Den 8 juni 1972 utsattes Kim Phuc för en napalmattack i sin by Trang Bang, Sydvietnam. AP-fotografen Nick Uts ikoniska bild på en naken Kim Phuc som flyr infernot tydliggjorde krigets fasor. Kim överlevde tragedin men med allvarliga brännskador över hela kroppen. Nu är hon aktuell med en bok där hon beskriver hur det är att leva med ständig smärta, men där hon också om vikten av fred och försoning.
De flesta känner igen bilden. De flesta har sett den lilla nakna vietnamesiska flickan som springer gråtande mitt under napalmattackerna i Sydvietnam. Skräcken i denna oskyldiga flickas ögon säger mer än tusen ord. Den ikoniska pressbilden blev världskänd och har vunnit många priser. På 1970-talet kom just den här nyhetsbilden att ändra många människors uppfattning om det pågående kriget och idag finns Nick Uts foto sannolikt i varenda historiebok. Men vad hände med flickan som blev en symbol för detta krig?
Namnet Kim Phuk betyder ”gyllene lycka” och just så beskriver Kim sin första barndomstid. I ett exklusivt samtal berättar Kim att hennes föräldrar var grisbönder.
– Mamma och pappa födde upp flera hundra grisar åt gången och när grisarna blev gamla såldes de. Mamma brukade ha med sig grönsaker, kyckling och ris från sopprestaurangen i stan där hon jobbade.
I jämförelse med andra i omgivningen hade Kims familj det gott ställt. Eftersom barnen i byn inte hade några köpta leksaker berättar Kim att hon och hennes vänner brukade tillverka prinsar och prinsessor av majskolvar och slotten till dessa gjorde de av bambustjälkar.
– Jag älskade att läsa böcker och uppskattade barnsagor. Och jag minns att jag klättrade i träd och hur jag brukade plocka sådana där goda guava-frukter.
Sina nio första år beskriver Kim som ljusa, trygga och kärleksfulla. Men så förändrades hela tillvaron för Kim och på grund av kriget fick hennes familj fly från sin by Trang Bang.
– Först tog vi oss till ett tempel där även andra familjer samlades. Där kände vi barn oss skyddade och så länge vi inte såg soldater var vi inte rädda. Men det låg en spänning i luften, de vuxna förstod allvaret som fanns där utanför templets väggar.
Krigsoroligheterna var ett faktum och Kims familj försökte ständigt hålla sig så långt bort från infernot som möjligt. Den 8 juni år 1972 är ett datum Kim aldrig kommer att glömma. Dagen då den oförglömliga bilden togs. Soldater hade uppmanat alla inne i templet att ta sig till den närliggande vägen, A1. De var inte längre säkra där de var. Medan Kim sprang för sitt liv drabbade helvetet jorden.
– Jag såg hur ett flygplan närmade sig oss. Planet åkte förbi och allt ljus försvann plötsligt från vägen. Flera bomber släpptes över vår by. Jag minns att jag tänkte att det inte var några vanliga bomber som gjorde hål i marken. De här bomberna liksom bara flöt runt på markytan.
Det som bomberna bestod av var napalm. Namnet har de fått på grund av två komponenter som gör konsistensen geléaktig och trögflytande, naftenisk och palmitisk syra. Napalm fastnar på allt det kommer i kontakt med. Dessutom bränner det upp allt det får kontakt med, oavsett vad det är för något. När den brinner blir det 2600 grader varmt. Den här dagen gick napalmen över Kims by och brände upp allt i sin väg. Kim hamnade mitt i denna syra och lågorna jagade henne bakifrån. Elden tog hennes kläder och när röken skingrade sig såg Kim plötsligt två av sina bröder, ett par soldater och en journalist och fotograf.
– Jag var desperat och skrek om och om igen ”För varmt!” Mitt skinn hade bränts bort och hettan var outhärdlig. En reporter, som såg min sönderbrända rygg och så klart bara ville hjälpa, hällde vatten över min kropp. Ingen visste då att napalm brinner av syre. Det sämsta man kunde göra i den situation jag befann mig i var att hälla vatten över mig. Åter började jag brinna.
Efter attacken svimmade Kim, men fotografen Nick tog henne till barnsjukhuset i Saigon. Väl där trodde man att Kim var död och man lade henne bland andra döda på bårhuset. Samtidigt letade hennes mamma, pappa och syskon efter henne på stadens olika sjukhus.
– När de till slut fann mig bland de döda, lyfte mamma upp min brända kropp i sin famn. Mamma har berättat för mig att en pojke intill mig hade fått svåra brännskador och eftersom ingen hade skött om hans sår hade maskar börjat äta på hans kött. Dessa maskar fanns även i mitt ansikte och var på väg in i mina organ som nu låg öppna utan skyddande muskler och hud.
