Sveriges i särklass charmigaste och härligaste TV-personlighet, Marie Olsson Nylander, har tillsammans med maken Bill, åkt tillbaka till Sicilien där de köpt ännu ett renoveringsobjekt. Denna resa har resulterat i ytterligare en TV-serie som visas i höst.
Italienska myndigheter har gått ut med att de säljer gamla ruckel för endast en euro mot att den som köper objektet renoverar det. Det upplevde Marie och hennes man Bill att de var tvungna att testa.
– Huset vi köpte kostade visserligen tre euro, men annars är det faktiskt sant, säger hon när vi ses i ett öppenhjärtigt samtal.
Marie berättar hur italienarna efter en jordbävning på Sicilien år 1968 lämnade sina förstörda hus för att i stället bygga nya, eftersom det var billigare än att renovera. Därför står det nu kvar en hel del övergivna ruckel. I vissa byar är det, enligt Marie, faktiskt helt avfolkat.
I våras släppte Marie boken Maries rum, ett bild- och skrivprojekt hon påbörjade redan för tre år sedan då boken Det rosa huset hade gått på tryck.
– Det är en dagboksvariant i kombination med inredningstips, saga och en del kloka råd. Boken speglar allt från min uppväxt till våra olika hem. Alla bilder är inte professionellt tagna utan kan vara både pixliga och tagna i vardagen – en spegling av mig och det verkliga livet som inte alltid är perfekt.
Marie berättar att hon sällan tänker att hon äger sina hus, snarare ser hon det som att hon lånar och liksom räddar dem genom att till exempel elsäkra eller förebygga fuktskador.
– Vi förvaltar husen ett tag, men sedan är det dags att flytta vidare. Jag har till exempel aldrig tänkt om något av mina hem att ”Här vill jag bo tills jag dör”. Min tro bygger på att vi inte äger något alls. Vi är här och nu, men sedan ska andra människor bo här, säger Marie.
Just nu bor Marie, tillsammans maken Bill och deras fyra barn, i en stor 60-talsvilla i Helsingborg som de håller på att renovera.
De flyttade dit efter att de sålt Kaptensvillan i Höganäs – huset som de renoverade när de var med i Husdrömmar i SVT för drygt tio år sedan och som gjorde Marie känd för hela svenska folket.
Ja, Marie är som bekant en multibegåvad inredare, stylist, designer och konstnär. Genom sina hyllade tv-program Husdrömmar Sicilien och Vintageresan på SVT, som lockat över en miljon tittare per säsong, och med sina över hundratusen följare i sociala medier har hon blivit en älskad profil.
Det sistnämnda tv-programmet spelade hon in tillsammans med den ett år yngre systern Susanne Westerdahl.
Supertajta och väldigt olika, så beskriver Marie deras systerskap.
Deras mamma och pappa skilde sig när döttrarna var riktigt små. Mamman klarade av olika anledningar inte av att ta hand om sina barn, därför växte tjejerna upp tillsammans med sin pappa.
– Vi bildade en slags treenighet, men vi hade även en underbar farmor som alltid fanns där för oss och var mycket viktig. Pappa behövde bara ringa efter henne så kom hon på en gång. Pappa var en hårt arbetande bilmekaniker och hade inte alltid tid att gå på kvartsamtal och likande. Men vi levde definitivt inte vind för våg hos pappa. Han satte upp bestämda regler för hur vi skulle uppföra oss, säger Marie.
Maries mamma mådde inte bra och egentligen har Marie och hennes syster aldrig fått veta riktigt varför.
– Det är sorgligt, men det är som det är. Livet är så kort och då ska man inte begrava sig i saker som inte kan förklaras, säger Marie.
Hon menar att man måste acceptera att det inte finns svar på alla frågor och att allt som är trasigt inte kan lagas. Hon och Susanne har haft ytterst lite kontakt med modern och för tre år sedan dog hon.
– Under åren då vi var små var hon enormt saknad. Men i takt med att åren gick och hon försvann mer och mer desto mindre tänkte vi på henne. Det var först när vi blev äldre, då kompisar åkte in till stan och shoppade ihop med sina mammor, som vi fattade att det var en familjemedlem som saknades.
