Hon beskriver det senaste decenniet som det tyngsta i hennes liv. Men idag har hon kommit ut på andra sidan och känner sig friare än någonsin. En av landets främsta artister, Lisa Nilsson, är nu aktuell med ny musik och har denna gång inte kompromissat med vem hon är. JUNIA möter henne i ett ärligt samtal om livet.
En av Lisa Nilssons allra första förebilder när det kommer till musik är hennes fyra år äldre storasyster Sara.
– Hon spelade flöjt, piano och hon dansade, allt före mig och därför har jag henne att tacka för mycket. Min syster valde sedan en helt annan karriär, men hon var den av oss som övade mest och jag tyckte att hon var planetens mest begåvade person. Sara var mitt stora stöd under uppväxten, en väldigt lojal syster, berättar Lisa när vi ses inför höstens stora Skandinavienturné.
NÄR FÖRÄLDRARNA SKILDE sig var Lisa fyra år och tack vare bonusmamman, jazzsångerskan Monica Borrfors, fick Lisa även två bröder, Jocke och Jeppe.
– Tvillingbröderna och jag har varsina sommarhus på samma ö ute i Stockholms södra skärgård så vi ses en hel del, inte minst sommartid, säger Lisa och berättar att det inledningsvis var pengarna från hennes hit ”Himlen runt hörnet” från 90-talet som möjliggjorde denna fristad som, enligt henne själv, är hennes viktigaste livsinvestering.
Lisa var bara 22 år när genombrottsskivan kom ut och få svenska album har sålt så bra. Plattan belönades bland annat med grammis för Årets album och Rockbjörn för Årets svenska skiva samma år.
– Först och främst är den där låten en gåva som många människor kan relatera till eller som blivit deras ”soundtrack of my life” och det är en ära för mig att bära på den, säger Lisa.
Det negativa var däremot att det blev svårt för Lisa att efter denna framgång tillåtas gå vidare och få uttrycka sig hur hon ville med sina egna ord och musik.
– Jag är ju en musikerunge i grunden och hade redan ett eget musikerskap i kroppen som ville ut. Plötsligt ställde sig framgången med den skivan i vägen för folks förmåga att ta emot allt det nya som fanns inom mig.
LISA HAR FÖRSTÅTT att hon kan ha en rätt igångsättande effekt som skapar en öppenhet hos dem hon möter. Så var det i leken som barn och nu även från scenkanten som vuxen. Människor har förtroende för henne och hon behöver därför ta det som berättas med försiktighet. Den här öppenheten, att få sin publik att känna sig trygg, tror Lisa är kärnan i hela hennes artisteri.
– Man kan prata om rösten, utseende eller olika hits, men att få folk att öppna sig känslomässigt är det absolut mest centrala.
LISA HAR REFLEKTERAT kring just den här öppna sårbarheten under processen med nya albumet ”Uteblivna vi” där hon medvetet inte vill göra sig till genom att prestera imponerande wailningar, höga toner eller crescendon.
– Det enda jag gör är att framföra sångtexter så trovärdigt som möjligt och dela berättelser och tankar som jag burit på, vilket har tagits emot nästan oväntat väl. Ibland ska man bara fokusera på att inte ställa sig i vägen för det som vill uppstå. Vi förberedde inte inspelningen alltför detaljerat utan lämnade mycket öppet. När vi gick in i studion var det ett slags överlämnande till musiken och varandra, ett stort förtroende mellan mig och musikerna. Mitt enda mål var att vara lojal med mig själv.
ALBUMET KOM TILL i den legendariska Atlantisstudion, tillsammans med producenten Johan Lindström. Flera av texterna har Lisa skrivit tillsammans med Popsicle-sångaren Andreas Mattsson. Helt ofiltrerat sjunger hon om relationer och frigörelse. Skivan är även ett slags kärleksförklaring till musiken från hennes barndom på 70-talet, om att gå sitt eget liv till mötes och att som kvinna kräva att få vara där man hör hemma. Till skillnad från tidigare album har hon inte känt att hon behövt skydda någon eller censurera sig själv.
Lisa hade heller inga avsikter eller strategier med skivan, hon gjorde den enbart för sin egen skull. Numera praktiserar hon sitt yrke alltmer på samma sätt som sin pappa (som var turnerande jazzmusiker). Hon åker runt Skandinavien med gitarristen och vännen sedan 30 år, Mattias Torell, och spelar konserter på duo. Lisa både kör bilen och spelar slagverk utöver att sjunga och framföra monologer.
