- Annons -

I sökandet efter sanningen om sin familjs tyska historia avslöjar Julie Lindahl sina morföräldrar som övertygade nazister. Detta för att deras fasansfulla brott, och alla lögner som följde, inte ska tillåtas påverka också nästa generation. Här berättar hon om hur hon under hela sitt liv har plågats av skam och om sökandet efter sina rötter.

Vi ses på ett hotell mitt i centrala Stockholm. Författaren Julie Lindahl kommer direkt från ett möte på Utrikesdepartementet där man utifrån ett föredrag i Raul Wallenbergs minne om anti-semitismen diskuterade vikten av utbildning versus värderingar som man lär sig hemma. 
– Jag tror att man behöver båda två för att kunna hantera fördomar, som varje människa har. För mig var min utbildning extremt viktig för att ta steget att ifrågasätta min ursprungliga familjs påståenden, menar Julie när vi slår oss ner med en kaffe i lobbyn.

- Artikeln fortsätter efter annonsen -

Julie är uppvuxen med en syster, en mamma som inte kunde hantera sitt förflutna och en pappa som, på grund av sitt jobb, tog med sig familjen och flyttade runt en hel del.
– Mamma kunde bli arg, men man förstod aldrig varför. Ibland kände man att hela hennes väsen var uppätet av indignation för något som hon var tvungen att bära. Som barn tar man på sig skulden, både jag och min syster trodde att mamma var arg på grund av något som vi hade gjort. På släktträffarna fanns också en spänning som gnagde.
Julie beskriver hur den här känslan av skam tog fäste i hennes inre och sedan följde henne långt upp i livet. Sin mormor, som Julie ofta besökte hemma i Tyskland, hade Julie en annan slags relation med. 
– Min mormor var alltid väldigt snäll mot mig och vi delade intressen som natur och kultur. Jag tror att hon ofta försökte medla mellan mig och mamma.
Julie och hennes mormor hade många förtroliga samtal och till slut, när hon hörde på sättet hennes mormor pratade om vissa människor i samhället, kunde Julie lägga ihop ett och ett. Julie började misstänka att hennes morföräldrar hade varit med som förövare i kriget i Polen, men hon visste fortfarande inte vad de hade varit delaktiga i. Hon vågade inte heller riktigt konfrontera sin mormor som menade ”att tiga är guld”.  

Något brast när Julies far dog. Det sista han sa till henne var: ”Ta hand om mina barnbarn.”
– Pappas bortgång och det faktum att min gamla familj föll ihop gjorde att våra relationer stryptes av helt och vi kunde aldrig prata om det förflutna. Hans död utlöste en depression och jag låg bara till sängs. Jag kände att skammen skulle förstöra även min familj, våra barns liv. Jag förstod att jag bara måste undersöka vad mina morföräldrar hade gjort under kriget. För hur skulle jag kunna ta hand om min egen familj när jag inte var hel själv.

År 2010 tog sig Julie till det tyska riksarkivet, das Bundesarchiv, i Berlin. Där fick hon svaret svart på vitt. Hennes morfar hade tillhört SS. Snart utkristalliserade det sig att han varit en del av en tidig SS-styrka vid invasionen av Polen och genom hela kriget var stationerad på olika ställen i det ockuperade Polen.
– I mina ögon gjorde sig mormor till ett offer, men senare fick jag reda på att hon var mycket engagerad i raskriget genom sin roll i olika organisationer som kvinnor deltog i.

Som 43-åring började Julie sin resa tillbaka i historien. Hon fick bland annat veta att hennes morfar och mormor en tid under kriget bodde i den annekterade västra delen, för att där bygga upp modellprovinsen Warthegau, tredje rikets kornbod. Morfadern var medlem i nazipartiet redan från år 1931 och var med i en ryttarförening inom SS utanför Hamburg. Mormodern gick, som SS-fru, med i en kvinnoförening som handlade om att ariska kvinnor skulle föda många barn och sedan uppfostra dem för raskampen. 
– Morfar hade varit anställd som SS Sonderführer under en organisation som svarade under Jordbruksministeriet. Det lät harmlöst men i verkligheten bedrev de raskriget som alla andra SS organisationer och morfar torterade de polska jordbrukarna som behandlades som slavarbetare.
Julie besökte flera arkiv, i Tyskland och Polen. Läste vittnesmål som beskrev hennes morfar som en ”djävul för folket”, som misshandlade och torterade folk till medvetslöshet. En man som troligtvis också gjort sig skyldig till mord.
– Det finns ingen som kan läsa något sådant och inte bli krossad. Att träffa överlevande var en helande process, men vissa historier blev ibland så svåra att lyssna till att jag blev illamående. Vad hade mina morföräldrar gjort? Jag kände till en början att jag var tvungen att åka runt och be alla dem min morfar misshandlat om förlåtelse. Jag kände sådan enorm skam men nu hade även känslor av skuld infunnit sig.
Julie beskriver hur något inom henne förändrades under resans gång. Hon träffade bland annat en man i Polen som varit ett 10-årigt barn som arbetade med sin familj på en av Julies morfars gårdar och därmed var slav under hans våld.
– Vid vårt möte lade mannen handen på mig och så sa han: ”Det här var inte ditt fel, Julie”. Jag fick plötsligt perspektiv. Skammen minskade och förändrades till en känsla av ansvar.

