Möt Annika Östberg i ett samtal om tiden efter fängelset – om skuld, tro och förlåtelse. Hur var det att plötsligt bli bemött med så mycket snällhet och hur mycket påverkas en människa av att sitta 28 år i en fängelsecell?
För sex år sedan besökte jag Annika Östberg i det fängelse i Corona, Kalifornien, där hon då hade suttit i 27 år. Jag hade redan varit hos henne ett par gånger, men det spelade ingen roll; innan jag fick komma innanför murarna skulle en hel del procedurer och byråkrati gås igenom.
Det var svettigt, Annika var klädd i likadana kläder som övriga interner och det enda som fanns att äta var snacks i en automat. Hon var samlad, artig och formulerade sig väl, men bröt på amerikanska. Alla som följt media vet hur hon ett år senare förflyttades till det svenska fängelset Hinseberg och året därpå blev frisläppt.
Idag ses vi i en hotellobby i centrala Stockholm och äter club sandwich. Hon har fortfarande kvar samma integritet och artighet, men svenskan har fått ett annat flyt.
Jag vet inte vilket av våra möten som är mest overkligt…
Livets tryggheter
Då, innanför murarna, var hennes största dröm att få komma hem till sin mamma och kanske få se en svensk klassisk röd stuga vid vattnet igen. I stort sett kunde hon bosätta sig var som helst. Idag bor hon i ett rött hus inte långt ifrån vattnet i Söderhamn. Här tillbringade hon somrarna som barn. Hon har tät kontakt med sin mamma.
– Vi träffas minst en gång i månaden och ringer ofta till varandra. Hon betyder mest för mig. Egentligen skulle jag vilja att mamma flyttade hit till mig, men henne måste man nog spränga med dynamit för att hon ens skulle ta sig utanför Stockholms gränser, säger Annika och skrattar högt medan hon saltar sina pommes. Därefter blir hon allvarlig. Annika tror inte att hennes mamma någonsin släppt skulden för vad som hände med hennes dotter.
– En förälder tar alltid på sig skulden för vad som sker med hans/hennes barn. Mamma har skyllt på sig själv, kanske hade saker och ting aldrig blivit som de blev om vi stannat kvar i Sverige. Jag har gett henne min förlåtelse gång på gång, men det hjälper inte. Ibland tror jag det värker så mycket i henne att hon inte ens vill träffa mig, för att skulden gör för ont helt enkelt…
Annikas mamma är en stor trygghet. Så även Tascha, Annikas alldeles egen hund som hon skaffat sig.
– Tascha är en Golden retriever som kom till mig som liten valp. Hon följer med mig på varje promenad jag tar och är idag en vuxen dam. Hon och jag är ett perfekt par ute i skogen, vi är både lika upptagna av lukter och syner. Att till exempel känna den mjuka mossan under fötterna är underbart. Kontrasten till den heta, hårda cementen jag trampat på i så många år är stor. Annika tränade hundar de sista åren i fängelset, de bodde hos henne i 8-9 månader men sedan var hon tvungen att lämna dem ifrån sig. Varje gång grät hon.
– Till Tascha kommer jag aldrig behöva säga adjö. Hon är en stor gåva och jag kommer att ha henne så länge hon lever.
Så mycket godhet
Det blev på många olika vis en omtumlande tid för Annika efter att hon släppts fri.
– Att gå och handla på en stormarknad blev nästan för mycket för mig, alla val och all stress. Media skrev om mig och folk stoppade mig på stan. Jag vet att vissa tycker att jag borde suttit inne för alltid, men det enda jag mött är vänliga ord. Människor har följt min historia och fast jag aldrig träffat dem känns det som att de känner mig.
Annika tycker att människors snällhet är det absolut svåraste.
– Jag visste inte hur jag skulle bemöta allas godhet. Att hantera hot, våld, förakt och likgiltighet var inget problem för mig, men med omtanke och empati var det annorlunda. Främmande människor ville komma fram och kramas, men i den miljö jag är van vid tar det tid att närma sig en annan människa. Var jag verkligen värd all denna vänlighet?
Tjäna sitt levebröd
Annika är ambitiös och ligger knappast på latsidan. Hon tar igen så mycket hon kan. En kort tid efter att hon kom till Sverige tog hon körkort.
