- Annons -

En av sommarens allra varmaste dagar träffar jag Ruth Nordström i S:ta Clara kyrka. Hon syns på långt håll. Hennes värme och utstrålning är tilldragande och hon småpratar med alla som kommer innanför kyrkdörrarna. En kille i tonåren kommer plötsligt in. Han ser vilsen, nästan rädd ut. Blicken är stirrig och han är iklädd stumpor, men inga skor. Killen frågar Ruth om han får gå in i kyrkan och hon svarar att han kanske vill prata med någon. Det vill han. Ruth parar ihop killen med någon från kyrkans personal innan vi går ut och sätter oss på gräset utanför kyrkan. Hon hälsar på var och varannan person som passerar. Som prästfru och som jourhavande jurist i kyrkan känns hon igen av de flesta.
Ruth flyttade med sin familj från Norge till Sverige när hon skulle börja gymnasiet här. Men när det var dags för hennes föräldrar att efter ett år flytta tillbaka till sitt hemland valde Ruth att stanna kvar i Sverige.
– Dels kände jag att jag ville gå klart gymnasiet, men framför allt ville jag efter gymnasiet vara kvar för att jag hade träffat Mattias, mitt livs kärlek, säger Ruth.
Hon skrattar när hon tänker tillbaka på hur hon hade skapat listor på hur hennes framtida man skulle vara och se ut.
– På en av våra första dejter sa Mattias att han ville springa en runda ihop. När vi hade sprungit ungefär sex kilometer och kom fram till slottet i Uppsala, sa han halvt ironiskt, halv på allvar: ”Du Ruth, du kan ta och slänga dina listor nu. Jag uppfyller väl ändå alla de där kraven?”. Grejen är att han hade helt rätt. Jag fastnade för hans godhjärtade, omtänksamma och generösa sätt. Och han är en av de mest trofasta och lojala människor jag känner. Dessutom är han diplomatisk och en god lyssnare, men också en kunnig teolog och kyrkohistoriker, och vi samtalar mycket om teologi och värdefrågor.

Ända sedan Ruth var barn har hon intresserat sig för mänskliga rättigheter. I vilken form visste hon såklart inte då, men hon minns att hon redan under lågstadiet kände något speciellt då man firade FN-dagen hemma i hennes norska skola.
– Jag kommer speciellt ihåg när jag ritade en teckning med FN:s symbol och fredsduvan, att det betydde något speciellt för mig, säger Ruth.
Efter gymnasiet var hon inne på att hon kanske skulle jobba som journalist och vara en skrivande opinionsbildare. Men när hon bläddrade i katalogen från Uppsala Universitet och fick syn på juristlinjen kände hon att det var jurist hon skulle bli.
– De första fem terminerna tyckte jag att det jag läste kändes torrt och teoretiskt. Det handlade mest om sakrätt, affärsjuridik och liknande, vilket jag inte tyckte var så jättespännande. Det var först under termin sex när vi läste om mänskliga rättigheter, och om den lilla enskilda människan mot staten, som jag kände med hela mitt hjärta att jag hamnat rätt.
Ruth berättar att ett bibelord som betytt mycket för hennes arbete är Ordspråksboken 31:8–9. Det lyder så här: ”Höj din röst för den stumme, till försvar för alla värnlösa. Höj din röst och döm rättfärdigt, försvara de fattiga och svaga”.
– Det handlar ju om att hjälpa verkliga människor i mycket utsatta situationer.

- Artikeln fortsätter efter annonsen -

Ruth gjorde sin praktik på justitiedepartementet. Sedan sökte hon till Utrikesdepartementets och Regeringskansliets aspirantprogram, där det är få förunnat att komma in.
– Det var tuffa prov och svårt att komma in, men jag fick en plats. Likväl tackade jag nej innan jag börjat, säger Ruth. Jag är passions- och värdedriven och kände att de drömmar jag bar på inte skulle bli förverkligade där. Andra som hade sökt jobbet frågade om jag insåg vad jag tackade nej till, att detta var världens chans. Visst var det intressant som arbetsplats, men jag gillade inte byråkratin eller hierarkin som fanns där. Jag ville ju jobba med enskilda fall. Jag ville ha personlig och nära kontakt med mina klienter.

