- Annons -

Gunilla von Platen är flyktingflickan från förorten som blev superentreprenör i näringslivets topp. Här berättar hon om hur hon som liten flicka fick se sin mamma bli skjuten, om flykten till Sverige och om en tro på Gud som burit henne genom allt.

Från sina första fyra år i sitt födelseland Turkiet har Gunilla von Platen endast två minnen.
– Det ena minnet är mamma liggandes i blod. Det andra jag minns är en räv som sprang efter den minibuss vi senare flydde i tillsammans med vår människosmugglare, säger Gunilla när vi talas vid inför boksläppet av ”Draken i rummet”.
I många år har folk inom bokbranschen frågat Gunilla om hon inte skulle kunna tänka sig skriva den här boken, berättelsen om hennes liv. Men hon svarade alltid nej; hon ville helst inte bli så pass personlig och ville inte heller ”hänga ut” folk i sin närhet.
– Dock har jag lärt mig att man aldrig ska säga aldrig. Min älskade far gick bort förra året och därefter mognade känslan att jag vill dela med mig av mitt liv för att stärka och inspirera andra.

- Artikeln fortsätter efter annonsen -

Åter till det där första minnet, händelsen som kom att påverka Gunillas liv för alltid.
– Jag har frågat min svägerska om mina minnen stämmer och hon bekräftade att det jag minns stämmer med vad som faktiskt hände.
Det var Gunillas morbrors dotter, Sikare, som skulle gifta sig och Gunillas mamma hade fixat och styrt inför denna dag. Alla var fina och rena dagen till ära.
– Väl i kyrkan stormade det plötsligt in muslimska pojkar med gevär. De hade blivit skickade för att hämta Sikare. En muslimsk man hade haft ögonen på henne och ville ha henne som sin. Pojkarnas avsikt var därför att kidnappa bruden. Gunilla berättar hur alla blev livrädda och lamslagna. Den enda som inte blev rädd var hennes mamma.
– Hon lämnade över min lillebror som då var bebis till någon annan, gick fram och ställde sig framför bruden. Mamma sa: ”Ni rör henne inte”. Då skjuter pojkarna med fem skott på mamma som ramlar ner i en blodpöl. Hon rör sig inte. Därefter skjuter de hunden som står intill, den faller över mamma och sedan sliter de av mammas örhängen så att öronen delas i två delar.
Gunilla var endast ett litet barn och blev vittne till allt. Allt var väldigt tumultartat och hon svimmade sedan av skräck. Gunilla har fått berättat för sig att pojkarna som sköt tog morbroderns dotter med sig och därefter har ingen sett henne.
– Pappa fann en människosmugglare som han betalade med allt han hade. Smugglaren tog mamma, farmor, en svägerska och oss sju barn via Österrike till Tyskland där mamma till sist fick riktig vård. Gunillas mamma hade kulhål i kroppen, bland annat två vid tinningen.
– Efter att ha plockat ut kulorna ur mamma, konstaterade läkarna att hon varit ”två centimeter från döden”. Det är ofattbart att hon överlevde, men mamma har fått många men och gjort flera operationer genom livet på grund av skadorna hon fick.
Gunilla beskriver sin mamma som en ofattbart stark kvinna och att händelsen i kyrkan har påverkat henne starkt.
– I närmare ett halvår efteråt vägrade jag sova. Jag tänkte att om jag blundar så försvinner hon.

Gunilla hade en faster i Sverige och familjen försökte ta sig hit.
– Vi misslyckades vid första försöket, men vid andra försöket, den 19 juni år 1976 då kungen och drottningen gifte sig, släppte de igenom oss. Mamma har haft en förkärlek till kungahuset sedan dess. Kanske var man extra snäll i tullen just den dagen på grund av kungabröllopet.

