Redan som liten drömde Petra Mede om att stå på scen och ”bli beundrad”, gärna som dansare. Men på grund av en olycka hade hon kunnat bli förtidspensionär redan vid 20 års ålder. I hela sitt liv har hon kämpat med ryggsmärtor, och när det var som värst övervägde hon till och med att ta sitt liv.
Men från färdtjänst till paljetter. Här berättar Sveriges roligaste programledare och just nu bokaktuella Petra om att vända motgång till framgång, om att vara känslostyrd och om största lyckan i livet.
I vanliga fall brukar Petra få hjälp med styling och val av klädsel vid sådana här intervjutillfällen, men idag har hon klarat sig på egen hand.
– Visst är det väl snyggare med sneakers än högklackat till den här kostymen, utbrister Petra och drar lite i den gröna kavajen.
Med sin charm och utstrålning tar hon hela rummet och fyller det med en positiv och trygg känsla.
Vi ses för att prata om den bok hon nu är aktuell med, ”Skam och högmod i Sävedalen”. Det är inte en renodlad självbiografi, snarare gör den ett nedslag i Petras liv då hon är mellan fem och tolv år gammal. Och berättelsen, en riktigt nostalgitripp med allt från ”Hubba-bubba” till ”Herreys”, utspelar sig under en dag där Petra gör en resa och olika minnen väcks till liv.
– Att nedslaget blev just under den perioden av mitt liv beror på att jag var som lyckligast, och det var en sådan intensitet i livet just då, berättar hon.
Redan tidigt hade Petra en tydlig målbild för sitt liv. Hon skulle bli stor, känd och berömd. Lill-Babs gånger hundra. Hur hon skulle komma dit var inte så viktigt, men dit skulle hon.
– Jag älskade att klä ut mig och de första åren drömde jag om att bli en prinsessa som bodde i ett slott, men ju äldre jag blev såg jag mig själv istället skrida fram i olika metropoler som New York eller Paris. Det var inte så viktigt vad jag sysslade med, bilden av vad jag jobbade med var rätt abstrakt, men det var tydligt att jag liksom skulle skrida eller flyta fram genom vackra salonger och offentliga sammanhang iklädd en rosa morgonrock, säger hon.
I sin bok beskriver Petra att det fanns en kändis som bodde i hennes grannskap, men det var inte vem som helst utan självaste Sten-Åke Cederhök.
– De som sett ”Albert och Herbert” vet hur stor och känd han var, säger Petra med ett tonläge som gör det svårt att avgöra om ironin finns där eller inte. Egentligen hade hon velat att det var Tomas von Brömsen som bodde nära henne. Han var ju ändå ”rätt snygg”. Hur som helst förklarar Petra att man ”fick ju ta vad man har och jobba med det” och när han en dag knackade på hennes dörr, ”kort, tjock och frågandes efter vägen”, tänkte hon att vägen till ett liv i glamour nu var spikrak. Kanske kunde hon rent av få en roll i ”Albert och Herbert”?
Petra var ett väldigt intensivt och rastlöst barn. Hon försökte sticka ut bland kompisarna och odlade medvetet ett utanförskap.
– Tänker inte de flesta barn så, att med mig är det något alldeles speciellt? Jag såg på mig själv som Guds gåva till mänskligheten och tror att kompisarna tyckte det var rätt kul och spännande att hänga med mig eftersom jag alltid hittade på nya äventyr, rymde och tänjde på gränser. Senare i livet, i intervjuer och så, har jag sagt att jag nog var lite mobbad som barn. Tagit på mig offerkoftan. Men när jag träffat på dem som jag växte upp med håller de inte alls med. Kanske är detta med mobbningen något jag efterkonstruerat då jag hört många offentliga personer prata om sin svåra uppväxt. Hur ofta hör man någon säga att han eller hon kände sig så innanför? frågar Petra.
Sävedalen är en förort till Partille, som i sig är en förort till Göteborg. Denna lilla ”håla” beskriver Petra som ett mindre Jönköping, ett kristet Mecka i mindre skala.