År 2012 startade Ruth istället en ideell organisation. Hon kallade samman tio jurister och juriststudenter som också delar hennes kristna värdegrund och frågade om de ville vara med på tåget. Tre år senare startade Ruth juristfirman ”Skandinaviska Människorättsjuristerna”, en organisation som är verksam inom flera områden, men främst har fokus på humanjuridik, privaträtt och människorättsjuridiken. De företräder enskilda i svenska rättsprocesser och i internationella instanser som Europadomstolen, FN:s kommitté för mänskliga rättigheter och FN:s tortyrkommitté.
– Jag startade firman i samband med den stora flyktingvågen som rådde just då, säger Ruth och berättar att några av byråns vanligaste mål rör just immigrationsrätt.
Ruth ville att byrån skulle ha en företagskultur med mjuka värden, därför satte hon från starten upp en lista med värdeord som skulle råda för byrån: tillit, förtroende och omtanke, men också integritet, ansvar och kompetens. Och Ruth har, tillsammans med sina kollegor, fler än en gång fått höra ord som ”Ni gör mer än andra jurister vi träffat, ni ser mig och ni lyssnar verkligen på mig”, vilket får Ruth att känna att de verkligen gör skillnad för människor.

I mars 2019 presenterade Ruths byrå Konvertitutredningen tillsammans med fem kristna kyrkosamfund. Utredningen visade att 68 procent av de asylsökande konvertiterna, som var döpta medlemmar i kyrkorna, inte bedömdes ha en genuin kristen tro av Migrationsverket. Av de fall som hade gått vidare till migrationsdomstolen fick 81 procent avslag.
– Det är en grundläggande mänsklig rättighet att konvertera, det vill säga att byta religion, och att få en rättssäker prövning av sina asylskäl. Vår juridiska analys visade att Migrationsverkets beslut ofta är godtyckliga och rättsosäkra och i strid med mänskliga rättigheter. Därför har vi sedan dess skickat 49 klagomål till FN:s kommitté för mänskliga rättigheter och FN:s tortyrkommitté, säger Ruth.

Det finns vissa värden och rättigheter som ska gälla för alla och alltid, oavsett religion, kön, hudfärg eller andra omständigheter. De måste grunda sig i det unika människovärdet, allas lika värde inför lagen.

Ruths driv är att få hjälpa den enskilda människan.
– Jag känner en enorm glädje över det arbete vi gör för att försvara enskilda människors mänskliga fri- och rättigheter. Det finns vissa värden och rättigheter som ska gälla för alla och alltid, oavsett religion, kön, hudfärg eller andra omständigheter. De måste grunda sig i det unika människovärdet, människans lika värde inför lagen. Ett välfärdsland som Sverige, som ofta slår sig för bröstet gällande mänskliga rättigheter, får inte bryta dessa konventioner.
Men det som driver Ruth allra mest är den kristna tron.
– Jag vill älska mina medmänniskor, ge vidare Guds kärlek och förmedla hopp. De som jag till exempel möter här i S:ta Clara kyrka har ofta tappat allt sitt hopp. Att få tända en gnista hos dem och ge dem lösningar eller förnyat hopp är en fantastisk känsla. Det kan hända att de behöver hjälp med olika ärenden som handlar om till exempel socialbidrag, familjerättsfrågor, hyresrätt, migrationsrätt eller LVU-ärenden. Jurister och juriststudenter från vårt team som nu består av tio personer, kommer hit en gång i veckan till vår juristjour.
– Som målsägandebiträden företräder vi också dem som har blivit utsatta för brott, som sexuella övergrepp och misshandel, berättar Ruth.

