Annahita flydde från ett krigshärjat Iran med sin nyfödda, döende dotter i en väska. Några år senare flydde hon från en misshandlande make. Efter att ha överlevt både självmordsförsök, fångläger och ett liv med skyddad identitet blev hon kristen. Idag arbetar hon som präst inom svenska kyrkan.
Jag träffar Annahita i Stockholm på ett kontor i Hammarbykyrkan, som är hennes arbetsplats. Det är en av sommarens varmaste dagar och Annahita häller upp varsitt glas med kallt vatten ur en stor glaskanna.
– Här har jag jobbat i två år och jag trivs jättebra, säger Annahita vars liv har tagit flera vändningar. Hon är ett levande bevis på att livet inte alltid blir som man tänker sig.
Annahita är född och uppvuxen i Iran i en stor familj med många kusiner.
– Jag minns att alla brukade vara tillsammans varje helg och det var mycket glädje.
Sitt livs kärlek
Annahita träffade en man som var sex år äldre än hon själv då hon var 16, att vara tillsammans med någon innan man är gift var väldigt ovanligt i Iran på den tiden.
– Jag var främst kär i hans ärlighet, så när han friade till mig 1979 var jag så lycklig. Vi var varandras bästa vänner. Ett år senare fick vi vår son Daniel.
Annahita beskriver det som en glädjens tid, de var så lyckliga. Men lyckan varade endast i tio dagar.
– Min man hade varit med om en bilolycka och låg i koma på sjukhuset. Den chock och sorg som jag drabbades av går inte att beskriva, det var för svårt att fatta. Jag gjorde allt jag kunde på islamiskt vis, jag bad och jag offrade lamm. Hans sista dag i livet stod jag och pratade med honom vid sjukhussängen. Han sa inget, men jag talade och när jag frågade honom om han ville se sin son, kom en tår rinnande ur hans öga. Då förstod jag att han hörde mig. Jag rusade hem efter Daniel och var tillbaka 40 minuter senare, men då var det försent. Man hade flyttat min man till bårhuset. Han var död.
Annahita berättar att hon en lång tid efter sin makes bortgång fortsatte att laga mat och duka åt honom, hon trodde han skulle komma tillbaka. Iransk lag säger att om pappan till ett barn dör tillfaller vårdnaden farfar.
– Jag var inte myndig, men farfadern sa att Daniel kunde vara kvar hos mig trots att han hade vårdnaden. Sex månader senare dog farfar.
Krigstid i Iran
Det var revolutionstid och krig i Iran, militärpolisen hade makten över landet.
– Männen kunde gifta sig med fyra kvinnor samtidigt. Själv var jag inte värd någonting, en änka står inte högt i rang. Jag ville träffa någon, men trodde inte att någon ville ha mig. Så när jag sedan mötte en man som ville ha mig och han befann sig i samma situation som jag, beslöt vi oss för att bli tillsammans. Hans fru hade dött och han var ensam med sin funktionshindrade dotter.
– Jag tänkte att jag kunde ta hand om hans dotter och på så vis få tak över huvudet. Han var full av löften och jag trodde på honom. Två veckor senare gifte vi oss trots att jag inte var kär, suckar Annahita och tar en klunk ur sitt vattenglas. Bröllopsnatten blev allt annat än angenäm, hennes nya man misshandlade henne. Detta blev starten på en fruktansvärd period i Annahitas liv. Han misshandlade till en början bara henne, men därefter gav han sig på hennes son Daniel också.
– Jag blev rädd för honom, det kändes som han hade två ansikten. Varje gång bad han om förlåtelse då han slagit mig, men sedan upprepade mönstret alltid sig.
Ville ta sitt eget liv
Efter 3 månader med sin nya man ville Annahita skilja sig. Hon ringde en taxi, tog Daniel med sig och skulle åka till tingsrätten, men maken hoppade in efter henne i bilen.
– Han försökte stoppa mig. På trappan upp till tingsrätten tog han tag i mig och sa att om jag gick in skulle han säga till dem att jag varit otrogen och att han hade flera vänner som bevittnat min otrohet. Det skulle i så fall leda till att jag skulle bli stenad till döds. Annahita blev rädd, bad om förlåtelse och kom tillbaka. Men nu blev situationen allt värre.
– Jag ville inte leva och tog starka valium. Jag tänkte att mina föräldrar kunde ta hand om Daniel. Min man hittade mig och tog mig till sjukhus där jag sakteligen fick orken tillbaka. Men jag blev dåsig och svag ett långt tag därefter. Annahitas familj såg vad som försiggick, men kunde inget göra. Efter ett tag föddes deras dotter Roksana.
På flykt
Vid ett tillfälle kom Annahitas man hem rasande. Han förklarade att militärpolisen var ute efter honom och eftersom huset de bodde i ägdes av militären skulle de snabbt kunna hitta dem.
