Annika Naenfeldt har både diskbråck och är höjdrädd, men trots detta tog hon som 60-åring upp sin gamla hobby, simhopp, och tre år senare tog hon hem en bronsmedalj i Masters-EM i London. En omstart kan i stort sett handla om vad som helst, man måste bara våga.

Vi ses på Erikdalsbadet i Stockholm, en plats som numera känns som ett andra hem för Annika Naenfeldt, 60 år. Här tränar hon simhopp minst tre gånger i veckan, en hobby hon började med mest på skoj för tre år sedan.

Annika är uppvuxen i Örebro och som de flesta barn provade hon på alla möjliga sporter och hobbys, bland annat gymnastik, ridning och simning. När hon var i 11-årsåldern provade hon simhopp.
– Jag tyckte det var roligt, men det var inte helt enkelt med tanke på att jag i hela mitt liv lidit och än idag lider av höjdskräck. Hästarna var mitt stora intresse och eftersom det tog så enormt mycket tid från allt annat var det ridningen som jag till slut la ner all min lediga tid på.

Fyrtio år senare har Annika hunnit studera, flytta till Stockholm, gifta sig och få två söner som idag är 31 samt 35 år gamla.
– Min man skaffade sig en restaurang på Lidingö och vi har jobbat tillsammans inom restaurangbranschen i 29 år, säger Annika och beskriver hur livet på restaurangen inneburit mycket fysiskt tungt arbete genom åren.
– Jag har sagt till mina väninnor att jag aldrig behövt gå på Friskis och Svettis eller liknande eftersom jag genom jobbet får så mycket träning genom de fysiska sysslorna, som tunga lyft till exempel. Jag tränade faktiskt inte alls på 40 år, utbrister Annika.

Men vid ett tillfälle när Annika jobbade på personalrestaurangen Nasdaq såg hon en av gästerna stå och göra simhopp i luften.
– Jag gick fram och frågade och han förklarade att han börjat träna simhopp på ”äldre dar” och uppmuntrade mig att göra detsamma. Han berättade att det fanns prova på-kurser för vuxna och då tänkte jag att jag inte vill vara feg. Jag hade väl kommit till en punkt i livet där jag kände att jag behövde utmana mig själv.
Annika tänkte att hon skulle prova en gång, men det var med viss reservation. Genom alla tunga lyft drabbades Annika av diskbråck som man inte kunnat operera. Läkarna hade uppmanat henne att inte springa och hon visste inte om den här typen av sport skulle förvärra hennes tillstånd.

När man tränar simhopp får man börja med det som vi kallar ”torrisen”, det är ett rum med studsmattor och liknande där man tränar upp styrka, magmuskler och kullerbyttor till exempel.
– Jag gjorde några kullerbyttor men blev jätteyr och kände mig sjuk. När vi sedan hoppade i vattnet fick jag väldigt ont i öronen. När jag kom hem blev jag jättesjuk och var fortfarande otroligt yr. Samtidigt hade jag, trots dessa fysiska åkommor, fått mersmak. Det kändes kul och lockande. Redan från första stund fanns det en enormt fin kamratskap mellan oss deltagare.
Annika berättar att det bara var hon som var uppåt 60. De flesta var i 20-årsåldern.
– Trots att jag var tre gånger så gammal som de flesta accepterade de mig och under dessa år tillsammans i gruppen har vi bara peppat och uppmuntrat varandra. Simhoppet förenar oss, trots åldersskillnaden.

Annika fick en rad öron- och bihåleinflammationer på varandra, men hon skaffade en speciell nässpray som gjort att hon klarat sig undan detta de senaste åren.
Hon tränade och tränade och lärde sig allt mer avancerade hopp.
– På grund av mitt diskbråck har jag svårt att göra hopp i pik, så jag gör endast hopp i rak stil eller gruppering. Men ärligt talat, jag har tränat upp mina magmuskler så pass att jag kan göra rörelser och hopp idag som jag trodde var helt omöjliga för fyra år sedan.

Hösten 2015 kom Annika med i tävlingsgruppen och idag hoppar hon för Stockholmspolisens IF simhopp.
– Alla där var fantastiskt duktiga och jag kunde inte tro det var sant att jag var en av dem som skulle få tävla. Jag minns att jag tänkte: ”Hur ska det gå?” Men utan tränarnas uppmuntran, engagemang och förmåga att kunna se varje liten detalj hade det varit omöjligt.