Ruth har också drivit skadeståndsprocesser mot stat, landsting och kommuner på grund av brott mot Europakonventionen. Hon har bland annat företrätt en pappa, vars son blivit medicinerad mot pappans vilja. Ruth berättar att pojken blivit medicinerad för ADHD,
men i själva verket har pojken en hjärnskada på grund av en överdos av morfin.
– I det fallet vann vi skadeståndsprocessen i Hovrätten, vilket kändes bra.
Ruth berättar även om ”barnmorskefallet” som engagerade hela Sverige. Mediedrevet som drabbade henne och hennes klient, barnmorskan Ellinor Grimmark, blev hänsynslöst, när de i Sverige, ett av världens mest sekulariserade länder, inledde en rättsprocess om samvetsfrihet i svensk sjukvård.
”Barnmorskefallet” ledde till att en tidigare partiledare jämförde barnmorskan med IS-krigare och att en minister fälldes i Konstitutionsutskottet. Över fyrtio länder i Europa respekterar samvetsfrihet som en mänsklig rättighet, men inte Sverige, världens näst mest sekulariserade land efter Japan. På grund av Ruths engagemang som juridiskt ombud i barnmorskefallet, ställdes en konferens om människohandel vid ett av Sveriges största universitet in med bara ett par dagars varsel.
– Det var nog något av det tuffaste jag yrkesmässigt varit med om, säger Ruth som berättar om bland annat detta fall i sin bok ”Till de utsattas försvar – om min match i åsiktskorridoren” som kommer ut i september.
I sådana här svåra, utsatta och påfrestande processer känner Ruth att det är extra viktigt att leva inifrån och ut.
– Om jag hela tiden är grundad och går tillbaka till ankaret, det vill säga stillhet, tystnad och min inre dialog med Gud, får jag inre kraft.

Vad betyder din kristna tro för dig?
– Den är min identitet, mening, värdegrund och mitt stora hopp. Tyvärr trängs kristna värderingar ofta undan i det offentliga i Sverige och vi har en mycket trång åsiktskorridor. Den kristna värdegrunden tillhör ju våra rötter och är grunden för vårt högtidsfirande, vår historia och kultur och har präglat hela det västerländska samhället. Det blir en stor förlust att ta bort vår kulturskatt som ger oss så mycket gott. Jag är glad över de politiska partier, som exempelvis Moderaterna, som nu återinför den kristna värdegrunden i sitt idéprogram.

Finns det några motsättningar mellan tro och juridik?
– Inte alls. Våra lagar är ju ett rättesnöre för vad som är rätt och fel, men jag anser att lagarna måste speglas i ett moraliskt fundament, som naturrätten och de mänskliga rättigheterna. Alla politiker utgår från en ideologi och värdegrund och den kristna trons gyllene regel och människovärdesprincip ger en inbjudan till medmänsklighet. Varje dag köar här i S:ta Clara kyrka över hundra människor som på olika sätt behöver hjälp eller något att äta. Hur behandlar vi de allra mest utsatta i vårt samhälle? Många människor faller mellan stolarna i vårt välfärdssystem. Jag tror journalisten Stina Oscarsson hade rätt när hon sa att det finns en ”fallucka i folkhemmet”. Här har kyrkan en jätteviktig uppgift. Till kyrkan vänder sig människor när allt annat har fallerat.

Hur behandlar vi de allra mest utsatta i vårt samhälle? Många människor faller mellan stolarna i vårt välfärdssystem.

När du inte jobbar, vad sysslar du då med?
– Jag läser mycket och lyssnar på ljudböcker. Jag försöker också vara ute och gå på en promenad i skogen så ofta jag kan. Jag har ett stort behov av stillhet och ro. Någon gång varje termin åker jag iväg på några dagars retreat. I jobbet är jag engagerad i så många livsöden, många trasiga människors historia och fylls av så mycket intryck. Då kan det vara skönt att bara koppla bort allt och gå in i stillhet ett tag.

