”Kärlek handlar om att vara inlyssnande”

På sin 50-årsdag blev Jill överraskad av sina döttrar på flygplatsen i Ängelholm. De dök upp med stora heliumballonger och en stor skylt.

− Hemma hade döttrarna tillsammans med min familj och kärleksfull guidning av min sambo Mattias, ordnat med en riktig familjemiddag med allt man kan önska sig. Helgen efter det firade jag med ett hundratal gäster i Stockholm, säger Jill och menar att hon fick uppleva oförglömliga och underbara tal, jazz-trio, Marmeladorkestern och fantastisk mat.

− För första gången i mitt liv kunde jag samla de flesta av mina vänner på ett och samma ställe. Från Skåne upp till Jämtland. Jag känner stor tacksamhet över alla fina vänner jag har och jag känner stor frid över att fylla 50. Glad för att jag har en relation till mig själv och för att jag tycker att jag duger. Glad och tacksam för att kroppen är frisk och fungerar.

Tidigare i livet har Jill jobbat så mycket att firandet blivit sekundärt. Men nu, i samband med 50-årsdagen, slår hon på stora trumman och förutom firandet med familjen och vännerna markerar hon sin födelsedag med hela svenska folket genom sin show ”Simply the best”.

− Att stå på scen är livet för mig, därför känns det helt naturligt att fira så här, säger Jill.

Hon förklarar att hennes show är en enda stor reflektion över allt fantastiskt hon har fått göra under alla år i den här branschen. Jill varvar egna personliga och melankoliska ballader med storslagna up-tempo covers, som förmedlar en känsla av Las Vegas-show.

− Vissa låtar är självskrivna, vissa försöker jag hitta en röd tråd med genom mitt berättande och det känns som vi lyckats, säger Jill vars show avslutas med ”Forever Young”.

Jill minns att hon brukade dansa tryckare till den gamla 80-talslåten, men att hon då aldrig fattade texten.

− Det är ju en text som känns så otroligt relevant även idag. Den beskriver hur vi ska tillåta oss att dansa den lilla tid vi får här på jorden. Vi hoppas på det bästa även om vi måste förvänta oss det värsta. Kommer de att släppa bomben? Låten beskriver såklart ett annat krig när det begav sig, men vi har ett krig som pågår i våra grannländer och texten är relevant på alla sätt och vis. Livet är verkligen kort.

Jill citerar texten ”Turn our golden faces into the sun Praising our leaders, we’re getting in tune” och fortsätter: “Let’s dance in style, let’s dance for a while.”

− Tänk den dag vi tittar mot solen och hyllar våra ledare. Idag tittar jag på våra politiker, jag vill inte byta med dem och jag beundrar dem, men det känns så vilset. Jag tycker hela världen känns så vilsen.

Jill påpekar att det är så mycket positivt som kommer med åldern, inte minst tryggheten.

− Jag känner mig mer trygg i mig själv än jag någonsin gjort och det är ljuvligt, men jag känner mig otroligt otrygg som människa och över att lämna den här världen till mina döttrar. Världen är full av idioter, se bara på Trump och Putin. Det känns som om världen är full av clowner som leker med en massa liv, det är så fruktansvärt, säger hon.

Jills främsta längtan och ambition är att få beröra sin publik, vilket hon verkligen gör i sin storslagna show. Hon menar själv att det är svårt att nå människors hjärtan om man inte vågar vara personlig.

− Det känns viktigt och jag är inget unikum bara för att jag har skilt mig eller för att jag är ledsen. Förr eller senare går alla igenom sorg, om inte en skilsmässa så kanske det är något annat likvärdigt som man kan känna igen sig i. Det är i detta som gemenskapen hittas och det som är hela kärnan i mitt kall, säger Jill.

Under sin show pratar Jill lättsamt till publiken och mellan låtarna beskriver hon sina känslor kring att hitta kärleken senare i livet och om barnens frigörelseprocess. På en av låtarna sjunger dottern Havanna duett med sin mamma, men Jill tror inte att någon av barnen kommer att gå i

hennes fotspår. Äldsta dottern går sista året på innebandy-gymnasium och yngsta har inte valt någon speciell bana ännu.

− Visst tycker de om musik, men jag skulle inte säga att de har samma kall som jag hade eller fått den stora gåvan som jag föddes med, säger Jill som redan som liten gick omkring och sjöng jämt och ständigt.

Jill var endast 5 år när hon började i kör. Hon tänkte aldrig att hon skulle bli artist, musiken har bara funnits där hela tiden. Jill berättar att hon aldrig skulle klara av att välja bort musiken. Ett tag, en period när hon befann sig i en svacka och inte kunde försörja sig på musiken, jobbade hon på arresten i Ängelholm. Men annars har det aldrig någonsin funnits någon b-plan.