De senaste åren har hon haft i genomsnitt 70 gig per år.
– Det är ett hårt jobb, men oerhört stimulerande och utvecklande, och det ger inkomst. Efter åren med konsertföreställningen ”Duo i Nöd och Lust” vet jag ännu bättre vad jag kan. Nu fanns det liksom inget kvar att bevisa. Mina tidigare texter har varit blandade mellan polerade och fiktiva poptexter och mer poetiska uppriktiga vistexter. Nu har jag velat fokusera mer på det uppriktiga. Jag skriver om hur skört och ensamt livet kan vara. Jag är inte alls så där klok och funktionell som jag tidigare har kunnat framstå som. Nu säger jag som det är och känner mig inte längre rädd för att bli avslöjad.
DET HAR FAKTISKT passerat över tolv år sedan Lisa släppte sin förra skiva, ”Sånger om oss” och detta decennium beskriver hon som det tyngsta någonsin. År 2015, när döttrarna var åtta och fyra år gamla, separerade hon från deras pappa.
Därefter löpte motgångar i det privata parallellt med framgångar på scenen. Speciellt tufft blev det i samband med pandemin då både arbete och privatliv tog emot smällar. Till en början fick hon ställa in turnén med egna föreställningen ”Kvinnan som är jag” som hade tagit ett år att jobba fram.
– Det blev en jättesmäll. Jag skulle uppträda runt om i hela landet, men det slutade med att jag fick lägga ner mitt hjärteprojekt och betala tillbaka alla biljetter i stället.
I samma veva förlorade Lisa en nära kollega och vän och efter hans begravning insjuknade hon själv i covid. Det var i mars 2020. Under tre, fyra veckor fick barnen bo hos sin pappa medan Lisa levde i karantän, och just där och då välkomnade hon det.
– På något sätt var det inte helt fel att jag inte kunde jobba just då, och att få vara ensam. Jag behövde det där utrymmet, få sörja, reflektera över chocken och stoppa upp livet ett tag. Senare samma sommar dog min mamma och sorgen blev därefter dubbel.
MITT I ALLT detta utsattes Lisa för ett bedrägeri. Ett år före pandemin drog Lisa i gång ett renoveringsprojekt i skärgårdshuset, en omstart hon skulle ge sig själv i 50-årspresent. Hon lät även bygga ett Attefallshus och renoverade, inte minst för barnens framtid, och hållbarhet i 50 år till. Lisa tog ett banklån och fick hjälp av entreprenad.
– Jag var mycket väl medveten om att en budget för sådana här projekt sällan hålls, och hade kalkylerat för en rimlig budgetökning, men mitt i pandemin och min sårbarhet, där jag på grund av stress, oro och sorg hade fått svårt också med minnet, blev jag en easy target. Jag hade ingen ork att vara cynisk och misstänksam, jag behövde lita på dem, men blev lurad. När ytterligare budgetökningar kom började folk runt mig ifrågasätta.
Lisa tog in besiktningsman och en utomstående entreprenör som synade hela bygget. Så småningom blev en advokat också inkopplad. Man hittade inte bara bedrägeri utan orimligt många bygg-fel. Fakturor som aldrig borde ha betalts hade blivit betalade och Lisa var blåst på väldigt stora pengar. Entreprenören försatte sitt bolag i konkurs och Lisa hade ingen möjlighet att få tillbaka det hon förlorat.
KOMBINATIONEN KONSERT-RESTRIKTIONER och bedrägeri var inte bra för ekonomin. Efter drygt tre decennier med en karriär på topp var det bara att kavla upp ärmarna. Lisa löste pandemins snäva restriktionsförutsättningar med många små konserter med två man, turnéer i egen bil, slit och släp. Hon som alltid haft band, crew, turnéledare och buss av finaste sort.
– Det blev plötsligt upp till mig att sjunga ihop varenda krona och spara in omkostnader.
LISA MENAR ATT många kan nog se kvinnan med paljetterna på scen och tänka att miljonerna strömmar in. Men de glömmer att se till helheten, på ljuset, ljudet och på allt runt omkring som kostar pengar, som servicebolag runt henne som tar procent på hennes intäkter.