Hur vill du beskriva dig själv som mamma?
– Jag är närvarande. Mamma-rollen är det viktigaste av alla uppdrag för mig och inget av mina tre barn började på förskolan innan de var 4–5 år gamla. Jag vill tillbringa så mycket tid som jag bara kan med dem. Jag försöker att ge dem trygghet och kärlek, men tycker som de flesta andra föräldrar att det är en utmaning med var och hur man ska sätta gränser. Hur man till exempel begränsar deras användande av sociala medier på ett bra sätt. Jag företräder ju unga tjejer som varit utsatta för sexuella övergrepp, där det börjat med sociala medier och jag vet vad som kan hända. Men det är skönt att min man och jag är ett team i de här frågorna. Små barn, små problem, stora barn, större utmaningar, som jag brukar säga.

Vad är kärnan i ditt och din makes äktenskap?
– Några nyckelord för oss har varit förlåtelse, förtroende och gemenskap. Att vi varje dag ber varandra om förlåtelse och ger varandra förlåtelse. Att bygga upp förtroendet för varandra handlar om att vara förtrolig, sårbar och inte dölja något för varandra, utan ha en öppen och ärlig dialog varje dag, om små och stora saker. Gemenskap innebär att vi försöker vara tillsammans så mycket som möjligt, och att även ha gemenskap med Gud tillsammans. Det innebär att vi ber tillsammans varje dag, även med våra barn. I en kärleksfull relation behövs Andens frukt, som vänlighet, ödmjukhet, tålamod och godhet, men vi kan inte odla dem utan Guds hjälp.

Vad ger dig livsglädje?
– Mina barn är mitt stora solsken. Jag är så tacksam för dem. Jag brukar säga till dem varje dag att de gör mig lycklig. Jag blir även glad av att se och uppleva Guds storhet i naturen. Och att få leva nära Gud, min man och min familj. Men även att ha ett arbete som känns meningsfullt.

Finns det något som skrämmer dig?
– Ja, jag kan bli rädd när jag vet vad de brottsoffer som jag företräder utsätts för. Jag är även orolig för att det ska hända något med mina barn, nära och kära eller att de inte ska må bra. Men då är det så viktigt att kunna lämna all oro till Gud. Att sedan ta emot hans frid ser jag som en stor gåva. Och skulle något av det som jag oroar mig för ändå inträffa, vet jag att han går vid min sida. Sen får jag lita på att allt samverkar till det bästa för dem som älskar honom. Det är vad den dagliga överlåtelsen till Gud handlar om. Jag får ofta höra att jag verkar så modig och stark, men mänsklig styrka räcker inte. När hela ens tillvaro gungar, är det bara Guds kärlek som kan driva ut all rädsla och fruktan.

Vad har du för framtidsdrömmar?
– Det håller jag mest för mig själv och inom familjen, men jag hoppas kunna få tid att skriva fler böcker och resa igen.

Ruth Nordström
Yrke: Jurist
Ålder: 45 år.
Bor: Villa i Uppsala.
Familj: Maken Mattias, präst i S:ta Clara kyrka i Stockholm. Tre barn som är 17, 15 och 13 år.
Aktuell med: Boken ”Till de utsattas försvar – om min match i den svenska åsiktskorridoren”.

Ruths sommar:
Dina allra första sommarminnen?
– Å, min familj brukade åka till Numedal i Norge där vi hade ett lantställe. Vi var där från juni till augusti varje sommar och lekte i en lada, i skogen och i ett härbre. Vi hade ingen TV utan var helt hänvisade till våra överfyllda bokhyllor.
Hur ser era sommartraditioner ut nu för tiden?
– De senaste 13 åren har vi hyrt en stuga på Gotland, men denna sommar hann alla stugor bli uthyrda. Men jag hoppas såklart få möjlighet att resa till Norge. Jag har inte fått träffa mina föräldrar och familjen där på över 1 1/2 år. Vi kommer även hälsa på några goda vänner i Dalarna, det blir mysigt!
Bästa sommar-rätten?
– Halloumisallad med avokado och mangodressing!

text Frida Funemyr
foto Frida Funemyr, Derry Philip och Abraham Engelmark

 

Tidigare artikelIsabellas tuffa kamp för livet
Nästa artikelEva Strömbäck och Ann-Kathrin Missaoui: ”Ta din oro för barnet på allvar!”