− Men jag har alltid haft en dröm om att öppna ett äldreboende. Det hade varit så roligt att ta hand om de äldre i vårt samhälle. De har så mycket intressant att berätta och sedan tycker jag att vi behandlar våra äldre som om vi själva inte kommer bli gamla. Barn och äldre integreras inte längre. Men jag tror att det skulle ge alla så mycket utbyte och glädje om vi gjorde det.

Jill har aldrig gruvat sig för att åldras, utan mer sett på detta faktum med tacksamhetens glasögon. Hon berättar att hon levt sitt liv i snabb takt och fått kickar av att vara effektiv.

− Men i pandemin skedde en förändring och det väcktes en längtan efter att dra ner på tempot och faktiskt LEVA livet. Insikten kom genom mognad och reflektion, men också med min nya kärlek.

Jill menar att i mötet med Mattias sattes allt i ett nytt ljus, hela hjulet vreds ett litet varv och hon fick se saker och ting från ett helt annat perspektiv.

− En helt ny människa kom in i mitt liv och såg på mig på ett helt nytt sätt. Det är så lätt att man trampar in sig på de enklaste stigarna, men helt plötsligt fick jag gå på nya stigar och tittas på genom en annan lupp och från en annan persons erfarenhet, säger Jill.

− Jag har alltid varit oerhört snabb och sett min kvicktänkthet som en styrka, men ibland kan det gå för fort. Jag har helt enkelt varit för snabb för mig själv och därför inte tillåtit mig själv att känna efter ordentligt eller låtit tanken gå ända ner i själen, säger Jill.

Efter 18 år som gift med pappan till deras gemensamma barn ansökte Jill om skilsmässa. Jill förklarar att hon tycker man ska gå de där extra tusen varven i en relation för att få det att funka, vilket hon också gjorde.

− Jag gjorde självklart ett val när jag lämnade min man och splittrade min familj. I det kommer det alltid finnas en form av sorg. Samtidigt var det något som jag var tvungen att göra och med tanke på var jag befinner mig idag, där jag fått träffa kärleken mitt i livet, kan jag omöjligt se tillbaka på skilsmässan som ett misslyckande. Jag valde mig själv och blev en bättre person för min omgivning.

Jill tror att sårbarhet och att vara inlyssnande är bland de viktigaste ingredienserna i en sund relation.

− Mattias satte så fint ord på detta när han sa att en sund relation handlar om att höra den andra ropa. Det är väl just det kärlek handlar om, att lyssna och vara omfamnande. Det finns ett gammalt uttryck som jag tycker är fint: ”Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst för då behöver jag det bäst”.

− Jag har gått till samma psykolog i alla år och har funderat på vad som händer den dag hon går i pension. Då slutar jag nog med terapin, säger Jill och menar att den finaste presenten man kan ge sig själv är utbildningen om sig själv.

Att vara gift med en psykolog innebär enligt Jill väldigt spännande samtal och även om hon inte är utbildad likt sin make känner hon sig ändå ”bekant med många saker”.

− Jag har gått livets skola inte minst eftersom jag flyttade hemifrån väldigt tidigt och har träffat så många människor i mitt yrke. Belöningen i personlig utveckling är tryggheten, för när man lär känna sina svagheter och kan förhålla sig till dem skapar det en harmoni − även om de sidorna kan vara dåliga. Och då, vilket är en ganska ny insikt för mig, är det ganska lätt att älska en människa fullt ut även om det finns sidor man inte tycker om. Med denna lärdom känner Jill att hon kan umgås med andra på ett helt nytt sätt, både familjemedlemmar och vänner.

Nyligen flyttade Jill och Mattias ihop i en villa i Ängelholm.

− Jag var 22 när jag träffade min ex-man. Jag hade aldrig någon plan på att flytta från min hemstad, men jag var så kär att jag flyttade. Inte trodde jag väl att jag skulle vara ifrån Ängelholm i 26 år och jag skulle nog våga påstå att jag längtat och försökt komma tillbaka i 15 års tid, utbrister Jill men säger vidare att det är lätt för henne att säga att det är härligt att bo i en småstad när hon samtidigt har hela Sverige som arbetsfält.

Jill står nära båda sina döttrar. När man reser så mycket som Jill, känner hon sig hundra procent närvarande när hon väl är hemma.

− Jag är ju med mina barn på ett annat sätt än de som har vanligare jobb. När jag inte reser är jag med dem dygnet runt, vilket är en stor förmån. Det är en ynnest att få vara deras famn och stå redo med mellanmålet.

När Havanna var i 16-årsåldern kände Jill att hennes dotter plötsligt hade en egen plan, en egen agenda som hon inte alltid räknade in sin mamma i.