– Jag hade ju kört i USA så körning var inte det största problemet, men teoriprovet… oj vad svårt! Min största mardröm är rondeller, det finns ju knappast några i USA, utbrister Annika som har en god vän, Tomas, till sin hjälp. Annika har köpt en husbil, men vågar inte köra den så Tomas följer med på hennes turnéer genom landet och fungerar allt ifrån chaufför till att fixa med allt praktiskt runt omkring föreläsningarna. Annika försöker ta igen så mycket hon kan av vad hon missat i livet. En av dessa saker är längdåkning.
– Det verkade så roligt, men väl på skidorna höll jag på att bryta båda benen. Jag tänker ändå försöka nästa säsong igen.
Annika menar att där hon är idag, som 60-åring, är de flesta när de är runt 30.
– Jag har endast fem år på mig att få ihop någon slags pensionstrygghet och även om jag kanske kommer att jobba vidare så skulle jag inte ha något emot att bara vara hemma med hunden och pyssla i trädgården.
Sin inkomst tjänar hon genom att berätta om sitt liv.
– Jag har startat eget företag och reser landet runt och föreläser och jag har skrivit två självbiografiska böcker, säger Annika och berättar att en tredje förhoppningsvis snart är på väg. Dess fokus ska vara mer politiskt.
– Jag vill göra en jämförelse mellan lagstiftningen i Sverige och USA. Jag är rädd för vart Sverige är på väg och tycker vi efterapar USA allt för mycket när det gäller brott och straff.
Bok blir film
Nästa år kommer även filmen om Annikas liv ut på biograferna.
– Den är baserad på min bok, vilket känns skrämmande och spännande på samma gång. Jag tror att det blir svårare att förmedla rätt känslor och lukter i en film än med en bok. Som författare är det lättare att förmedla scener med ord, i en film måste känslor förmedlas med hjälp av dramatiken på ett annat sätt. Jag tycker om att uttrycka mig i skrift, men jag litar på Lisa Linnertorp som skrivit manuset, och även på producent Bonnie Skoog Feeney (”I rymden finns inga känslor”).
Lisa har fått ta del av alla Annikas dagboksanteckningar, förhörsprotokoll, rättegångshandlingar och ljudupptagningar från tiden i fängelset.
– Jag har varit engagerad på det sätt att jag hjälpt till med äktheten i scenerna, såsom stämning och språk till exempel. Enbart bakom kameran alltså.
Lever i Guds nåd
Annika har förstått det som att hennes omgivning tror att en normalisering till världen utanför fängelset är och har varit hennes mål. Men det vill hon dementera.
– Jag vill faktiskt varken glömma eller förminska allt som gjort mig till den jag är idag. Den medvetenhet som jag har idag är tack vare den värld jag levde i tidigare. Om jag skulle ångra mitt liv, skulle jag ångra mig själv. Mitt liv är det enda liv jag upplevt. Jag kan inte gå runt och ångra och vara bitter. Just nu vill jag passa på att leva så mycket jag kan. Jag har äntligen kommit fram till att ge mig själv rätt till livet och till glädje. Detta trodde jag inte jag någonsin hade rätt till på grund av hur jag hade levt mitt liv, så detta var också en del av nådens gåvor.
Under sina första år i fängelset levde Annika med en konstant inre konflikt.
– Det finns många självhjälpsböcker för dem som mår dåligt och bär på inre konflikter. Där får man ofta rådet att ställa sig framför spegeln och säga till sig själv att man duger, är vacker och bra på alla vis trots det man gjort. Det är jättebra. Men jag behövde någon bredvid mig som sa detta till mig. För mig behövdes det mer, det räckte inte med att jag skulle se mig själv på detta vis. Jag behövde Guds kraft, nåd och Hans förlåtelse. Jag blev inte fri den dag jag kom ut ur fängelsets grindar, nej jag blev fri den dag jag tog emot Guds förlåtelse. Det var först då jag kunde släppa skulden och skammen.
Annikas tro på Gud kom inte som ett blixtnedslag.
