För Tuva Børgedotter Larsen väntar en intensiv tid fylld av både nytt liv och stora scenroller. I höst återvänder hon till succémusikalen Så som i himlen – föreställningen som förändrade allt, både på scenen och i kärleken.
Att kliva in i Tuva Børgedotter Larsens liv just nu är att möta en människa i ett intensivt skede av både yrkesmässig och personlig transformation. I höst återvänder hon till scenen i Så som i himlen, en föreställning som kommit att bli avgörande i hennes liv, inte bara konstnärligt utan också privat. Samtidigt är hon gravid och väntar sitt andra barn.
När hon öppnar dörren till huset på Värmdö vilar handen instinktivt över magen.
– Det är inte långt kvar nu, låter hon mig veta och presenterar sedan sin man Philip, som kommer strax bakom henne.
Ett par minuter senare står vi alla runt den lilla köksön och pratar medan Tuva och Philip ställer fram kaffe, frukt och kex. Vägen hit, längst ut på Värmdö, slingrar sig genom ett landskap som denna tid på året är nästan overkligt vackert. Träden står i skir grönska, marken är täckt av spirande gräs och syrenernas knoppar är på väg att slå ut. Liljekonvaljer och midsommarblommorna väntar strax på sin tur. Det är stillsamt, nästan som att kliva in i ett sommarminne.
ATT DET BLEV just Värmdö var från början ett praktiskt beslut. Philips äldsta son Adrian bor varannan vecka hos dem, och närheten till hans mamma vägde tungt. Men för Tuva fanns också en djupare längtan.
– Redan innan jag träffade Philip funderade jag på att flytta ut hit. Jag bodde i Midsommarkransen i Stockholm, men levde aldrig det där stadslivet. Jag sökte mig alltid bort från det, säger hon.
När Tuva väl var ledig tog hon sig sällan in till city. I stället längtade hon ut till naturen och stillheten. Så ofta hon hade möjlighet åkte hon upp i fjällen. Men i dag är den där längtan nästan obefintlig. Här ser hon hur barnen växer upp.
– Jag vill att de ska få det jag hade. Att kunna öppna dörren och bara springa ut.
Tuva växte själv upp i Norge, på en gammal gård från 1600-talet, långt från närmaste samhälle. Avstånden var stora, men det fanns en frihet i det.
– Det tog minst en halvtimme till skolan eller affären. Men jag saknar det ibland. Framför allt höjden, vi bodde runt 700 meter över havet, säger Tuva medan vi tar varsin kaffekopp och en skål vindruvor och sätter oss vid köksbordet.
Familjen finns fortfarande kvar i grannlandet och hon återvänder ofta. Musik och scenkonst har också sina rötter i barndomen. Mamman och morfadern spelade piano, och farföräldrarna sjöng. Hon berättar om sin farfar, som älskade att stå upp och sjunga vid högtider och som hade en särskild förkärlek för kulturens klassiska scener.
– Farfar var en sådan person som älskade att ställa sig upp och sjunga vid olika bemärkelsedagar. Han hade också en förkärlek till Evert Taube, Hylands hörna och Oscarsteatern.
Tuva kan ibland tänka på hur det hade varit om hennes farfar fortfarande hade levt och hunnit se henne spela de stora rollerna på Oscarsteatern, först i Så som i himlen och sedan i Änglagård – två av de mest hyllade och sedda musikaler som gjorts.
– Han dog medan jag fortfarande gick på scenskolan, men jag är säker på att han hade uppskattat att gå på de där premiärerna, säger Tuva.
Vill du läsa hela artikeln med Tuva Børgedotter Larsen? Teckna din prenumeration på Junia här >