– Han sa att vi endast hade några minuter på oss och att vi skulle behöva fly till Turkiet. Vi hade inga pass eftersom det är förbjudet för militärer att åka utomlands i krigstider. Jag var tvungen att ha tillåtelse från min man för att få ett pass, därför var jag tvungen att fly tillsammans med honom. Vi hann endast packa med oss lite småsaker.
En smugglare skulle hjälpa familjen över gränsen, men de ansåg att lille Daniel som då var 4 år skulle lämnas till Annahitas föräldrar för att få återförenas med sin familj i Turkiet vid ett senare tillfälle. Det skulle bli för knöligt och påfrestande att vandra över de snötäckta bergen med två små barn. Roksana ammades och kunde få plats i en grön militärväska av tyg.
– Vi vandrade på nätterna och vilade på dagarna, hela tiden gick vi under ett stort vitt lakan utbrett över oss, smugglaren menade att det fick oss att bli osynliga i snön. I början åt vi bröd och ost som vi packat med oss och vid ett par tillfällen träffade vi på herdar som var ute med sina får som gav oss lite att äta. Men vi blev så hemskt törstiga av att gå så mycket, till slut åt vi bara snö.
Köldskador och trasiga skor
Roksana blev allt svagare och smugglaren blev irriterad på henne när hon grät. Han tyckte att det var bättre att barnet dog än att de alla skulle bli upptäckta och dödade. Vid ett tillfälle ryckte han väskan med Roksana ifrån henne, sprang iväg och siktade sin pistol mot henne.
– Han skulle skjuta min dotter, men jag bad och bönade och sa att jag skulle få tyst på henne. Men då gav han henne en slags medicin som hon somnade av. Allt eftersom timmarna gick tappade hon orken, hon vaknade inte ens för att få mjölk och hon slutade att röra på sig. Smugglaren förklarade för oss att han sett gränspolisen och nu skulle lämna oss. Han tog de pengar vi hade och lite papper, sedan stack han bara.
Även Annahitas ork hade tagit slut. Hon hade köldskador på flera ställen på kroppen och hennes skor var trasiga så hon gick i stort sett barfota i den kalla snön. Hennes man drog henne i den blöta kappan.
– Jag tittade ner på min bebis och såg en kritvit, fläckig kropp. Vi tände en eld, vi kände nog alla tre att nu spelade det ingen roll om vi blev upptäckta. Nu kunde vi lika gärna dö. På natten kunde vi se vargars ögon lysa, de väntade på sitt byte.
Begraver dottern under stenar
Roksana visade inga tecken på liv och Annahitas man begravde nu sin dotter under en pyramid av stenar. Sedan klättrade han upp på en bergstopp.
– Jag sa att jag inte ville lämna min dotter, jag ville lägga henne på mitt bröst och dö tillsammans med henne så jag hämtade upp henne och la henne i min väska. Jag la mig ner och dunkade mitt huvud i stenarna. Så skrek jag: ”Gud, hjälp mig dö. Var är du?” Orden ekade mellan bergen. Min man hade hittat en lång pinne han ville dra mig med. Just då såg vi ljusstrimmor som från billyktor. Vi förstod att det fanns en väg nere i dalen. Min man drog oss ner för berget med pinnen.
Jag la mig ner och dunkade mitt huvud i stenarna. Så skrek jag: ”Gud, hjälp mig dö. Var är du?” Orden ekade mellan bergen.
På turkisk mark
När familjen varit på flykt i sex dagar möttes de av två stora hundar och därefter dök två vitklädda soldater upp.
– Vi satte oss med händerna på huvudet. Men de drog upp oss och tog oss till sitt basläger. Det var turkiska gränspolisen. Jag kände en lättnad, men samtidigt en stress över vad som skulle hända med oss nu. De ville veta vad jag hade i min väska och när jag var på väg att dra upp blixtlåset för att visa dem min döda dotter började de trycka med sina spjut emot den. Men just då och där upplevde jag min lyckligaste stund. I väskan såg jag min dotters ögon som tittade på mig. Hon levde. Svag, men Roksana var
vid liv.
Tiden i fängelse
Tiden som följde slussades familjen runt. Till en början blev de vänligt bemötta.
– Min man togs till förhör och till mig hämtade de en hink med varmt vatten så jag skulle kunna tvätta Roksana. Även jag fick varmt vatten att värma mina fötter i. Militärledaren tog mig till sin fru. Hon tog väl hand om mig och mina skador. I en spegel fick jag se att jag var alldeles mörk runt hela munnen av köldskadorna. Jag fick äta mig mätt och under de tre dagar vi befann oss här återfick jag en del av min energi.