Den största utmaningen under dessa år har varit Annikas rädsla för höjder. Varför väljer man en hobby som utgår ifrån att befinna sig på höga höjder?
– Höjdrädslan har påverkat mig hela mitt liv och jag ville inte att den skulle hindra mig från att satsa på det som kom att bli min dröm. När vi flyttade från hus till lägenhet på sjätte våningen inne i stan kunde jag inte gå ut på balkongerna. Den ena klarar jag idag, men den andra har jag fortfarande inte klarat. Och när jag och en väninna var i Paris och åkte upp i Eiffeltornet fick jag gå av vid första stoppet. Jag bara grät. Jag har fått bearbeta min höjdrädsla och inom simhoppandet har både tränare och de andra i gruppen peppat mig inför varje nivå. I början var det en pärs att hoppa från 1:an, sen 3:an. Annika har blivit betydligt bättre i sin höjdfobi och idag tävlar hon på nivå I, 3 och 5.
– Jag gör en del hopp från 7:an och har även hoppat från tio meters höjd, men då krävs det väldigt mycket mod.

För att klara att göra ett snyggt och rätt utfört hopp krävs många misslyckanden och Annika har slagit sig blå flera gånger om.
– Skadar sig gör man nästan hela tiden som simhoppare. Jag har skadat fötterna, fått revbenslåsningar och slagit i de flesta kroppsdelar väldigt hårt, inte minst bröst och rygg. Det blir många fellandningar innan det blir rätt. Men när man gör ett hopp som funkar och som man aldrig trodde man skulle klara, går det inte att beskriva hur det känns. Annika beskriver hur de andra i hallen står och tjoar, ropar och klappar händer.
– Det är en otroligt stöttade gemenskap, vilket ger en enorm adrenalinkick och man blir alldeles euforisk av lycka.

Annika drömmer om sin nya hobby, som på många sätt inneburit en ny livsstil för henne.
– Jag tänker på olika hoppserier och kan ligga vaken mitt i natten och gå igenom ett hopp i huvudet.
Det är inte många som tränar och allra minst tävlar simhopp i Annikas ålder. Men för Annika finns inga hinder. Hon till och med åkte till London och var med i Masters-EM. Och tog hem en medalj!
– Jag gjorde en så kallad Isander, när man hoppar framåt och dyker bakåt in mot plattformen, och kände att bättre än så här kan jag inte. Och det räckte ju ända fram till brons. Det var helt fantastiskt. Där stod jag i landslagsfärger och tog emot medalj!

Annika har nu siktet inställt på flera stora tävlingar som går av stapeln 2019, bland annat World Masters Championships i Sydkorea.
– Jag brukar säga att min förhoppning är bara att jag inte ska skada mig för hårt eller få noll poäng. Det är klart att jag vill vinna, men allra viktigast är att jag ska försöka ha så roligt som möjligt. Att jag skulle tävla på den här nivån när jag efter första träningstillfället gick hem och var så sjuk, vem kunde ana det?

Har du någon förebild?
– Ja, en 86-årig spanjorska som deltar i tävlingar runt hela världen. Hon ratar badstegen när hon ska ta sig upp och tar sig helt graciöst upp för bassängkanten efter sina hopp. Det är häftigt!

Finns det något som skrämmer dig idag?
– Jo, jag är fortfarande jätterädd för höjder. Men jag har nog en ganska positiv inställning till livet. Jag tycker det är härligt att leva. Min man höll på att dö i en sjukdom i somras och det fick mig ännu mer att tänka på att ta vara på livet så länge man är frisk och pigg. Imorgon kanske allt ser annorlunda ut. Under min mans sjukdomstid var simhoppandet en enorm hjälp för mig i mitt sorgearbete. Det finns inget som kan få ångest och oro att släppa som den koncentration som krävs i ett simhopp.

Vad säger dina barn och dina jämngamla kompisar?
– Mina kompisar tyckte från början att jag inte var klok och att jag var rätt dumdristig. Men idag tycker de att det är inspirerande och är nog ganska imponerade. Mina söner är jätteoroliga för att jag ska skada mig. Men de tycker samtidigt att det är kul!

Vad vill du säga till alla som inte vågar eller tror sig kunna förverkliga sina drömmar på grund av ålder eller rädslor?
– Fråga dig vad som egentligen kan hända. Det är lätt att bygga upp en bild av allt man inte klarar, men inget är så svårt som du tror. Sedan tycker jag att man ska prova på nya saker med ett öppet sinne så slipper man gå runt och fundera. Klättring, ridning, fallskärm … vad det än må vara … Man klarar vad man vill och jag tycker det är dumt att dö nyfiken.

Annika Naenfeldt
Ålder: 62 år
Familj: Maken Janne och sönerna Jesper och Philip.
Bor: I Stockholm
Yrke: Restauranganställd

text • foto Frida Funemyr