Gunilla och hennes familj hamnade till en början på Uppsala universitet.
– Eftersom det var sommarlov och tomt på elever hade man sporadiskt gjort om lokalerna till en flyktingförläggning. Därefter skickades vi alla till Loka Brunn en sväng. Till sist hamnade vi i Göteborg och där bodde vi alla i fasters lägenhet tillsammans med hela hennes familj.
– Jag har fantastiska minnen från första tiden i Sverige. Vi växte upp på Grevegården – ett miljonprogram i Göteborg. Området hade en lekpark med getter, och jag fick snabbt många svenska vänner. Tio procent var invandrare, resten svenskar. Vi integrerades på ett fint sätt och lärde oss svenska traditioner. Men det tog ett tag innan vi vande oss vid de toppiga träden – granarna – och den konstiga maten. Mamma tyckte att svenskarna åt potatis mest hela tiden.

Vid sidan av Gunillas mamma har även hennes farmor varit en stark förebild.
– Min farmor överlevde massakern år 1915 i hennes hemby Seyfo där över 300 människor slaktades. Farmor kom undan genom att hon gömde sig väl, men såg på när vänner och systrar våldtogs och blev mördade. När jag växte upp berättade hon om allt hon genomlidit och det påverkade mig massor. Farmor var en trygg person som jag busade en hel del med och hon var mitt stora skyddsnät i livet.
Gunilla menar att hon är tränad av två oerhört starka kvinnor, sin mamma och sin farmor.
– Folk har frågat hur jag fixade det jag varit med om, men det är ingen som har skjutit, våldtagit eller försökt mörda mig. Frågan är hur mamma och farmor överlevt det de genomlidit.

Affärstänket hade Gunilla inom sig redan från barnsben.
– När jag var sex år insåg jag att mina föräldrar aldrig kommer ha råd att köpa något åt mig utan att jag måste skaffa allt själv. Jag gick då till glassbilen och köpte glasspinnar för 50 öre pinnen som jag snabbt sålde för 1 kr styck innan de hann smälta. Därefter har jag fortsatt på den banan. Jag har jobbat i princip under hela mitt liv från skoltiden tills nu, på kvällar och helger, säger Gunilla och berättar att av syskonskaran på nio är det endast systern Jaqulin som inte blivit entreprenör.
– Hon är sjuksköterska och istället den som tar hand om allt och alla.

Gunilla berättar att det har krävts en hel del för att bli en av Sveriges främsta entreprenörer.
– Att komma dit där jag står idag har inneburit enormt hårt arbete. Disciplin i allt. Jag har fått tusen smällar under resans gång. Förlorat allt och kommit tillbaka igen. Hängivenhet, disciplin och passion. Jag har sett möjligheter där andra sett hinder och aldrig någonsin gett upp. Givetvis har det kostat, ibland hälsan.
Gunilla berättar att hon hade dubbla diskbråck ett tag och hann inte träna eller ta hand om sig själv.
– Jag tog hand om familjen och bolaget först och främst, medan jag själv kom i andra hand. En läkare sa att jag kommer gå sönder om jag fortsätter så här och då började jag att gå på sjukgymnastik.

Gunilla är uppvuxen i ett kristet hem, men att Gunilla är kristen var inget ”hon själv förstod förrän i vuxen ålder”.
– Jag var ”hedningen” i familjen och revolterade mot det mesta – något som ingen annan syriansk flicka hade gjort tidigare. Jag var en skandal för hela släkten.
Men höjdpunkten för Gunilla var alltid kyrkan och söndagarna. Hon sjöng i kör och har fantastiska minnen från kyrkan som barn.
– Som äldre började jag ifrågasätta patriarkatet i kyrkan. Men min tro har på många sätt alltid varit en trygghet. Jag haft tusen kriser i mitt liv, bland annat har jag levt med en man som var alkoholist och som slog mig och jag hade en vän som blev kallblodigt mördad. Senare dog ännu en väninna i cancer. Då tvivlade jag och frågade mig varför Gud tillät att den bästa togs bort från oss.
Gunillas tro har minst sagt blivit prövad. Men på något vis bottnar hon i sin tro på Gud och sin tro på det goda i livet. Hon menar att Gud är godheten i människor. Gunillas man är ateist, men hon har aldrig prackat sin tro varken på honom eller sina barn.
– Kristendomen är för mig enkel och den bygger på att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad. Jag har alltid bett ”Gud som haver”, både på arameiska och svenska. Den bönen ger mig en inre ro.