– Jomen, det fanns många kyrkor och de flesta barnen var med i någon av kyrkornas alla olika aktiviteter. Speciellt minns jag att Missionskyrkan var gigantisk, där gick jag i söndagsskolan men mamma var inte överlycklig. Många familjer i Sävedalen var troende, men min pappa var ateist. Kanske mamma var lite troende ändå, hon yttrade ofta ordet ”humanist” med andakt i rösten. Jag följde med kompisar till kyrkan, men mest gillade jag kyrkans olika basarer. Jag tyckte det var oerhört roligt med allt krimskrams. Och vid något tillfälle gick jag på scouterna, men det var främst för den där broschens skull.
När Petra ser tillbaka på sin barndom kan hon minnas känslan som ”de kristna” familjerna hade.
– Det kändes som om de hade det väldigt stabilt och tryggt både kärleksmässigt och ekonomiskt. De bar på en slags grundtrygghet. Ibland har jag bett till Gud att jag ska vilja tro, inte minst när livet känns hopplöst. Jag kan känna mig avundsjuk på troende människor, samtidigt går det inte att låtsastro, säger Petra.
Länge trodde Petra att dansen var det som skulle göra henne känd. Från 12 års ålder tränade hon balett tre timmar om dagen.
– Dansen var bra för mig, jag fick ur mig all den energi jag bar på och den gjorde mig lugn. Att dansa var väldigt lyckligt för mig, säger hon.
Petra dansade på hög nivå, men vid 20 års ålder tog allt plötsligt tvärstopp. År 1990 skadades hon under ett träningspass och sedan dess har hon lidit av segmentell rörelsesmärta. Petra blev sjukskriven under långa perioder i tio års tid och tillvaron var väldigt mörk för henne. Hennes läkare föreslog att hon skulle sjukpensioneras. Men det kom inte på frågan och främst tack vare sina föräldrar och en hel del envishet orkade hon kämpa på.
– När det var som värst och smärtan endast gav mig panik tänkte jag att jag inte ville leva, berättar Petra som stundtals kan känna sig trött på att prata om sin ”berömda rygg” i media om och om igen. Samtidigt ser hon det som sin plikt.
– Som offentlig person tänker jag att jag vill förmedla att bara för att man ser en lyckad person i TV-rutan behöver inte allt vara så lyckat för det. Jag har stor erfarenhet av hur tufft det kan vara att hamna mellan stolarna hos försäkringskassan och arbetsförmedlingen och hur man kan bli behandlad just på grund av att man bär på smärta.
Petra menar att detta att bli en person som folk tycker synd om sällan hjälper. Men olyckan blev ett uppvaknande för Petra som alltid klarat allt på egen hand.
– Det blev en insikt för mig, att alla kan drabbas och hamna i en sådan här situation. Det var faktiskt också en av anledningarna till att jag ville leda programmet ”Helt sjukt” för något år sedan där olika kändisar fick berättar om sina psykiska eller fysiska åkommor. Jag tror att det är bra att avdramatisera sjukdomar och smärta, därmed blir det mindre skambelagt.
Petra är ett praktexempel på hur man kan vända motgång till framgång. Och om hon nu inte skulle bli dansare såg hon andra möjligheter. Petra gjorde en enorm resa som tog henne från förtidspensionär till att inom loppet av några år bli programledare med uppdrag för Sveriges mest sedda TV-program. Det finns inte många personer med samma meritlista som Petra Mede – hon har lett ”Eurovision Song Contest” två gånger och hur många gånger hon lett Guldbaggegalan går knappt att ha koll på. Under våren har man kunnat se henne i ”Stjärnornas stjärna” på TV4.
Men vid sidan av programledaryrket och olika konferensuppdrag har man under senare år allt mer sett Petra som skådespelerska. Nu senast i kritikerrosade ”Bonusfamiljen” som kommer gå på TV med sin fjärde säsong senare i höst.
Petra känner sig tacksam över att vara i den ekonomiska situation hon idag befinner sig i.
– Jag är stolt över att klara min egen ekonomi. Det var länge ingen självklarhet för mig, speciellt som sjukskriven.
Från färdtjänst till paljetter, kan du själv fatta vad du varit med om?
– Nej, jag kan nog inte det. Det tog tid för mig att inse hur mycket roligt jag plötsligt fick göra. Jag kände att jag hade förlorat så många år som sjukskriven och ville ta igen allt. Därför tackade jag ja till alla erbjudanden jag fick. Smärtan fanns ju kvar och jag minns hur jag fick lägga mig och vila i varje paus när jag ledde olika program. Men jag var envis och om det krävdes tänkte jag att jag skulle få leda Eurovision i en rullstol, berättar Petra.