Den sexåriga resan genom Tyskland, Polen, Paraguay och Brasilien förvandlade Julies värld och sättet som hon såg på nyckelgestalterna i den, inklusive henne själv. Längs vägen har hon bland annat återfunnit en morbror, som påstods vara död, och hittat nya släktingar i Paraguay.
– Ett av mina starkaste minnen är när jag för första gången fick träffa min morbror och mina kusiner. Jag såg direkt att vi var släkt. Utan att tala samma språk kunde vi förstå varandra. Vi hade alla lidit av skammen, våra föräldrar hade inte förmått att ta hand om sitt förflutna och deras frustration kastades på oss barn. Det fanns en enorm igenkänning och vi möttes i detta.

Julies mormor misshandlades och utnyttjades av hennes morfar, precis som han utnyttjade och misshandlade polska kvinnor under kriget. Men hon stödde också nazisternas världsåskådning och slutade aldrig med det. Vid ett sista möte med mormodern, som då var över hundra år gammal, tog Julie mod till sig och berättade att hon visste att morfadern varit en SS-man och fanatisk nazist.
– Jag tvekade in i det sista, men det var min man som pushade mig till att prata med henne. Jag ville ju inte, likt mina morföräldrar, ljuga om vad jag visste. Jag kände mig självisk, tänk om det skulle leda till ett hjärtattack för mormor?
Julies man argumenterade att Julie skulle göra detta för sin egen skull, inte för sin mormors. 
– Annars skulle jag bara tiga och ljuga som andra i min familj. Jag hoppades på att mormor och jag skulle uppnå en känsla av ånger i vår familj och att vi skulle hitta kraft i att göra det tillsammans, men hon orkade inte.  Jag önskade att hon nu om någon gång kunde ta ansvar för sina handlingar, men jag förstod att jag inte skulle kunna förändra hennes åsikter. Mormodern bekräftade att familjen tillhört SS, men påstod att de bara försökt skapa en bättre värld. Hon försvarade högljutt morfadern (”han dödade ingen! Han slog dem bara”) och berättade stolt att hon varit medlem i det nazistiska välfärdsorganet NSV (som bland annat delade ut tillhörigheter från människor som skickats till gaskamrarna som en ”krigsinsats”). Detta blev Julies sista möte innan mormodern dog. 
– I ett telefonsamtal anklagade mormor mig och sa att jag hade fört in en genetisk osäkerhet genom att gifta mig med en man som hade handikappade syskon. 

Julie menar att man inte kan skylla sitt mående på tidigare generationer. Som vuxen har man ett ansvar för sitt eget liv och sina egna känslor. Men självklart berodde många av de känslor hon bar, som barn och ända fram till resans slut, på vad som hänt i tidigare generationer.
– Jag är påverkad av min historia, men nu handlar det framåt om vad jag kan göra med det. Min omgivning undrade under de här sex åren om jag verkligen skulle fortsätta mitt resande och sökande, men för mig var det nödvändigt. Hade jag stannat upp tror jag att jag hade haft kvar en känsla av vrede för vad mina morföräldrar hade gått med på och vad min familj hade förtigit. Det hade påverkat mina två barn och min man.
Julie beskriver att hennes man hela tiden stöttat henne under hennes efterforskningar. 
– Jag har den snällaste man som man kan tänka sig. Våra tvillingar var 11 år när jag påbörjade min resa. Jag mådde då så dåligt att jag inte hade något annat val än att ge mig iväg. Jag vet inte vilken slags mamma jag hade blivit utan den här resan, men jag vet åtminstone att jag har gjort allt som jag kan för att ta reda på mina egna skamkänslor som kanske skulle ha påverkat mina barn.

