Natalie Carrion om ångest, ätstörningar och om att inte passa in i skolvärlden
Tidigt i livet fick musikern Natalie Carrion en vision: Hon skulle bli en berömd artist och hon skulle göra världen till en bättre plats för andra. Hon började som gatumusiker, men under gymnasieåren drabbades hon av svår ångest och ätstörningar. Vägen tillbaka var tuff, men idag mår hon bättre än någonsin. Och hon fortsätter att drömma stort.
Natalie Carrions föräldrar träffades på en semester i Florida.
– Ja, det är ju som en saga. Mamma skulle leta efter delfiner och gick längst med havet ut på en pir. Där ute stod två fiskare och en av dem blev min pappa, säger Natalie Carrion när vi ses på ett fik i Umeå, som är hennes hemstad.
– Med en samisk mamma och en karibisk pappa har jag verkligen ett spännande musikaliskt arv att förvalta, säger Natalie. Som liten tyckte hon om att uppträda. Hon och hennes systrar brukade sätta upp egna shower hemma och kallade sig själva för ”Ragnar, Berta och Son”, där Natalie var ”Berta”.
– Musiken samlade oss som familj, vi drogs till olika musikaliska sammanhang och vi var teaterapor alla tre.
Som 16-åring fick Natalie en vision om att hon skulle bli världsartist och via den plattformen bidra till att göra världen bättre. Att våga uttrycka sina mål högt har varit en helt avgörande nyckel för henne.
– Jag behövde uttala min vision högt för att på så vis hitta människor som trodde på mig och ville hjälpa mig att förverkliga mina mål, menar hon.
Till en början uppträdde Natalie som gatumusikant.
– Någonstans behövde jag ju börja, så jag tog min gitarr och ställde mig på stan här i Umeå och spelade. Första gången minns jag att jag skakade så mycket att jag knappt kunde stå. Men jag visste, att om man ska bygga upp något stort måste man börja i det lilla. Min vision var större än mina rädslor, så jag fortsatte att gå ut på stan och spela på sommarkvällar i fem års tid.
– De åren gav mig skinn på näsan. Det hände att det kom fram berusade människor som gjorde sig roliga på min bekostnad. Jag fick kommentarer som ” om du ska spela den där typen av musik kommer du aldrig bli nåt” eller ”Om du ska bli nåt måste du börja med att klä av dig naken”. Ibland försökte folk också att vara fysiskt närgångna. Samtidigt kände jag en viss trygghet eftersom polisen alltid fanns i närheten. Men känslan var ibland så klart att jag aldrig mer ville komma tillbaka och spela. Men jag fokuserade på mitt mål och fortsatte. Skulle jag ha lyssnat på de negativa röster jag mötte då hade jag inte kommit hit där jag är idag. Att börja min resa som gatumusikant har hjälpt mig att bygga en integritet som är avgörande för att jag ska hålla som artist.
Parallellt med att Natalie spelade som gatumusikant gick hon under dagarna i skolan. Första året på gymnasiet var tungt och Natalie erkänner att hon aldrig varit ett större fan av skolan och dess prestationskrav. Hon vantrivdes och känner att hon aldrig passat in i det formatet.
– Jag hade höga krav på mig själv och ville prestera utifrån det som förväntades, men betygen sa något annat. Man bedöms ju endast utifrån sina betyg, inte för vem man är, i skolans värld. Den känsla av ångest jag redan bar inom mig kändes inte mindre när kraven utifrån växte, säger Natalie. Hon beskriver ångesten som en inre panik, som om hon bara ville öppna ett fönster och springa iväg. Så en dag, från ingenstans egentligen, kom hon på att hon inte skulle äta någonting. Det var en vacker sommardag och hon satt med en god frukost framför sig och tänkte att det skulle bli det sista hon åt på väldigt länge.
– I efterhand har jag förstått att detta var ett sätt för mig att få kontroll över någon del av mitt liv. När jag slutade äta blev jag ju desto mer sugen, speciellt på sötsaker. Jag minns att jag kunde stoppa in en bit av en kladdkaka eller chokladboll för att sedan spotta ut det igen, bara för att få känna smaken, berättar Natalie.
Under andra året på gymnasiet tog Natalie ett sabbatsår som hon avslutade med en period i USA, där hon bodde hos goda vänner till hennes mamma.
– Det känns som det är extra socker i all mat i USA och jag hade svårt att tacka nej till allt jag blev bjuden på, jag ville ju vara artig. Men istället började jag spy för att få ur mig allt jag stoppade i mig.
Väl hemma i Sverige igen började situationen gå rejält utför. Hon bar på så mycket ångest att hon inte kunde sitta i klassrummet en hel lektion.
– Jag kunde inte fokusera på något alls. Jag levde i ett mörker, minns att jag låste in mig på skolans toalett och bara grät. Många gånger låg jag och sov på bänkar nära våra danssalar. Jag klarade inte av lärarnas förväntningar på mig. Samtidigt tror jag inte att folk riktigt fattade hur dåligt jag mådde. Men mina relationer påverkades negativt och en stor del av gymnasiet handlade bara om överlevnad för mig, säger hon.
Natalie beskriver sig som icke fungerande, men kämpande. Hon slöt sig och det var svårt för hennes mamma att nå fram och hjälpa sin dotter. Hon tog till slut hjälp genom att kontakta ungdomshälsan där hon berättade om sitt beteende som hon ju visste var fel. Men det enda hon minns från det sista mötet där var meningen: ”Nu är du bara barnslig, Natalie”. Därefter kom hon i kontakt med en läkare som sa: ”Men det syns inte på dig att du har en ätstörning”.