Att Petra tagit sig dit hon är idag tror hon beror på en kombination av envishet, slumpen och talang. Smärtan är inte Petra, däremot har den förändrat henne som person. Hon har blivit mer stridslysten.
– När man alltid känner av sin kropp måste man hela tiden arbeta och ta i mer. Jag har fått ta i mycket genom livet. Och om olyckan förändrade något för mig är det just att den gav mig en kraft jag inte tidigare visste att jag hade inom mig.
Än idag kan Petra känna enorm saknad efter dansen, men hennes smärta har under åren avtagit.
– Jag har vissa dagar som är riktigt mörka på grund av värken. Men i just det här fallet är det bra att åldras eftersom min överrörlighet blir allt mer stel med åren och det därigenom blir mindre smärta.
Apropå att åldras, Petra har just fyllt 50, en tid som många upplever som ett ganska oskrivet blad. Efter barn, giftermål, hus, karriär …vad händer då?
– Ja, det har du rätt i. Jag tänker att det plötsligt uppstår en slags frihet, att nu kan vad som helst hända. Om jag får drömma fritt tänker jag mig ett hem i Frankrike där dottern har möjlighet att lära sig franska. Tänk att periodvis få jobba intensivt här för att sedan åka ner dit och bara ta det lugnt. Jag har vid den här åldern börjat se horisonten allt tydligare. Jag vet att livet inte är för evigt, därför vill jag fortsättningsvis inte göra saker slarvigt. Saker och tings värde har med åldern blivit allt viktigare för mig, menar Petra.
Som bokens titel beskriver berättar Petra om ett pendlande mellan olika känslor. För mitt i detta högmod som hon upplevt både som barn och även i vuxen ålder minns Petra hur hon dragits med känslor som skuld och skam. Det är på ett vackert, rörande och ärligt sätt som Petra till exempel skildrar relationen till dem man älskar mest, sina familjemedlemmar och även sina bästa vänner. Bland annat berättar hon om avundsjukan hon kunde känna till sin storasyster, om hennes stadiga och fina kompisrelationer till skillnad från Petras mer flyktiga. Om den självbehärskning hon bär, men som Petra saknar. Om att ibland vilja sin syster ont, trots att hon ju älskade sin syster mest av allt.
– Är det inte allmänmänskligt att man ibland är avundsjuk på sina syskon? Vill man inte alltid ha det man inte har? Jag minns att jag ville vara taskig och elak, samtidigt var hon den jag älskade mest av allt. Så dubbelt. Än idag känner jag stor beundran för min syster. Hon är pragmatisk, lojal och eftertänksam, egenskaper som jag saknar, säger Petra.
För när Petra ser tillbaka på sitt liv har hon, även om målbilden varit klar, tagit många allt för spontana och snabba beslut. Sagt ja innan hon tänkt efter och kastat sig ut innan hon riktigt tänkt igenom vad hon ger sig in på.
En annan stor förebild är elitryttaren Peder Fredricson. På sitt soffbord hemma har Petra hans självbiografi och precis som Petras storasyster bär han på de egenskaper hon inte har.
– Han representerar allt det jag saknar och han är nog en sådan person som till skillnad från mig suttit ner och gjort noggranna kalkyler och konsekvensanalyser, tänkt igenom vad livet handlar om.
– Jag är väldigt styrd av mina känslor och rent yrkesmässigt tror jag det varit mest positivt. Det finns i stort sett inget jag ångrar när jag ser tillbaka på mina olika uppdrag. Men rent privat och i relationer har det inte varit lika positivt att bara kasta sig ut, hit och dit, utan att tänka efter. Jag har gjort massor av felsteg, men det behöver vi kanske inte gå in på här. Men just den här biten har jag fått jobba med, erkänner Petra.
Hon berättar att tack vare sin storasyster har hon fått hjälp och verktyg att hantera sin spontana hängivenhet och lärt sig att inte ta beslut endast efter intuition och känsla.
– Numera svarar jag inte på frågor på en gång utan väntar minst 24 timmar innan jag tar ett beslut. Jag kan själv förvånas över min egen inkonsekvens när det gäller att ha någon tanke på konsekvenserna av mitt handlande, säger Petra. I sin bok skriver hon: ”Ibland skulle jag ha velat slippa ironin och distansen till allting. Jag skulle vilja leva mitt liv som Peder Fredricson. Och då menar jag inte att han har havsutsikt på gården på Österlen, är lyckad och har en massa vackra hästar och barn. Utan att han tycks leva så nära sina värderingar. Att han har bestämt sig för att ha värderingar”.
