Det har gått fyra år sedan Andreas lillebror tog sitt liv. Det han saknar allra mest är brorsans leende och varma kramar.
Andreas Arvidsson skulle just fylla 43 år 2020 när hans tolv år yngre bror Emil avslutade sitt liv. Ingen av hans anhöriga hade misstänkt att något sådant skulle kunna hända.
– Tvärtemot verkade Emil vara så långt i från något sådant som man kan komma, säger Andreas som vägrade att ta in vad som verkligen hade hänt när hans andra lillebror Einar ringde och berättade om deras gemensamma syskons självmord.
Andreas tänkte att man måste ha tagit fel på person. Och när jag fick bekräftat att han verkligen var död tänkte och sa jag att det måste ha varit någon som knuffade ner honom på tågrälsen.
Till en början förnekade Andreas händelsen genom att försöka blockera de djupaste känslorna, till exempel försökte han i stället hjälpa och stötta de andra anhöriga i deras sorg.
– Framför allt försökte jag finnas till för Emils änka och min mamma. Men sedan, när allt började komma i kapp mig några veckor senare gick jag in i en lång tid av djup sorg där jag inte orkade göra mycket mer än att ta hand om det nödvändigaste.
Därefter berättar Andreas att han kände en vrede, dels gentemot Gud men även mot Emil.
– Jag kände mig arg och ifrågasättande till hur man kan utsätta sina anhöriga för något sådant här, säger Andreas som haft många fina människor runt sig som har hjälpt honom att acceptera och fortsätta framåt.
Framför allt har min livskamrat och fru Lina hela tiden funnits vid min sida.
Andreas berättar att på grund av den stora åldersskillnaden var Emil både som en son och en bror för honom.
– Jag fick vara med vid de flesta steg han tog i livet, från att han började gå tills att han gifte sig i Seoul med sin underbara Sydkoreanska flickvän Jihyeon. Vi spelade fotboll i samma lag och delade nästan alla intressen. Vi var väldigt lika varandra och han uttryckte att jag var hans förebild. Emil betydde enormt mycket för mig.
Sedan några år tillbaka arbetar Andreas som barn- & ungdomsledare i en frikyrka och han berättar om en tro som bär genom allt. Sedan omvändelsen till Gud för 25 år sedan har Han guidat Andreas genom allt och ständigt gett mening med livet. Han säger att utan sin personliga relation med Gud skulle Emils bortgång men även andra trauman ha krossat honom.
– Gud har på ett ljuvligt sätt sakta men säkert upprättat mig och andra runt omkring Emil. I dag är jag trots allt lycklig och kan vara tacksam för den tid jag fick med min bror.
Jag har också lättare för att släppa alla i-landsproblem som andra ibland kan fastna i. De betyder ingenting i jämförelse.
I sitt yrke har Andreas mött personer som inte längre vill fortsätta leva.
– Ja, jag har några uppdrag som kontaktperson och har fått just sådana personer att arbeta med.
De har blivit några av mina allra bästa vänner och mina erfarenheter har varit värdefulla och deras erfarenheter har hjälpt mig till en större förståelse. Jag har fått vara en del av att förhindra en person från att ta det steget. Och jag har även deltagit i ett antal föreläsningar i ämnet psykisk livräddning av Marie Niljung som gett mig mycket.
Det finns de som tror att kristna som tar sina liv inte kommer till himlen. Hur tänker du som kristen där?
– Ja, Bibeln är tydlig med att mord är en allvarlig synd. Men vad som avgör var man får tillbringa evigheten är ju inte vilka synder man begått. Jesus tog även skulden för självmord på sig när han offrade sig för oss. Det som ger oss evigt liv är att vi ger våra liv till Honom så gott vi kan. Min brors sista ord var ”Vi ses igen.” Jag tror att vi kommer göra det. Jag tror att ett sådant där resonemang om synd kommer från de som inte har insett vad rättfärdighet faktiskt innebär. De lever kvar under gamla religiösa traditioner.
I efterhand, hur tror du att man på bästa sätt hade kunnat förhindra din brors bortgång?
– Genom att inte vara så finkänslig i hur man vågar känna varandra på pulsen i hur måendet och det själsliga egentligen ser ut. Att våga ställa obekväma privata frågor, det kan räcka med frågan ”Hur mår du egentligen?”
Och hur ser du på det ökade antalet självmord i samhället, vad tror du är de största bidragande orsakerna?
– Identitet och krav. I dag är det svårt för unga män att hitta en tydlig identitet i sitt trevande efter vem man är och förväntas vara. Kraven som sedan ställs när man går in i vuxenvärlden kan bli för svåra att handskas med och kan leda till prestationsångest, identitetskris och ifrågasättande av livets värde. Plötsligt ska du axla arbete, eget boende, relationer och andra livsval på ett vuxet sätt. Några är inte utrustade med rätt verktyg för att handskas med det.
Unga män är ofta inte tränade till ett nog bra känslospråk för att klara av vad själen behöver för att orka. De ger upp och ser ingen annan utväg. De tror på lögnen att omgivningen klarar sig bättre utan dem.
Vad saknar du mest med din bror idag?
– Jag saknar hans leende och varma kramar och många av de gemensamma intressena vi hade som idag känns ganska meningslösa utan honom.
Vad skulle du velat säga till honom?
– Jag skulle vilja säga att jag förlåter honom, saknar honom och att vi ses igen.
Och kanske fråga honom ”Men varför ringde du inte?”. Man ska komma ihåg att Emil var enormt framgångsrik i allt han gjorde. Högsta betyg i alla ämnen under skoltiden, vann alla möjliga stipendium och priser. Han var omtyckt överallt och spelade i juniorallsvenskan i fotboll. Han hade ett ansvarsfullt jobb med hög lön, fru och bostadsrätt. Ett framgångsrikt liv sett från utsidan behöver inte betyda att man mår bra på insidan. Emil mådde dåligt och hade inte förmåga att uttrycka det och dela det med någon.
Inte förrän han skrev sitt sista brev, avskedsbrevet till sin fru, mamma och bröder där han bland annat uttryckte att han inte var lycklig. Men när vi läste brevet var det för sent.
Våga fråga.
text Frida Funemyr • foto privat