− Detta är ju inget konstigt alls och högst naturligt. Men förändringen kom så plötsligt och jag var långt ifrån redo, säger Jill som började skriva ner sina känslor kring frigörelsen, vilket resulterade i sången ”Dear Havanna”. Hon berättar att när hon öppnade upp hjärtat för de där känslorna så blev det som en snöbollseffekt och till slut hade hon fått ihop låtar till ett helt album.

− Självklart känner jag en enorm glädje över att Havanna är trygg, kan stå på egna ben och vill ut i världen. Det är varje förälders skyldighet och dröm att våra barn ska bli självständiga, för en dag finns vi ju inte där. Men jag känner kanske även en sorg över att hon plötsligt är stor. Det är en paradoxal värld, en lycka och en sorg, när våra älskade små barn helt plötsligt springer ifrån oss.

Jill fick fin respons på sitt album och många menade att få satt ord på vad frigörelsen innebär och vad det gör med oss föräldrar. Jill tycker själv att många pratar om tonåringar som bara ska ha swish, men sällan om de känslomässiga delarna och till exempel om de uteblivna samtalen när det smälls i dörrar.

− Om man behandlar en individ som tror att den är vuxen som en vuxen så kommer det hända saker, då kommer samtalen. Jag upplever att man behandlar sina unga vuxna som barn på grund av kontrollbehov och oro. Oron är ju kärlek. Och visst, man är orolig på ett annat sätt idag än när vi var unga, men jag tror att om man behandlar dem med respekt så finns det plats för nära möten. Viktigt är också att visa tillit till sitt barn, tror Jill.

− Jag är generös, men bakom det finns en vilja att barnet tar ansvar för till exempel ekonomi. Jag har aldrig gett dem en veckopeng och sagt ”klara er på den”, däremot finns det en gräns och en dag måste de klara sig själva. Jag kramar och pussar massor på mina tjejer, till min 13-årings förtret. Jag är inte lika välkommen med gosande nu och det är en fas som jag får respektera, säger Jill.

− Jag har alltid uppskattat att natta barnen för då finns det tillfälle för nära samtal. Jag tycker än idag att det är fantastiskt att få krypa intill på sängkanten, lägga mig hos dem och få prata.

Största utmaningen i rollen som mamma tycker Jill handlar om närvaro.

− Det är så lätt att barnen sitter med sina skärmar eller att man är mitt i en packning. Även om jag försökt dra ner på tempot går livet väldigt fort, därför är närvaro min största utmaning.

I en ny vardag med långsammare tempo har Jill fått ta till konkreta åtgärder, enkla saker som att låta disken stå eller att tvätten får vänta.

− Tidigare försökte jag pressa in en veckas ”to do-list” på en dag och fick adrenalin av det. Jag hade inte förmågan att bara sitta ner och ta det lugnt, jag var alldeles för rastlös. Numera kan jag slå mig ner med en kopp kaffe på morgonen och tycka att det är okej

att bara sitta där till klockan tio, utan

dåligt samvete.

− Direkt efter en spelning när det mesta av adrenalinet släpper blir jag ofta lätt illamående. Tar jag då en kopp med varmt te så kan jag ibland neutralisera det där. Väl på hotellet tar jag en dusch och somnar ganska direkt. Förr hade jag jättesvårt och var tvungen att, trots att klockan var halv tolv på natten, gå ut och springa 45 minuter. Jag hade så stort adrenalinpåslag, och sprang i snö och slask varje kväll annars var det omöjligt att somna. Och då ska jag säga att jag är känd för att vara en sovguru, jag kan verkligen lägga mig när som helst och var som helst och somna på ett kick.

− Världsläget. Det känns overkligt att vara svensk och tänka krig, men jag upplever att det kryper allt närmare och det skrämmer mig verkligen. Jag är även rädd för ensamhet. Att vara ensam kan vara ljuvligt, men att känna sig ensam är en läskig tanke.

− Både ja och nej. Jag tänker att det är bättre att tro än att inte tro eftersom det känns mer hoppfullt. Jag är med i svenska kyrkan och tycker att tro är en häftig kraft som jag absolut inte ser ner på men som jag själv inte hittat ännu.

− Kärlek, mat, vänner, mina barn och min man.

− Jag har allt jag drömt om: Mattias, friska barn, är själv frisk och jag har föräldrarna i livet. Jag njuter av livet och lever min dröm.

Ålder: 50 år

Familj: Sambon Mattias, döttrarna Havanna 18, Bonnie 13 samt bonusbarnen Filippa 17 och Otto 19.

Bor: I Ängelholm

Yrke: Artist

Aktuell med: Showen ”Simply the best” i Göteborg

text • foto Frida Funemyr och David Back