Jag kan inte hålla mig ifrån att nysta i på vilket sätt Petras relationer påverkats av att hon är så känslostyrd och frågar:
Drar du om det uppstår allt för jobbiga känslor?
– Jomen absolut, det finns ett flyktbeteende i mig. Och kanske är jag rätt konflikträdd. Tycker det är smidigare att lämna det som gör ont än att älta och vara i det.
Döden är ett annat ämne du helst inte vill tänka på, är den skrämmande?
– Att prata om och tänka på döden ger ju absolut inget. Jag har varit med om flera förluster och jag kan inte se någon mening alls i att vi ska skiljas från dem vi älskar. Om jag går för långt in i grubblerierna kring döden blir jag som förstenad och det knyter sig i magen. Detta blev allt mer tydligt sedan jag blev mamma. I just detta fall kan jag faktiskt tipsa om flyktbeteendet, säger Petra och menar att hela hennes tillvaro går ut just på att inte tänka på döden.
Två egenskaper som kan minska tunga grubblerier och som är absolut viktigast hos en annan människa menar Petra är generositet samt självdistans. Och humor såklart. Men är hon lika rolig på hemmaplan som på scen?
– Nej, jag är ännu roligare hemma. Jag håller låda och showar så fort det går. Om det finns fler än två i ett rum ser jag dem som min publik, säger Petra.
Så, vad vill du prata om? Vad gör dig lycklig?
– Min dotter Adeline är förstås mitt allt, mitt nummer ett. Att få henne är en djupt egoistisk handling. Min förhoppning är att hon ska tycka om sitt liv. Hon ger mig mening, men med det sagt får jag jobba med att inte föra över en känsla av att kväva henne. Jag menar, det måste ju vara en otrolig börda för en människa, inte minst för ett barn, att vara någons enda anledning till att vilja leva?
Men efter henne ger jobbet mig massor av glädje. Jag är inte mycket för att vara ledig eller ha semester. Jag kan vara en rätt ångestfull människa när det kommer till djupare frågor och relationer, men jobbmässigt går jag ”all in”. Sällan känner jag mig nervös.
Men med 300 miljoner tittare vid Eurovision måste du väl känt dig en aning nervig?
– Alltså jag kan inte ens uppamma nervositet eftersom jag tycker det är så kul. Jag tänker att det ju inte är på liv och död.
Ingen kommer ju till skada om jag nu skulle råka säga fel?
Förutom kärleken till dottern och jobbet har Petra fått ett nyvunnet intresse. Hon och dottern har just flyttat från en lägenhet till en villa i Bromma och nu försöker Petra gå ”från svarta till gröna fingrar”.
– Jag har under coronakrisen börjat vara ute mer och har promenerat massor. Det har gjort mig mer intresserad av naturen. Och nu när jag fått en trädgård tänker jag att jag ska börja plantera och intressera mig lite mer för olika blommor och växter.
Petra må vara känslostyrd och spontan och visst kan det få konsekvenser, men visst är det just detta vi älskar henne för? Hennes rappa repliker och hennes ironiska jargong? Hon må sakna den eftertänksamhet som hennes storasyster har och de kalkylerande och analyserande egenskaper som Peder Fredrikson verkar ha. Och vägen har varit krokig för Petra, till exempel har relationer gått snett och kanske hade hon velat ha fler barn, men målbilden Petra hade som barn är nu nådd. Hon är beundrad av den stora massan och får skrida fram, om nu inte i en rosa morgonrock, i vackra designade kreationer på Sveriges största scener.
Och när inspelningen av intervjun är klar och vi påbörjat plåtning kommer det fram:
–Vet du vad, jag har faktiskt köpt mig en rosa morgonrock som jag skrider runt i där hemma.
Petra Mede
Ålder: 50 år
Familj: Dottern Adeline 7 år.
Bor: I Bromma
Yrke: Komiker, programledare och skådespelerska
Aktuell med: Boken ”Skam och högmod i Sävedalen” (Nordsteds förlag) samt ”Bonusfamiljen” i SVT.
text • foto Frida Funemyr