Marie och Susanne hörs nästan dagligen på telefon. Oftast vill de inte något särskilt, bara småprata lite. I Maries ögon är Susanne den kloka.
– Susanne är den lugnare av oss, hon är mer sansad och tar lite enklare på saker och ting och går inte i gång på samma sätt som jag gör rent känslomässigt. Jag kan ju gå i gång som en duracell-
kanin över en lampa. Men när vi var barn var vi tvärtom.
Olikheterna är många, men det finns ett par egenskaper som de delar. En av dem är deras humor som är lite morbid. Systrarna kan till exempel skratta åt saker som går helt åt skogen.
–Något annat vi är lika i är vår enorma omsorg om familjen. Vi är båda väldigt barnkära och bär på en konstant oro över om våra barn har det bra. Mina vänner är till exempel mer chill gällande sina barn, men Susanne kan dela min oro.
Det har gått över tio år sedan Marie drabbades av cancer och samtidigt separerade från Bill. Efter sjutton månader fyllda med tuffa behandlingar, då hon mest kände sig som en robot, kom känslorna ikapp henne. Även saknaden efter Bill. De insåg att de ville vara med varandra i både lust och nöd och gifte därför om sig.
– När vi gifte oss andra gången var jag höggravid med Solveig. Hon var faktiskt beräknad samma dag som vår bröllopsdag, men eftersom jag hade gått över tiden med de andra tre så vågade vi ändå chansa, säger Marie.
Hon beskriver sitt andra bröllop med Bill som mer speciellt än det första.
– Första gången var mer prestigefyllt. Jag tänkte mer på att alla gäster skulle ha det trevligt och roligt än att jag själv skulle ha det bra. Det är sådan jag är som person. Jag kunde helt enkelt inte slappna av på samma sätt som jag gjorde den andra gången. Det var otroligt fint och känslosamt och jag minns att kantorn själv sa att det var en väldigt speciell vigsel. Jag var klädd i en stickad klänning, träskor och hade världens största blombukett, berättar Marie.
Hon beskriver Bill som ”mitt träd, mina rötter och min stora trygghet”.
– Vår kärlek är genuin, en relation där båda är lite galna, men också väldigt tillåtande mot varandra. Vi ger aldrig varandra några förbud och är medvetna om att en relation handlar om både givande och tagande.
Marie tror egentligen att många skilsmässor hade kunnat undvikas om man hade låtit bli att renovera ihop. Men för henne är hus och renoveringar ett jobb, eller kanske en livsstil, hon inte kan vara utan. Medan Marie ser sig själv som den pushiga och emotionella så är Bill den lugna och faktabaserade.
– I Italien har vissa inom byggbranchen svårt för att det är jag som kvinna som styr, ställer och förhandlar. Framför allt när det är jag som betalar. Sådant får därför Bill ta hand om.
Första gången de träffades var i en skivaffär där Bill brukade hänga.
– Bill var dj och brukade hänga i den där affären. Vid några tillfällen kom jag, 24 år gammal, dit och satte upp affischer om olika band som skulle spela. Medan jag var väldigt blyg var han flörtig. Men det var först senare, när vi sågs på en konsert med Bo Kaspers orkester, som jag föll för honom, säger Marie som tror att det främst var den goda doften som fick henne på fall, men också sättet han dansade på.
Ganska snabbt förstod hon att han också hade humor och hon säger att de än idag, efter alla år ihop, har väldigt roligt tillsammans. Däremot har de av naturliga skäl, med fyra barn och nu sönernas flickvänner omkring sig, sällan tid för varandra.
– Jag är inte så mycket för uppstyrda romantiska dejter, jag kan till exempel uppskatta när vi bara åker och handlar ihop han och jag.
Marie säger att hon har hittat en sund balans mellan arbete och familjeliv. Hon blir rörd när hon tänker på hur hon förändrats i rollen som mamma.
– När killarna var små jobbade jag dygnet runt och jag lämnade aldrig på förskolan utan att sminka mig och klä mig snyggt först. Jag var superstylad, ville att allt skulle vara perfekt. Jag hade ett rasande tempo med barnen och ibland blir jag ledsen när jag tänker på att jag inte tog mig tiden med dem på samma sätt som jag gjort med deras småsystrar.