Kim var inte död. Hon var medvetslös. Och när Kim hörde sin mammas röst sögs hon upp ur sin medvetslöshet och rörde på sig, varpå hennes pappa ropade på läkare: ”Hon lever!” Därefter togs Kim till ett sjukhus för brännskadade.
– Enligt läkarna verkade det som om jag skulle överleva. Gud var inte klar med mig, utbrister Kim och beskriver hur man förberedde henne, denna lilla nioåriga flicka, för den första operationen, som följdes av sexton till …
– Egentligen minns jag inte så mycket från den tiden förutom den enorma smärtan. Men en sak glömmer jag aldrig, de fruktansvärda brännskade-baden.
Läkarna hade förklarat för Kim att baden skulle göra hennes hy mer elastisk, öka hennes rörlighet och minska smärtan
– Vet du vad jag brukade göra? När sköterskorna kom in i rummet och ropade att det var dags för badet så låtsades jag sova. Det var nämligen ren tortyr. När vattnet kom i kontakt med mina brännskador svimmade jag nästan av för värken blev så pass outhärdlig. Det fanns inget morfin eller liknande som kunde dämpa smärtan som uppstod då de våldsamma strålarna i badet träffade mina oskyddade nervtrådar. Efter varje bad klippte man bort min döda hud. Än idag minns jag dessa bad som helvetet på jorden, säger Kim.
Efter 40 dagar på sjukhuset kom Kim tillbaka till sin gamla by, som ju var totalförstörd. Förutom fattigdom fick Kim lära sig stå ut med sin smärta.
– Jag grät och grät. Det enda som lindrade var att slå på sig själv. Huden var stram och gjorde Kim orörlig.
– Ärren kliade och jag kunde inte svettas ut min kroppsvärme eftersom alla mina hårsäckar hade bränts bort.
Åren gick och när hon blev tonåring började frågor som handlade om utseendet uppstå.
– Jag tänkte att jag aldrig skulle få uppleva kärleken. Vem skulle vilja ha mig som var så ful? Jag såg inte ut som de andra flickorna och skulle aldrig se normal ut igen.
Kims mamma förberedde sin dotter på att hon nog aldrig skulle få möjligheten att skapa en familj. Kim var djupt olycklig och behövde slåss för sitt liv på så många olika plan.
Drömmen var att bli läkare och flertalet gånger började hon studera. Men bilden på henne, den som Nick Ut hade tagit, kom att ”följa efter henne”. Hon utnyttjades och var ständigt övervakad av kommunistregimen.
– Jag hämtades och blev tvungen att ställa upp i intervjuer för olika journalister, men det spelade ingen roll hur eller vad jag sa, allt var redan uppgjort i förväg. Jag förstod inte vad man gjorde med mig, men insåg att jag inte skulle kunna bli läkare som jag drömde om.
Kim beskriver hur hon åter blev ett offer, men på ett annat vis den här gången. Hon blev bitter och fylldes med hat inom sig.
Vändpunkten kom ett par år senare när Kim befann sig på ett bibliotek och fann en Bibel. Hon läste Nya testamentet. Med tiden träffade Kim en pastor och började gå i kyrkan. Hon blev kristen och kände för första gången sedan napalmbombningen en enorm frid i hjärtat.
– Men från den dagen sa mamma att jag inte längre var välkommen i familjen. Mina föräldrar och alla som växte upp i vår by hade alltid tillhört en religion som kallas för Cao Dai. Jag betraktades som en avfälling.
Kim beskriver att från den dagen hon blev kristen började Gud öppna dörrar för henne. Hon blev till exempel presenterad för Vietnams premiärminister. Hon berättade sin historia för honom och förklarade att hon var ständigt bevakad av kommunistregimen. Han i sin tur hjälpte henne och förde henne till Havanna. Men även där förstördes hennes studier av regimens ständiga inblandning. Trots allt Kim hade genomlidit kallades hon av sina studiekompisar för ”Flickan som alltid ler”.
– På Kuba mötte jag Toan, en vänlig man med stort hjärta och kärlek till livet. Toan kom från norra Vietnam, men vad gjorde det? Han fanns där för mig. Första gången som Toan friade till Kim svarade hon nej. Toan var inte kristen som hon. Och han både rökte och drack. Men så satte Kim igång att be för Toan och fick frid över tanken att gifta sig med honom.
– Vi gifte oss och en övervakare gav tillåtelse för oss att åka till Ryssland på smekmånad. Jag hade dolt mina ärr under kläder i många år. Vem kunde vilja ha mig? Jag visade faktiskt inte mina ärr förrän vi hade gift oss. Jag var rädd att han inte skulle vilja ha mig med mina ärr. Jag hade inte vågat tro att han skulle vilja ha mig om han såg ärren.
Kim sökte frihet och under bröllopsresan fick hon panik vid tanken att återvända till ännu ett kommunistland. För att ta sig tillbaka från Ryssland till Kuba skulle de behöva byta plan i Kanada. Under mellanlandningen såg Kim nu som enda utväg att inte gå ombord på planet till Kuba. De visste att de hade ögonen på sig, men lyckades fly undan på flygplatsen.