Förutom Julies man är hennes syster den som följt henne under resans gång. Hon mådde lika dåligt som Julie, men hade ingen möjlighet att resa med sin syster. 
– Däremot skrev jag alltid till henne från olika hotellrum om allt jag fick reda på. När jag var klar med mina resor efter alla år sa hon till mig att min resa hade förändrat även henne. Hon sa att hon inte längre tror på att allt är hennes fel, hon hade blivit hel och lycklig. Hon hade ju lidit av samma skamkomplex som jag.

Julie bor i Sverige sedan 1997 och hon reser runt i världen och föreläser om sin bok ”Pendeln” och närliggande ämnen som till exempel varför vi måste försvara och utveckla demokrati. Julie utgår alltid från sig själv, där finns en historia som gör att folk lyssnar. Framöver kommer hon även att starta on-line program i detta ämne för elever som hellre vill ha klasser på nätet.
– Det finns universitet i USA som har tagit in min bok som en del av sin utbildning.
Julie brinner idag för frågan och hon ger hela sitt liv åt att ta ansvar för det tidigare generationer mörkat. Även om det fortfarande kan vara tufft emellanåt mår Julie idag bättre än på mycket länge. Hon har bearbetat den hemlighet som hennes familj bar på. Och resan, som i mångt och mycket även gick ut på att förstå varför hennes mamma var som hon var, gav henne klarhet i flera frågor.
Julie förstår att hennes mamma måste haft det tufft och att det måste ha varit tungt för henne att bära på ett sådant förflutet i familjen.
– Kringflyttandet var en flykt, men jag känner medlidande med min mamma då det måste varit tungt för henne att bära denna hemlighet.

I sin självbiografi “Pendeln” försöker Julie visa att människor kan begå onda handlingar men att ingen människa är helt ond. Vi måste förstå det för att historien om andra världskriget och Förintelsen ska kännas relevant idag och hon ser det idag som sin uppgift att förstå hur det kunde bli som det blev. För historien upprepar sig. Krig och våld fortsätter, folk flyr från Afghanistan, Syrien och andra länder, vilket sätter igång kedjereaktioner som kan vara farliga. Hon menar att det finns två olika tankar här. 
– En är vår reaktion i västvärlden på flyktingströmningar, och det andra är trauman som dessa familjer som har flytt krig har att bearbeta. I båda fall är skam-indignation-hat-dynamiken relevant men det är olika saker.
– Om jag ser till mina morföräldrars radikala sätt handlar det från början om skam från första världskriget som formade dem som tonåringar och unga vuxna. Skammen leder till indignation (för att man känner sig tvungen att bära skammen) som i sin tur kan leda till hat. Människor som känner skam kan bli upprörda och känna vrede över saker och om inte dessa känslor bearbetas kommer kanske hatet. Det är precis samma dynamik som vi ser i västvärlden idag.
Julie menar att flyktingkrisen får oss att känna en underliggande skam eftersom vi delvis är medskyldiga då vi i de rika länderna är mest ansvariga för klimatkrisen och på så sätt måste människor fly på grund av livssituationen i sina länder. Vi blir upprörda och frågar oss varför vi ska ta ansvar för något som sker i länder långt bort?
– Finns det sedan inget vettigt diskussionsforum för dessa frågor leder känslorna till hat mot offren som plötsligt förvandlas till det största hotet. Det blir en ond cirkel när samhället inte kan stötta familjer som har kommit från krig att bearbeta sina egna frågor och upplevelser och få möjligheten att förvandlas på samma sätt. Jag tror det finns en väg ut, men då måste skam och indignation brytas och istället för hat skapas då ansvar. Jag har ingen aning om vem jag hade varit idag utan min personliga resa, men förmodligen hade jag varit en väldigt arg person. Hat tar tid och kraft att bryta, men satsar vi tillsammans kan vi se resultat. Det är just det här som min resa handlar om.

Julie Lindahl
Ålder: 52. 
Bor: Stockholm.
Familj: Man och tvillingar,
21 år gamla. 
Gör: Författare, demokrati-aktivist och utbildare. 
Aktuell: Initiativtagare till Voices Between: Stories Against Extremism ett nätverk av författare motiverat av minnet av förintelsen med syfte att bygga broar och öka förståelsen genom berättelser.

text Frida Funemyr • foto Frida Funemyr samt privat

- Annons -