Vid ett senare tillfälle förde man familjen till något som kallades hotell Aghri. Det var inget hotell utan ett fängelse med galler och vitmålade fönster. Här fortsatte förhören och vi satt sedan isolerade i 15 dagar. Trots att jag inte sagt något om min man, sa de som förhörde honom att jag ”berättat allt”. De misshandlade min man. Det var ju krigstider och de var ute efter att få gratis information från Iran.
Sökte asyl
Annahita berättar vidare att de slussades runt, men att de sedan kom till ännu ett fängelse där de fick sitta i 3½ månader. Där kom de i kontakt med en annan fånge, en man som ganska snart blev släppt. Denne man skickade ett brev om deras situation till FN, som sedan fick dem frikända. Följande nio månader i frihet tillbringade de i Istanbul varifrån de ansökte om asyl till olika länder.
Vardag i Danmark
Familjen flyttade till Danmark och försökte skapa en slags vardag där, i en lägenhet belägen ungefär en kvart med bil från Köpenhamn. Annahita saknade sin son jättemycket, men efter 18 månader ordnade man så att både han och makens funktionshindrade dotter kunde komma.
– Trots allt vi hade gått igenom tillsammans fortsatte min man att misshandla mig och barnen, nu även sin egen dotter. Jag kunde inte leva tillsammans med honom, men han hotade mig att komma efter och döda oss om vi lämnade honom. På julafton 1990 försökte jag åter ta mitt liv. Denna gång hittade min son mig, han ringde ambulansen och jag hamnade på danskt sjukhus. Där berättade jag allt för läkaren.
Social och polis sätts in
Tillsammans med polisens och socialens hjälp kom Annahita och barnen till en kvinnojour.
– Jag skulle skilja mig, men min man överklagade. Polisen avlyssnade min mans telefon och de förstod att han hade skaffat pass och biljett till sig själv och barnen. Han hörde av sig och sa att han ville ha barnen över julhelgen och jag förstod att det var då han skulle ta med sig våra barn. Han hade förberett allt inför sin kidnappning.
Annahita flydde till Sverige. Här skaffade hon sig en ny identitet. Hon sökte uppehållstillstånd och efter tre avslag fick hon lov att stanna. Länge levde hon ”skyddad”. Ett tag bodde hon i Linköping, men polisen visste att hennes man letade efter henne och var henne på spåren. Då fick hon komma till Vadstena kloster.
– Här fick jag uppleva frid för första gången i mitt liv. Tidigare hade jag känt mig arg på Gud, jag tyckte att alla religioner var desamma. Jag hade aldrig själv känt någon kristen innan jag själv blev kristen. Men jag började be till Jesus och gång på gång fick jag känna vilken kraft bönen till Honom innebär. Bönen hjälpte mig genom allt. Jag vet att Jesu namn har kraft och min tro betyder allt för mig idag.
Blev kristen
År 1994 reste Annahita tillbaka till Iran för att träffa sin familj och sina släktingar. Men det var en resa hon inte skulle ha gjort. Hennes pass var av någon anledning inte giltigt och hon sattes i fängelse.
– Man sa att jag skulle få sitta där i ett år och under sista förhöret av rättegången böjde jag mitt huvud och bad: ”Om jag blir frikänd ska jag bli kristen”. Domaren undrade varför jag grät och så frågade han om jag skulle bli glad om han strök fängelsedomen. Jag blev frikänd i Iran på måndagen. Två dagar senare tog jag med mig barnen till kyrkan i Skogås och sa till dem: ”Nu är vi kristna”.
Från sömmerska till präst
Annahita öppnade sitt eget skrädderi och studerade till präst i Uppsala, vilket inte var helt problemfritt:
– Jag var invandrare, en bra bit äldre än de andra studenterna och jag kunde inte språket väl. Under den pluggtiden sov jag inte mer än 4 timmar per dygn, men vad jag trivdes! Annahita var 48 år gammal då hon sa upp sig som sömmerska och blev präst inom Svenska Kyrkan.
Är du rädd?
– Jo, emellanåt känner jag mig rädd. Och jag tvekade att gå ut med min berättelse offentligt så här, men jag har fått sådan otroligt fin respons. Jag vill inte synas, men jag vill att de människor som tappat hoppet där ute ska känna att det finns nytt hopp. Jesus lever och lämnar man sig till Honom kan man få hjälp och man kan få frid i sitt hjärta oavsett vad man gått igenom. Gud är beredd att hjälpa den som ropar.
Hur känner dina barn inför din ex-man idag?
– Min son är väldigt arg på honom och min dotter har sagt att hon saknat sin pappa under sin uppväxt, men hon vill ändå inte träffa honom.
Hur mår du efter allt du gått igenom?
– Förut var jag alltid ledsen. Idag mår jag bra och jag känner frid och tillit till något som är större än allt det här andra.
Annahita Parsan
Ålder: 53 år
Familj: Barnen Daniel och Roksana
Bor: I Stockholm
Yrke: Präst
text • foto Frida Funemyr
