Hon har sålt slut på en klädkollektion över en helg, gett ut flera böcker, föreläser om digitalt entreprenörskap – och hennes nya webb har nyligen utsetts till årets bästa tidskriftssajt av Internetworld. Junia möter bloggaren och entreprenören Clara Lidström för att prata om framgångarna, men även om utbrändhet, skuldkänslor och den innerliga Gudstron.
För över tio år sedan startade Clara Lidström sin blogg UnderbaraClara som hör till en av Sveriges största.
– Min blogg har gjort hela skillnaden för mig, utbrister Clara som hade en dröm om att få göra böcker, skriva och jobba med radio. Tack vare bloggen har hon fått möjlighet att göra allt detta.
– Bloggen är själva motorvägen i min verksamhet men sedan skapar jag alla möjliga avfarter. Som ett klädmärke, en podd eller barnböcker, förklarar Clara i ett samtal.
Att just hennes blogg gått så fantastiskt bra, tror Clara själv beror dels på tur, dels på tajming.
– Jag var en av de första bloggarna i Sverige och det fanns ingen som skrev om de saker jag skrev om när jag började. Livet på landet, husmorstips och så vidare. Så jag var unik i min nisch och hittade snabbt en publik. Men sedan vet jag att min förmåga att provocera och inte vara rädd att sticka ut hakan har gjort sitt till det hela. Mina texter om feminism, tro och politik är de som delats mest och dragit nya läsare. Idag behöver man hitta en nisch om man ska starta en blogg – fundera på vad man vill berätta och på vilket sätt. Vackra bilder och fin layout är också superviktigt. Men så var det inte förut.
Just nu känns livet riktigt bra för Clara, men hon har haft några tuffa år sedan hennes yngsta son föddes.
– När han var i 1-årsåldern blev jag utmattad och sedan har jag fått kämpa mig tillbaka men det sista halvåret har varit bättre än på länge.
Clara beskriver hur hennes utbrändhet började med en deppighet och håglöshet.
– Saker som brukade vara roliga förlorade sin tjusning och jobbet kändes övermäktigt och inte särskilt inspirerande. Sedan följde en överjordisk trötthet som inte försvann hur mycket jag än sov. Och så småningom försämrades sömnen så att jag sov allt mindre. Det ledde i sin tur till panikångest eftersom jag aldrig kunde vila ordentligt.
Grej efter grej staplades ovanpå varandra tills Clara inte längre stod ut. Då gick hon till en psykolog med förhoppningen om att ett par tillfällen skulle kunna ordna upp hennes förvirrade känslor.
– Men det tog över ett år i terapi. Och så småningom antidepressiv medicin. Den var avgörande. För jag la om kosten, började träna, sov ordentligt och klarade av att jobba. Men glädjen återvände aldrig. Inte förrän jag tog tabletter. Efter åtta till tio dagar var det som en omvänd hand. Jag kom på mig själv med att stå och sjunga för mig själv i köket. Det var chockartat för det hade jag inte gjort på två år.
– Märkligt nog så var det mitt jobb som gav mig kraft att bli frisk, berättar Clara vidare. Tanken på mitt jobb, att vara kreativ, skapa nya saker och utvecklas – det väckte det där första pirret i magen efter utmattningen. Och steg för steg, med jobb i lagom doser, blev jag mer och mer mig själv igen.
Clara förklarar att det är jättesvårt att bli frisk från utmattning men ganska ”lätt” att förebygga den.
– Om man sover gott på nätterna och tränar och tar tid för aktiv vila är det nästan omöjligt att bränna ut sig. De flesta som är utmattade har fått varningssignaler från kroppen men inte förstått eller bara ignorerat dem. Yrsel, ångest, sömnbrist, värk, hjärtklappning, deppighet. Allt detta kan vara din kropp som säger åt dig att bromsa. Ifall du inte lyssnar stänger kroppen till slut av helt och hållet. I backspegeln ser jag många varningstecken som jag ignorerade.
– Sedan måste man lyfta detta från den enskildas axlar, säger Clara som menar att utmattning idag är ett stort samhällsproblem.
– Speciellt för kvinnor. Som ofta kläms i sina relationer. Kanske har de jobb inom vård eller skola men för lite resurser så att de ständigt tvingas trolla med knäna. Kanske har de sjuka föräldrar med otillräcklig hemtjänst som de ska hjälpa samtidigt som de egna barnen inte flyttat hemifrån. Kvinnor bär hela samhället på sina axlar. Det inser jag ju äldre jag blir. Tyvärr värderas deras arbete och kunskaper inte särskilt högt utan tas bara för givet. Först när en kvinna blir sjuk eller försvinner så märker man vilket otroligt tungt lass hon dragit.
I någon intervju har du beskrivit dig som folkskygg, hur menar du då?
– Jag har ända sedan jag var liten föredragit att vara själv. Visst tycker jag om mina vänner men jag har inga problem med att vara ensam på gården en hel vecka utan att träffa en enda levande själ mer än hunden. Jag hämtar energi i ensamheten. Så blir det för lite av den varan känner jag mig utmattad.
Beskriv din Gudstro, vad betyder den för dig?
– För mig är Gudstron väldigt okomplicerad och innerlig. Kanske har det att göra med att jag inte är från en kristen familj – jag har liksom inga sociala krav på mig kring vad jag ska prestera i min tro, eller i min livsstil som kristen. Jag kan praktisera den litegrann som jag vill och känner en väldig frid i tron.
Hur är du i rollen som mamma?
– I rollen som mamma är jag otroligt fysisk och kramig. Jag har långt tålamod och brusar sällan upp. Ganska lik min egen mamma. Jag har två söner och försöker lära dem att alla känslor är okej. Att det är bra att kunna gråta och visa känslor. Jag har aldrig tvivlat på att jag är en jättebra mamma. Men så har jag ju haft två lättsamma barn än så länge – be mig gärna återkomma i frågan när jag har två arga tonåringar istället, haha!