Eftersom Bill, som är platschef för på PEAB, ofta jobbar på annan ort är det idag Marie som tillbringar mest tid med barnen.
– Jag är väldigt mån om familjen, att vi har det bra, har en demokrati och att det inte bildas någon hierarki. Vi pratar och reder ut saker, förklarar hon.
Hon beskriver familjen som sammansvetsad där alla hjälper varandra.
– Barnen vet att jag hjälper dem, skjutsar, betalar … ja, jag är ganska ”curlande” och skämmer gärna bort dem, men jag kan också ställa krav på dem. De jobbar, bär och flyttar med mig.
Som mamma beskriver hon sig som blödig, kärleksfull och lite sträng.
– Jag är orolig, men inte så hönsig. Ärlig och rak. Jag har haft eget företag ända sedan barnen var små. De har alltid fått hänga med mig, precis som jag fick hänga med min pappa på bilverkstan. Jag är ingen perfekt bullmamma, men jag är bra och kommer aldrig någonsin att se tillbaka på mig själv som en dålig mamma.
Marie tycker också att det är viktigt att ge barn sina egna relationer, det är ju faktiskt syskonskapet som ska fortleva den dag hon och Bill inte längre finns kvar.
– Det tycker jag nog att vi har lyckats bra med. De har en stark syskonrelation, kanske för att vi har gjort så mycket och rest en hel del ihop som familj. Jag och Bill är enormt tacksamma för det.
Sin högkänslighet tror Marie att hon fått från båda sina föräldrar. Ju äldre hon blir desto mer inser hon hur viktigt det är för hennes mående att säga nej till evenemang och liknande som kräver för mycket energi. Premiärer och mingel på röda mattor är till exempel sådant som Marie prioriterar bort. Det tar energi och kräver återhämtning.
Vad som är viktigt i Maries liv blev extra tydligt under hennes sjukdomsperiod.
– Jag har alltid varit en grubblande person, men efter cancern har jag ständigt döden på min axel. Jag tar inget i livet för givet längre.
När Marie ser tillbaka på den tuffa perioden idag kan hon fråga sig hur hon egentligen klarade det.
– Jag tog verkligen en dag i taget. Sedan dess har jag lärt mig att prioritera bättre och ta hand om mig själv, sömnen är till exempel en sak som jag inte längre slarvar med.
Marie kan bäva för den dag alla barn har flyttat hemifrån. Hon förstår de par som skiljer sig när huset plötsligt känns tomt och när det inte längre finns några barn att laga mat till. Men yngsta dottern Solveig, deras ”snuttefilt”, är endast nio år så det kommer förmodligen dröja ett tag innan huset står utan barn.
Hur som helst finns det gott om möbler att fylla barnens framtida hem med.
Marie har ett stort lager i Skåne samt ett på Sicilien, hon har bland annat samlat på sig elva soffor… Hon säger sig ha gjort varje möbelinköp med någon slags plan eller eftertanke.
– Men jag har sagt till mina söner, att om deras flickvänner skulle vilja göra sig av med dessa möbler får de gå direkt tillbaka till mig!
Hur vill du beskriva din inredningsstil?
– I varje rum har jag minst ett stort föremål. Jag gillar inte småprylar. Gärna färre, stora saker. Och jag älskar textil. Jag har en internationell prägel, gillar afrikanskt, kinesiskt, svenskt… Jag gillar att blanda in hela världen och inreder gärna med föremål som jag har med mig från alla mina olika resor, klenoder jag aldrig någonsin säljer.
Dina bästa tips för den som vill påbörja ett renoveringsprojekt?
-
Om man drömmer om ett hus utomlands – skaffa en advokat.
-
Gå med i grupper som ”svenskar utomlands”, skapa nätverk!
-
Gör det som krävs, börja med det viktigaste, som att säkra tak, fönster och dörrar till exempel. Renovera inte för mycket, utan låt ett gammalt hus vara ett gammalt hus.
– Jag brukar säga att renovera inte medan du har små barn om du inte behöver det. Gör annat som är kul först.
text • foto Frida Funemyr och privat