– Min man visade tydligt att han inte var med på noterna, men när vi kommit in i Kanada kände jag mig för första gången som en fågel som släppts ut i det fria från sin bur.
Kim beskriver motgångar som mötte paret i deras nya land, men framför allt handlar hennes berättelse om alla de vanliga människor som hjälpte dem och om Gud som hela tiden öppnade nya vägar för dem. 1994 föddes parets första son, Thomas. Några år senare kom Stephen.
– När jag var liten sa mamma att min brända kropp nog inte skulle klara en graviditet. Lyckan var därför total från den dag jag blev mamma.
Idag bor Kim med sin familj i Toronto. Hon är goodwill-ambassadör för Unesco och har under många år rest runt i hela världen, då hon föreläser för och hjälper barn som blivit utsatta under krig.
– Idag ser jag Nick Uts bild som en mäktig gåva.
Nick har blivit en person som följt Kims resa, både som vän och som fotograf.
– Nu för tiden kallar vi honom för ”Uncle Ut”. Jag har i efterhand tänkt på hur modig han var. Han var där mitt bland bombningarna.
På frågan hur Kim hanterar sin smärta i dagsläget svarar hon att hon försöker distrahera bort den, till exempel genom att ta en promenad eller prata med någon i telefonen.
För fyra år sedan kom Kim i kontakt med en doktor i Miami som ville testa ”Fraktionerad ablativ laserterapi” på Kim.
– Det är ett koncentrerat ljus, strålning man värmer upp för att behandla mina brännskador. Jag har nu genomfört den här behandlingen elva gånger och kan se vissa resultat, vilket är ett mirakel. Ärren bryr jag mig egentligen inte så mycket om, men mitt fokus ligger på hur jag ska hantera smärtan. Just nu har jag gjort elva behandlingar och kan känna när mitt barnbarn tar sin hand i min och klämmer åt.
Vad betyder din man för dig idag?
– Han är så snäll och bryr sig om människor. Inte bara om mig. När han lovar att göra något för en annan människa så genomför han det. Jag är så tacksam över att han valde mig och när jag frågar honom vad han fastnade för svarar han: ”Ditt leende”.
Vad säger dina söner när de hör dig berätta?
– De är väldigt stolta över mig. Men visst har de saknat mig då jag rest så mycket. Det har varit en stor uppoffring och jag har handskats med dåligt samvete. Vid ett tillfälle när Thomas endast var ett par år skulle han måla en teckning av mig. Den föreställde mig och ett flygplan. De har fått dela mig med hela världen.
Fick du åter kontakt med dina föräldrar i Vietnam?
– Mamma och pappa kom till oss i Kanada efter några år när vi hade installerat oss. Och efter ett tag bosatte de sig hos oss, trots den enorma kylan om vinterhalvåret. Jag tror att mamma insåg Guds storhet och vi försonades! Båda mina föräldrar blev kristna och har fått uppleva flera mirakel. Pappa dog för två år sedan, men mamma bor med oss än idag, vilket är fantastiskt.
Varför skrev du boken?
– Huvudorsaken var att folk skulle få veta om glädjen jag känner idag. Det har funnits andra böcker skrivna om mig, men nu ville jag dela med mig och säga att den lilla flickan på bilden har funnit frid. Jag tror att det finns så många människor som behöver hjälp i olika svåra situationer och förhoppningsvis kan min historia och min kamp bli till välsignelse för andra.
Idag drömmer Kim om att hennes läsare ska bli hjälpta av hennes öde.
– Jag vill ge dem hopp. Min stora dröm var länge att bli läkare, men min dröm förändrades under åren. Att hjälpa andra har blivit min dröm idag. Jag håller min dröm levande genom att förmedla hopp till andra. Att gå från bitterhet och negativitet till hopp och glädje. De flesta känner till flickan på bilden, men efter att ha läst boken kan man nu lära känna flickan på bilden.
Med kärlek, hopp och förlåtelse menar Kim att vår värld inte skulle se ut som den gör med krig idag.
– Du och jag måste göra skillnad idag. När jag reser och lär mig om alla de människor jag möter i världen, lär jag mig en och samma sak från varje möte. Lärdomen är att alla behöver och söker efter exakt samma saker, nämligen frid och glädje. När jag är ute och talar brukar jag säga: ”Vi kan inte ändra historien bakåt, men med kärlek kan vi påverka framtiden”.
Kim Phuc Phan Thi
Familj: Make och två vuxna söner
Ålder: 56 år
Yrke: Föreläsare, goodwill-ambassadör för Unesco
Bor: I Toronto, Canada
Aktuell med: Boken ”Napalmflickan” (Libris förlag)
text Frida Funemyr • foto Privat och Nick Ut