I rollen som hustru?
– Jag och min man blev ihop när vi var arton respektive nitton år. För att kunna fortsätta leva ihop hela livet behöver man få utrymme att utvecklas. Jag och min man träffas otroligt mycket och jobbar hemifrån båda två. Men vi ger varandra utrymme att resa på egna äventyr. Vi hade inte kunnat göra på något annat sätt – vi behöver båda utrymme för våra egna personer.
I rollen som yrkeskvinna?
– Jag är hårt arbetande och otroligt passionerad i det jag gör. Jag älskar att tänka på företagande och komma på nya idéer i mitt jobb. Men eftersom jag ställer så höga krav på mig själv ställer jag också höga krav på andra. Det kan nog göra att jag kan upplevas som krävande i vissa situationer. Om jag ger hundra procent vill jag att de jag samarbetar med gör samma sak. Idag har jag hittat en skara kvinnor jag arbetar och samarbetar med som brinner på samma sätt som jag och vi blir starkare tillsammans.
Vilken av dessa tre roller trivs du mest med?
– Jag känner mig väldigt mammig. Det är en roll som passar mig. Men jag trivs också bra som yrkeskvinna. I rollen som fru har jag det kanske svårare eftersom jag visserligen vill ha tvåsamheten men samtidigt är en ensamvarg som behöver mycket space i livet.
Hur hanterar du skuldkänslor?
– Jag brukar prata om mina skuldkänslor. Oftast växer det man stänger inne och kompisar kan påminna en om att inte döma sig själv så hårt – eller så berättar de om något hemskt misslyckande de själva varit med om – som får mig att inse att jag nog är mänsklig ändå och inte omänskligt dålig.
Vad är kärnan i din och din mans relation?
– I grunden trivs vi väldigt bra med att ha en stabil och trygg grund i ett hem och en relation. Så att vi kan drömma stort och flyga högt vad gäller våra jobb och våra andra drömmar. Vi är båda trygghetssökare i relationer men gillar äventyr i arbetet.
Vem gör vad hemma i ert hushåll?
– Min man tvättar, diskar, städar, handlar. Jag lagar mat och går ut med hunden och sköter allt det där som i regel faller på kvinnans lott. Styra upp sommarsemestrarna, kalasen och föräldramötena. Barnen turas vi om att hämta och lämna.
Hur ska man bryta killarnas övertag och hur tycker du att vi kvinnor kan lära oss att jobba bättre tillsammans?
– Just genom att vi kvinnor samarbetar bryts männens övertag i samhället. Själv jobbar jag i princip bara med kvinnor och anlitar dem för olika uppdrag. Det är faktiskt en fråga om kompetens. Jag har sällan arbetat med killar som klarat av att leverera på så hög nivå. De kvinnor jag arbetar med har fått kämpa mycket hårdare för att ta sig dit där de är. Dessutom är de ofta mammor och har fått lära sig att jonglera allt i livet och bära stort ansvar.
De kvinnor jag arbetar med har fått kämpa mycket hårdare för att ta sig dit där de är. Dessutom är de ofta mammor och har fått lära sig att jonglera allt i livet och bära stort ansvar.
Hur tar din feminism sig uttryck i ditt liv?
– Genom att jag väljer att samarbeta med kvinnor i alla sammanhang, genom att mina söner växer upp med en mamma som familjeförsörjare och ser att en kvinna kan vara både chef och bullmamma. Jag har en lång radda av otroligt starka kvinnor i min släkt. Både min morfars mamma och min mormors mamma hade rykte om sig att vara tuffa och kunna sätta karlar på plats, ro ut nät och slakta en gris och samtidigt sköta ett hushåll. Jag tänker att det där går i arv. Kanske genom genetik men också genom att dessa kvinnor i sin tur uppfostrat och uppmuntrat sina döttrar till att göra samma sak. Och i den andan är jag uppfödd. Och det hoppas jag inspirera fler kvinnor till.
Vad har du för framtidsdrömmar?
– Yrkesmässigt har jag otroligt många stora drömmar. Men jag vill inte berätta om dem – för då tappar de sin magi. Privat skulle jag vilja resa mer med min familj. Genom mina resor med UNICEF har jag fått se Malawi, Zambia och Kenya och jag vill gärna återvända dit med mina barn i framtiden. Jag vill visa dem världen och låta dem förstå hur otroligt privilegierade vi är. Och så kanske jag skulle vilja ha fler barn också. Men då måste jag få med min man på det tåget…vi får se hur det går, haha!
Clara Lidström
Ålder: 31
Familj: Jakob 30 samt barnen Bertil 6 och Folke 3
Bor: I en by på Västerbottens landsbygd
Yrke: Entreprenör och författare
Aktuell med: Egna klädmärket ”Miss Clarity”
Intressen: Skriva, baka och läsa
Bästa med att vara Clara: Att jag är så himla grundglad och positivt lagd. Det är personlighetsdrag jag fått från min far och som jag är tacksam över.
Sämsta: En orolig sida som lätt stressar upp sig – och en vidrig pollenallergi
Äter helst: Palt
Läser mest: Gamla klassiker
Förebild: Mormor som är både tuff och stark och omvårdande
Motto: Det är skillnad på vad man är bra på och vad som är bra för en. Det är så lätt att man gör saker i sitt liv som man kanske är bra på – men som egentligen inte är bra för en. Tar för stort ansvar hemma, har ett jobb man egentligen inte vill ha etc. Istället måste man fundera på vad som är bra för en och välja utifrån det.
text • foto Frida Funemyr
