Det är hon idag. Kanske hon inte kan leka lika fullt ut som förr, men hon kan sitta med sina barn och kolla på film, förhöra läxor och till och med skjutsa dem till skola eller aktiviteter.
Finns det något du saknar från tiden före brännskadan?
– Ja, jag saknar att bara kunna ge mig ut och jogga och intervallträna. Det funkar inte med mina fötter, men jag hoppas få bukt med det i framtiden. Jag har stöd för fötterna nu och utan dem hänger fötterna nedåt, jag kan varken lyfta eller trycka upp fötterna själv. Jag kan även sakna att duscha utan ärr, eller sova en hel natt utan smärta och utan kompressionskläder.
Har din syn på livet förändrats?
– Jag var så otroligt nära att förlora mig själv och barnen. Tragedin har fått mig att omsluta livet på ett annat vis idag. Jag jobbar på att inte vara allt för överbeskyddande. Jag vill inte bli en mamma som inte låter sina barn leva på grund av att det skulle kunna hända dem något igen. Det trauma vi genomlidit är svårt att sätta ord på, men istället för att gå under har vi tillsammans beslutat att vi ska bygga något nytt. Vi ser alla på framtiden på ett annorlunda vis nu, och för oss känns det extra viktigt att lägga tiden på rätt saker. Och jag bär mina ärr över kroppen med stolthet, ett slags bevis på att jag räddade dem alla. Och barnen – för dem är jag deras största superhjälte.
Vad tänkte du om Gud innan uppenbarelsen på sjukhuset?
– Jag har aldrig varit troende, men känt att det borde finnas något mer än livet här på jorden. Tidigare har jag inte känt mig trygg i tanken, för jag har liksom inte fått det bevisat för mig. Jag har alltid bett för barnen, men inte varit helt övertygad om Guds närvaro. Tills upplevelsen på sjukhuset.
Vad betyder denna tro för dig idag?
– Jag känner en annan trygghet idag, en tro som innefattar vart jag ska efter livet här. Jag har inte hört läkarna säga att jag var död, men vet att jag svävade mellan liv och död.
En dröm du hade var att en gång åter få sitta på hästryggen?
– Ja, en av narkosläkaren som jobbade med mig hade trott att jag inte ens skulle överleva den första helgen på sjukhuset. Att jag åter skulle kunna sätta mig på en hästrygg var egentligen en omöjlig tanke. Det går inte att beskriva hur det kändes den dag det hände. Jag var vid stallet och tittade på när dottern red och blev så sugen på att själv sätta mig i sadeln och rida en sväng. Tårarna sprutade både på mig och barnen när jag inte bara lyckades att helt på egen hand ta mig upp i sadeln, utan även kunde greppa tyglarna och hålla både balansen och styrkan.
Och du jobbar på nytt?
– Ja, en viss procent. Jag kommer aldrig att arbeta 100 procent igen eftersom jag har funktionshinder i hela kroppen. Hur pass mycket jag kommer klara, det får framtiden utvisa. 25% för mig är kanske som 150 procent för någon annan.
Ser du dig själv som en björnmamma?
– Vi kan se våra barn och lyssnar på deras andning när de är bebisar och inne i magen kan vi känna deras sparkar. Så fort ett hot kommer mot magen höjer vi upp en hand för att skydda dem. Men utanför kan vi inte skydda våra barn från allt. Vi kan inte vara med dem hela tiden, men när vi är nära dem får vi impulsen att skydda dem. Den där moderskärleken, hjärtat som ständigt slår för barnen och dödsskräck för att förlora dem kan nog många känna igen sig i. Jag var så rädd att förlora mina barn. Deras skrik i huset fick både dem och mig att överleva, annars hade jag somnat av röken.
Hur kändes det att bli framröstad som årets livräddare i ”Svenska hjältar-galan”?
– Det är så overkligt. Största priset är förstås att vi överlevde, men att prisas så här av hela svenska folket är en obeskrivlig känsla. Jag är helt mållös av den enorma kärlek som visats. Jag har fått flera tusen meddelanden där det står att jag inspirerar folk eller att jag är någons förebild och hjälte.
Emma Schols
Ålder: 31 år
Familj: Sambon Anders, 37, barnen William, 12, Nellie, 10, Melwin, 8, Albin, 5, Oliwer, 4, och Mollie, 3.
Bor: Edsbyn
Aktuell: Med boken “Ärren bär jag med stolthet: Branden i Edsbyn och livet efteråt”
text Frida Funemyr • foto Frida Funemyr samt privat