– Det kom en dag då jag tydligt kände att antingen avslutar jag mitt liv, eller så måste jag få hjälp. Jag åkte hem till mamma och delade för första gången ärligt hur jag faktiskt mådde och berättade att jag skulle åka till sjukhuset för att få hjälp. Därefter hamnade jag på psykakuten, där jag till slut fick ett bra bemötande. Jag möttes först av en otroligt fin person som sa: ”Det finns så otroligt mycket kämparglöd i den där kroppen”. Då kände jag att här fanns det någon som såg mig. Dagen därpå ville en läkare skicka hem mig, förmodligen på grund av de långa vårdköerna, men då sa jag att om du skickar hem mig med tabletter nu så kommer jag tillbaka i sämre skick. Därefter fick jag träffa en psykolog, säger Natalie och berättar vidare hur det blev hennes stora vändpunkt. Hon fick verktyg att hantera både sin ångest och sina ätstörningar. Dessutom möttes hon med förståelse. Under 3–4 år gick hon på regelbundna psykologbesök och idag mår hon bättre än någonsin.
Parallellt med musiken, som hon under sina svåra år aldrig slutade med, jobbar hon idag med nutrition och personlig utveckling. Näringsläran och vägen till ett gott mående är något hon förmedlar till andra, och samtidigt lär hon sig hela tiden själv allt mer om ett sunt förhållningssätt, vilket inte är fel då hon befinner sig i en musikbransch, som är känd för att vara både osund och utmanande.
– Jag för hälsosamtal och pratar om blodtester som är relaterade till kosten. Vi behöver ta hand om oss inifrån och inte vänta tills vi blir sjuka, säger Natalie. Hon känner en enorm passion över det hon gör idag, och beskriver sig själv som en entreprenör ända ut i fingertopparna.
Uppvuxen i en familj där många har en kristen tro, har Natalie alltid känt sig omgiven av trygghet och kärlek, och hon beskriver sin egen tro som personlig.
– Inte minst under utmanande stunder har det känts fint att tro på något gott. Min mormor och morfar har under hela sina liv varje morgon bett för alla utsatta människor i världen. Ägna goda tankar varje dag till sina medmänniskor, är något jag lärt mig från dem.
Det var genom jobbet inom hälsa som Natalie träffade sitt livs kärlek, Peter Eriksson.
– Jag fastnade för hans företagsamhet och klokhet. Och efter några fler jobbrelaterade möten frågade jag om vi kunde ses för ett coaching-samtal. Men ganska direkt gick vi från jobbprat till mer personliga frågor. Peter och jag blev ett par och han är den finaste supporten man kan ha, både jobb- och relationsmässigt. Med honom kommer jag bli gammal och jag längtar tills vi bildar vår egen familj, får några barn, gärna tre.
Efter några år slutade Natalie att spela covers på gatan. Istället började hon sjunga sina egenskrivna låtar, texter som bland annat beskriver hennes känslor och mående.
– Ibland stannade folk till och jag har sett tårar rinna ner för deras kinder. Det fanns de som kunde lyssna i flera timmar för att de blev så berörda.
När Natalie hade samlat ihop en del pengar köpte hon den gitarr som hon fortfarande spelar på. Idag är Natalies mål fortsatt att få bidra till göra världen bättre. Hon och hennes sambo Peter drömmer om att starta upp skolor i U-länder med fokus på personlig utveckling.
– Barnen är vår framtid och jag vill förmedla ett gott ledarskap. Jag önskar att alla barn ska förstå att de har en viktig kärna inom sig, att var och en ska förstå sitt värde och att ett betyg inte definierar dig som människa. När folk inte tror på sig själva, måste de ha andra som tror på dem tills de själva gör det.
För den stora, breda publiken är Natalie fortfarande ett relativt okänt namn. Men som 24-åring har hon redan börjat etablera sig som artist och hälsoentreprenör med en växande internationell karriär inom båda branscherna. Vi har redan kunnat se henne som programledare på SVT och hon har bland annat hunnit släppa ett album, där hon delar sitt personliga låtskrivande. Med en alldeles färsk singel “Stockholm” hyllar hon vår huvudstad och är även aktuell i en dokumentärserie som visas på norska NRK i höst, där tittarna får följa henne under ett år.
Natalie jobbar fokuserat mot målsättningen att bli en internationell artist, och hon har valt att omge sig med genuina personer som delar hennes vision.
– Jag har blivit erbjuden skivkontrakt men tackat nej då det inte har känts helt rätt. Jag har många låtar som är riktigt bra och radio från både USA och England har visat intresse. Men jag inväntar bara rätt producent.
Vad ger dig livsglädje?
– Människor, att möta människor, att hjälpa dem att se vilka möjligheter som ligger framför. Personligen jobbar jag dagligen med min personliga utveckling och jag brukar säga att det inte handlar om att man är dålig, men att man kan bli bättre som människa och hur man förhåller sig till olika livssituationer. Jag vill vara mitt bästa jag för mig själv och för människor omkring mig.
Hur mår du idag?
– Idag är det svårt att tänka sig att jag mått så dåligt som jag gjort. Idag väljer jag att se möjligheter och när jag möter utmaningar så vet jag att de är där för att utmanas. Jag är väldigt rik i livet idag, jag har en grundtrygghet och även när det blåser så vet jag var jag har min grund. Det är en lycka som inte påverkas av yttre omständigheter.
– Finns det något jag vill dela med mig av till andra, så är det något jag fått med mig hemifrån, att drömma riktigt stort. För om du ändå ska tänka, varför inte tänka stort?
Natalie Carrion
Ålder: 24 år
Familj: Sambo och två katter
Bor: Umeå
Yrke: Musiker och hälsocoach
Aktuell med: Singeln ”Stockholm” på Spotify samt en dokumentärserie på norsk TV.
text • foto Frida Funemyr