– Vem är det som betalar, jo kvinnan i paljettklänningen! Jag känner mig egentligen mer som en musiker, en sådan där ”fackförenings-kulturarbetare” som värnar om att alla som jobbar för mig ska ha bra villkor. Flera gånger har jag gått back med större konsertproduktioner. Men man ska komma ihåg att jag har satt väldigt många människor i arbete under min karriär.
Lisa säger också att hon är en känslig person som aldrig tyckt om ett högt tempo eller för många mejl i inkorgen.
– Jag är som tjuren Ferdinand, jag behöver tid under korkeken för att reflektera. Undviker jag onödig business så får jag mer tid över för mig och barnen och då känner jag mig fri.
LISA BERÄTTAR ATT stressen i kombination med tröttheten och sorgen satte sig som fysisk smärta på olika delar av kroppen.
När man inte sover och kortisolet slår i höjden hela tiden är det lätt att dra på sig små inflammationer. Kroppen tog stryk av all press och oro. Jag fick även postcovidsymptom som satte sig på mina gamla astmalungor. Under flera år har jag haft mycket begränsad andning. Det fanns stunder då jag övervägde att sälja skärgårdshuset för att avlasta mig, men då sa döttrarna nej. Där finns alla kusiner och den platsen är familjens stora nav.
När Lisa förstod att hennes barn älskar denna plats lika mycket som hon själv blev det en slags sporre till att inte ge upp.
– Det är inte bara min utan även barnens framtid jag slåss för. Jag fick en enorm kämparglöd. Och med alla mindre spelningar drog jag inte bara ihop förlusterna utan kom även ännu närmare både publiken, musiken och mig själv igen.
LISA TROR ATT hon aldrig hade kommit till den här känslan av frihet som hon idag känner om hon inte hade gått igenom de krisiga åren.
– Allt samverkar och påverkar varandra. Det är sant att ur motgång kommer framgång. I mig finns numera en trygghet som är så djupt rotad att det inte finns något i världen som kan rubba mig. Den här tiden har gjort mig enormt härdig. Det finns även en större ödmjukhet kring min kropp idag, jag kan klappa på den och säga ”tack för att du orkade allt”. Ett par friskare lungor och en kirurglagad fot ger perspektiv mot ytlig fåfänga. Vi behöver inte vara yngst, bäst och ha en vältränad PT-kropp hela tiden, att basala funktioner lirar igen räcker mer än väl, betonar Lisa.
Dessutom vet hon, att nu behöver hon aldrig någonsin tveka på sin kompetens eller tvivla på om hon duger.
– I dag vet jag att publiken gillar mig för det jag verkligen säger och gör. För det finns inget annat kvar att gömma sig bakom. Det visade sig att omvärlden inte övergav mig när jag var i ett utsatt läge, tvärtom blev den bara mer omtänksam. Man vill uppenbarligen lyssna på mig även när jag är skör och ärlig, säger Lisa.
LISA HAR ETT rikt socialt liv och förutom döttrarna har hon många vänner och viktig gemenskap i sin syskonskara. Numera har hon även stöd i barnens pappa igen.
– Efter separationen blev det nödvändigt att ta avstånd känslomässigt en tid, även om vi alltid samarbetat runt barnen. Men vi hittade så småningom tillbaka till en nygammal gemenskap. Det är jag stolt över.
Under tiden som Lisa levt ensam, tror hon att vissa sett separationen som en förlust, som om vi utgår ifrån att ingen vill leva ensam. Men Lisa behövde slå upp dörrarna till sitt eget liv och återerövra sig själv som kreativ kvinna. Och det visade sig att hon på kuppen skulle få nya fina bekantskaper, även i form av kvinnliga bästisar för första gången i sitt liv.
– Kvinnor i vår ålder är, till skillnad från när man är barn, inte rädda för att dela bästisar. Kvinnor i vår ålder blir inte svartsjuka, och jag har numera flera fina kvinnorelationer som jag är enormt tacksam för och som ger mig nytt syre.
LISA BERÄTTAR ATT hon i efterhand ser att hon har lagt ner så onödigt mycket tid och kraft på att förhålla sig till män i relationer.