– Kristen blev jag efter kanske tio år i fängelset, det skedde sakta efter genomtänkta diskussioner och många timmar tillsammans med präster som besökte mig. Idag har Gud rentvått mig från alla mina synder. Annika förklarar att därmed är inte hennes ansvar för skulden borta:
– Jag har känt skuld, smärta och ofta haft känslan av att bara vilja rulla ihop mig som en liten boll. Jag har orsakat så mycket negativt. Men någonstans har jag funnit en inre ro och harmoni trots detta. Jag tycker om den kvinna jag är idag.
Annika tror att det mesta i livet bygger på balans. Hennes hårda liv har fått henne att inse att så länge man kliver in i ondskans ström, påverkas och dras man till allt som är negativt.
– Jag tror att detta även gäller motsatsen. Om jag tar emot förlåtelsen och kliver ut ur ondskans ström och istället tillåter mig vara i Guds positiva ström, påverkas jag – och genom mig även andra – på ett positivt vis. Ju mer jag tar emot av Guds nåd, desto mer glädje, ro och tillit. Jag tror på dikten ”Fotspår i sanden”. När jag själv inte orkade var det Gud som bar mig 28 år i amerikanskt fängelse.
Annika beskriver sin tro som, att efter de många år då hon varit omringad av ondska, själviskhet och våld, kan de enklaste små handlingar lysa upp den kolsvarta tillvaron.
– På så vis är jag tacksam för det liv jag levt. Jag var inte fri ens när jag var fri. Jag var beroende av en rad olika saker och hade jag inte blivit inlåst hade jag förmodligen dött en narkomans död, menar Annika som idag lyssnar på sin magkänsla. Samma magkänsla fanns då hon begick alla sina misstag, men hon valde att inte lyssna. Idag lyssnar hon på den lilla rösten som säger vad som är rätt eller fel. Guds röst hör hon bäst i naturen, där står hon och känner alla mirakel som skapats just av Honom.
Att tala inför folk var ingen slump
När Annika är ute och talar i kyrkor brukar hon be in Guds makt innan alla kommer.
– Jag ber personligen för alla som kommer och lyssnar, att jag ska ge dem det de kan tänkas behöva. Jag har fått en otrolig respons och många människor i nöd vill höra vilka verktyg jag använt för att lyckats vara där jag är idag, trots att jag varit med om det värsta man kan tänka sig. Jag har förlorat min son och jag har suttit större delen av mitt liv i fängelse. Kanske tycker de om att jämföra sin historia med min, då alla historier framstår som ljusa i jämförelse med min, menar Annika och skrattar lite krasst.
– Människor frågar mig ofta hur jag kom igenom mitt mörker; de vill inspireras till att komma ur sitt eget mörker.
På frågan om hon aldrig tvekade från att sitta i en fängelsecell till att plötsligt tala för flera hundra människor per föreläsning, förklarar hon att erfarenheten av att tala fick hon med sig från tiden i fängelset.
– Jag var ju förtroendepresident och satt i styrelsen för AA på kåken. Där fick jag lära mig att förmedla ett budskap. Jag tror att den erfarenhet jag fick med mig därifrån inte var en slump. Jag ser det som min livsuppgift att få berätta min historia, menar Annika som fick pris från Talarforum som årets talare 2013.
Amerikansk kontra svensk kristenhet
I USA upplevde Annika att alla tror på Gud. Där är det inte konstigt att säga att man är kristen.
– Om man frågar någon där hur personen mår, får man ofta svaret ”I’m blessed” (Jag är välsignad). Alla måste bekänna sin tro om de vill bli framgångsrika, oavsett hur falskt det må vara. Här i Sverige upplever jag att färre tror, men att det finns en annan äkthet. Kristna verkar mer genomtänkta och lever ut sin tro på ett mindre ytligt sätt.
Hur ofta tänker du på din son som dog då du satt inne?
– Sven skulle ha varit 44 år om han levde. Jag tänker ofta på honom och inte minst när jag träffar på män som är födda 1970. Jag är glad att vi fick ett fint möte sista gången vi sågs när han hälsade på mig i fängelset. Jag berättade om mina felsteg och bad om förlåtelse för allt jag ställt till med. Jag minns att han tittade på mig och sa ”Du är min mamma”.
Sven kremerades i USA och jag vet inte alls var hans urna finns idag. Skulle så gärna vilja få hit den till mig så jag kan begrava honom på den kyrkogård i Stockholm där min farmor, farfar och pappa ligger och där jag själv en dag ska ligga.