Gunilla ser det som att hon fick en andra chans i livet och med tanke på det har hon sedan tjugo år tillbaka velat ge tillbaka till andra, framför allt genom olika organisationer.
– Detta bottnar i min uppfostran, att vi i söndagsskolan skulle ge våra sista slantar. Mamma menade att vi har allt vi behöver, mat för dagen och tak över huvudet. Jag gav kollekt framför att få lördagsgodis. När jag var sex år och inte ville ge min sista krona till kollekten sa min mamma att jag måste, för det finns alltid någon som har det sämre. Vi levde 12 personer på hundra kvadratmeter på pappas lilla lön från Samhall. Alla jobbade och hjälpte till. Det satte sig djupt i mig.

Vad betyder din tro för dig i vardagen?
– Att jag är trygg i mig själv. Jag vet vem jag är och har bottnat i det.

Hur är du som mamma?
– Jag är ganska mjäkig på många sätt. På jobbet är jag stark och bestämd, men med barnen är jag skör. Jag försöker dock att inte skämma bort mina barn då det skulle vara lätt med tanke på min barndom där jag aldrig någonsin fick en present eller julklapp. Jag ställer krav på dem och har förklarat att om man vill ha något får man kämpa och jobba för det. Redan som små har de hjälpt till på jobbet. De har lärt sig hur man tjänar genom hårt jobb och fått känna sig stolta över att de klarat sig själva.

Gunilla von Platen

Hur och när träffades du och din man?
– Jag var hos en kund på Hamburger Börs på en julfest och vi sprang på varandra direkt och började prata. Han var inte den typen av kille jag haft tidigare. Fantastisk omtänksam och fin människa. Sedan den dagen var vi ihop.

Vad fastnade du för hos honom?
– Förutom att han är fantastisk snygg och stilig så är det hans värme, personlighet och tryggheten som han har i sig själv. Tidigare levde jag med en man som var alkoholist och inte särskilt snäll. Alfred är motsatsen. Han och jag har på många sätt samma grundvärderingar vilket är avgörande för vår relation. 

När du inte jobbar, vad gör du då?
– Är med min familj och vänner. Älskar att resa och ibland er jag med på jakt tillsammans med min man.

Hur kopplar du av bäst?
– Med familjen i vardagen. För mig är det största lyxen att slippa jobba en fredagskväll och ha fredagsmys med familjen.

Vad ger dig livsglädje?
– Familjen och människor som ger av sig själva och är genuina. Man blir mer restriktiv med åren. Jag har slutat att släppa in folk som bara suger ut all ens energi, som bara tar och inte ger.

Finns det något som skrämmer dig?
– Jag kan leva med det mesta, men inte att det skulle hända mina barn något.

Finns det någon fråga du brinner extra för?
– Jag vill förändra världen till en bättre plats. I snart 20 år har jag arbetat tillsammans med många hjälporganisationer. Först ”Frälsningsarmén”, sedan ”Läkare utan gränser” och därefter blev jag ambassadör för ”Hand in Hand”. Andra jag samarbetat med är ”Unicef”, ”Min Stora Dag” och sedan med den egna stiftelsen på heltid. Nu engagerar jag mig även för mitt barnhem ”Little angel” i Damaskus och är samtidigt vice ordförande för ”UN Women” i Sverige.

Vad är du mest stolt över?
– Mina barn!

Vad har du för framtidsdrömmar?
– Att jobba heltid med filantropi.

Gunilla von Platen
Ålder: 47
Familj: maken Alfred och fyra barn
Bor: Stockholm
Yrke: entreprenör, investerare, filantrop 
Aktuell med: Boken ”Draken i rummet”

text Frida Funemyr • foto Åsa Tällgårdh

- Annons -