– Jag har behövt ta reda på varför somliga av dem fått ta så orimligt stor plats och jag har frågat mig var de otvungna och självklara gemenskapsrelationerna finns. Varför är det till exempel svårt för både män och mig att förhålla sig till mig som en känd kvinna med egna pengar och inflytande. Det är något komplext med att ha en position samtidigt som man har en relation, det blir en slags konkurrens. Och varför har man låtit sig väljas snarare än att välja själv? Flera relationer i mitt liv kan kallas ”based on an untrue story”, för att jag inte lyckats stå kvar i mig själv utan hamnat i självbedrägeri och anpassat ihjäl min egen kärlek.
LISA FÖRKLARAR ATT det har varit en utmaning att stiga i och ur den där rollen som offentlig person. Speciellt i hemmet och i sin relation vill hon att det ska vara en fredad zon.
– Det artistiska kunde upplevas utmanande för vissa närstående, men även som något som kunde ge en man extra poäng. Jag blev trött på att skapa magi och vara så där härlig som folk kanske tror att jag är. Fast jag är en vanlig mamma som ville vara en vanlig fru. En policy jag haft är att mitt kändisskap inte får hindra mig i livet. Helst. Jag skulle visst kunna ha friheten att gå till simhallen med mina barn fast jag var mammatjock och kändis, stå naken och duscha med andra. Och jag gjorde det när flickorna var yngre.
Vad är du extra stolt över när du ser tillbaka på ditt liv?
– Över att jag har framhärdat i mitt liv och min karriär i vått och torrt. Att jag överlevt svårigheter och tagit mig hit där jag är nu. Att när jag nu gjort mitt allra finaste och mest kompromisslösa album får ta emot de finaste recensionerna någonsin känns som en stor belöning.
LISA LEVER SIN dröm och säger att det inte finns några illusioner kvar. Hon befinner sig på en mycket bra plats som en fri artist där hon inte längre går andras ärenden utan är sig själv trogen. Hon börjar även sakteligen hamna på en harmonisk plats som privatperson.
– Jag har rensat ur mina inre garderober i tio års tid och nu äntligen börjar det bli lite luftigt och ljust därinne. Träffar jag sedan en man som jag verkligen attraheras av alldeles av mig själv, och som klarar av att gå in i en relation utan att det sker på bekostnad av min frihet, så vore det fint att få uppleva att få dela en frisk relation innan jag dör.
LISA MENAR ATT den stora kärleken och relationen som den springer ur måste fungera så att inte relationen dödar kärleken. För det ska man komma ihåg att en relation inte är detsamma som kärlek. En relation är ett förhållande mellan två personer som väljer att bejaka kärlek. Eller inte.
– I vissa sånger på skivan har jag utsatt mig för att högt säga att jag längtar efter att få leva ut kärlek. Det är okej att sörja det som gick förlorat. Jag drömmer om en relation där det finns en trygg gemenskap och lojalitet som inte sker i konkurrens med något annat. Att få känna acceptans och samhörighet på djupet med någon. Armkrok och hoppsasteg in i framtiden.
Lisa Nilsson
Familj: Döttrarna Signe 18 och Irma 14
Gör: Artist och låtskrivare.
Född: I Tyresö 1970.
Bor: I Stockholm.
Bakgrund: Utbildade sig till dansare och var i slutet av 1980-talet tillfälligt med i gruppen Stage Four med Peter Jöback, Andreas Lundstedt och Lizette Pålsson. Tävlade i Melodifestivalen 1989 och släppte sitt debutalbum samma år. Slog igenom med tredje skivan ”Himlen runt hörnet” 1992. Har sedan dess skrivit och producerat ett flertal album, varav två i Brasilien, belönats med fem grammisar och även varit verksam som musikalartist och filmskådespelare. 2019 satte hon upp den egna föreställningen ”Kvinnan som är jag” på Rival. Har tilldelats Karamelodiktstipendiet och medverkat i ”Så mycket bättre” två gånger. Mottog Kungliga musikaliska akademins medalj för tonkonstens främjande år 2024.
Aktuell: Med albumet ”Uteblivna vi” – hennes första på tolv år – där hon samarbetat med bland andra Johan Lindström och Andreas Mattsson. Ger sig i höst ut på Skandinavienturné med start i Malmö den 3 oktober. Hon är också ambassadör för ChildX (en stiftelse som bland annat jobbar för att stoppa kommersiell sexuell exploatering av barn, verksam både i Sverige och internationellt).
text • foto Frida Funemyr