Vad var värst under alla år i fängelset?
– De sju första månaderna på häktet var värst. Jag satt i en cell som bestod av endast cement. Inga fönster, inga tyger, inget sällskap. Totalt tomt. Jag visste inte om det var dag eller natt för det var ett ständigt mörker och jag tappade greppet om precis allting. Jag var omringad av en hel poliskår som jag ständigt var rädd för; när som helst kunde ju någon våldföra sig på mig. Men det var aldrig våldet och allt synligt som skedde i fängelset som var värst. Snarare var det alla omedvetna meddelanden genom blickar och handlingar. Både från andra interner och från dem som arbetade där. En människa kan åsamka dig mycken skada utan att ens lägga sin hand på dig. Egentligen förstod jag nog inte förrän jag kom ut hur mycket skada jag faktiskt tagit från åren där.
Polisen som mördades av din pojkvän har ju en dotter som idag är polis, som också bidragit till att du fått sitta inne så länge. Är du rädd att någon ska söka upp dig nu när du är fri?
– Nej, det är jag inte. Inte här i Sverige. Om jag satte min fot på amerikansk mark tror jag däremot att det är möjligt att de skulle kunna arrangera en situation som skulle orsaka att jag råkade illa ut.
Du är nyss fyllda 60, hur firade du denna dag?
– Jag hyrde en lokal en bit utanför Söderhamn med nästan 60 personer på plats. Det var ingen hurra-fest för att jag fyllt 60 utan snarare en tacksamhetsfest där jag ville samla alla som betytt något för mig under alla dessa år. Tom Alandh (dokumentärfotograf), AnnBritt Grünewald (före detta fängelsechef), UD-folk, före detta narkomaner och vänner var där. Utan alla nära och kära i sina respektive roller hade jag aldrig klarat av att leva idag. Min mamma är 86 år och hade svårt att ta sig hit.
Längtar du efter att dela resten av ditt liv med någon?
– Nej, det tror jag inte. Jag har faktiskt blivit uppvaktad flera gånger sedan jag kom hem, men jag tror jag har svårt att ta emot den typen av kärlek. Det är så mycket som kan gå fel. Att vara kär är underbart men då måste man öppna sig och det är en farlig känsla som skrämmer mig. Jag är rädd för att bli sårad. Så på det viset har jag nog tagit skada av alla år; däremot tror jag på vänskap och den typen av relationer.
Rädslan att släppa människor nära inpå sig är den största psykiska skadan som Annika dragit på sig på grund av sin tuffa bakgrund. Men hon bär även på en hel del fysiska smärtor. Under tiden i fängelse (år 1996) blev hon stelopererad på grund av ryggsmärtor.
– Jag fick ingen bra eftervård och är svag i hela vänster kroppshalva, därav käppen, säger Annika och nickar mot en brun pinne som står lutad mot stolen intill. Hon äter kortison och får lätt blåmärken. Dessutom lider hon av hepatit C.
Livet i fängelse påminner en hel del om livet utanför.
– Allt som finns här ute finns där inne, men i en annan skala så klart. Man drabbas av sjukdom och smärta, stress-situationer, hierarki, och relationsproblem. Men känslan mellan människor är annorlunda här ute. Jag har aldrig haft så starka vänskapsband som med flera av dem där inne. Relationer i ett fängelse är av ett djupare slag. Där lägger man sitt liv i varandras händer. Man går igenom så mycket tillsammans som man inte gör utanför murarna, knappt ens med den man lever med. Vi bor med varandra 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan. Du kan inte gömma dig, dina roller och sidor för någon, säger Annika och berättar att hon saknar många av vännerna som hon säkerligen aldrig kommer att få återse. Alla har de upplevt både mörker och ondska, men det Annika fått lära sig av alla år i fängelse är att ändå se ljuset och uppleva godheten som finns i varje människa.
– De val jag gjort i mitt liv har skapat svallvågor som för evigt berör mitt livs hav, men jag tror inte att jag hade levt i den tacksamhet och sett ljuset på samma vis som jag gör idag, om jag inte hade befunnit mig i det kolsvarta mörker som jag befunnit mig i så länge.
text • foto Frida Funemyr
